Bird with the Crystal Plumage (1970)
Stilsäker thrillerdebut med många lustiga typer
Författaren Sam Dalmas är just på väg att lämna Rom för att tillsammans med sin tjej resa till hemlandet USA, när han blir vittne till ett brutalt mordförsök i ett galleri. Tack vare hans ingripande kan det tilltänkta offret räddas till livet och han är plötsligt det bästa vittnet till vad polisen tror var ett försök från en seriemördare. Först av tvång, sedan av eget intresse, dröjer han kvar och försöker hjälpa till att komma mördaren på spåren. Något i hans minne av anfallet bekymrar honom, något som kan vara nyckeln till det hela.
Givetvis dröjer det inte länge innan mördaren kontaktar både honom och polisen. I en viskande stämma hotar och retas skurken via telefon, och i bakgrunden hörs ett märkligt ljud. Ett ljud som också kan vara en del av lösningen.
Argentos första egna film är inte övernaturlig skräck utan snarare en thriller (i en genre kallad ”Giallo” efter den gula färgen på de böcker den sortens berättelser brukade utges i). Här finns ändock en serie ganska läckert komponerade stunder av skräck eller obehag och teman som skulle återkomma i ett antal senare Argento-rullar. Men det finns en hel del till – saker man kanske inte förväntar sig om ens enda referens till regissören är ”Suspiria” eller, Gud förbjude, ”Phenomena”. Datorer, är en sak som finns. Härliga gamla kylskåpsstora maskiner med ständigt rullande bandstationer och nördar som handhar dem och använder dem för att analysera bevismaterial på både trovärdiga och rätt konstiga vis. Humor, finns det också. Flera av de karaktärer som Sam stöter på i sina efterforskningar är komiskt udda typer – men aldrig skruvade så långt att det bara blir löjligt. Argento visste på den här tiden konsten att behärska sig.
Han har för övrigt skrivit det hela, tillsammans med Bryan Edgar Wallace, i vad som blev starten på en tre filmer lång kollaboration strax innan Wallaces död. Det är ingen genial historia vi bjuds på, men den är väl sammanhållen, de olika bitarna har en funktion och karaktärerna beter sig ganska trovärdigt – om än lite dumdristigt.
Tony Musante (numera sebar i den stygga och sevärda serien ”Oz”) fungerar fint som dubbad Dalmas (nej, inte dal-mas). Bäst är dock kanske Enrico Maria Salerno som loj men sympatisk poliskommissarie. Mindre välskrivna eller välregisserade är väl kvinnoporträtten – även de som inte innebär att bara agera mordoffer och skrika lite. Hitchcock gillade att utsätta blonda kvinnor för livsfara och bland de associationer till mästaren man kan se i Argentos filmer så är inte detta något undantag.
Här saknas alltså häxor och maskregn. Även visuellt är det mer stramt – på ett utmärkt sätt. Det stilsäkra och avskalade fotot av Vittorio Storaro är kanske den allra största behållningen utöver den ibland ganska avsevärda spänningen. Storaro fotade sedan en hög med kända filmer som inte nödvändigtvis är bra men som är odiskutabelt snygga att se på, som ”Apocalypse Now”, ”1900” och ”Den skyddande himlen”. Den stundtals mysko, stundtals finstämda musiken av Ennio Morricone hjälper också till att addera dignitet.
Det är alltså ingen enstaka detalj som gör att jag utdelar fyra russin till ”Bird with the Crystal Plumage”. Det är alla delarna sammantaget. Ärligt talat är jag inte ens säker på att man måste uppfatta den som särskilt otäck för att gilla dess konsekventa, tidstypiska och genresäkra stil. Det här är helt enkelt en skön film! Fast med hemska mord i…
FOTNOT
Ibland hittar man också filmen under svenska titeln ”Ljudet från kristallfågeln”.
© Anders Lindahl
2005-04-26
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: L'uccello dalle piume di cristallo
Italien / Västtyskland, 1970
Regi: Dario Argento
Med: Tony Musante, Suzy Kendall, Enrico Maria Salerno, Eva Renzi, Umberto Raho
Genre: Thriller
