Steget efter (2005)
Bästa Wallandern hittills - som film betraktat
Svensk film har jag inte följt särskilt noggrant de senaste åren - så det är väl dags att börja ta skadan igen, åtminstone en aning... Ett nytt fenomen är celldelningen i Wallander-världen, med parallella produktioner av Henning Mankells problemfyllde polis i ett av grov brottslighet hårt ansatt sydsverige. I den andra ringhörnan står Krister Henriksson i spetsen för utredningarna i en svit nyskrivna äventyr, av vilka jag hittills bara sett ”Innan frosten” utan att bli alltför imponerad. Tvärtom ganska irriterad när allt var över...
Men i ”Steget efter" är det fortfarande Rolf Lassgård som ger Kurt Wallander ett svårmodigt ansikte (och en ganska härjad fysisk uppenbarelse i övrigt). Bakom filmen ligger ungefär samma team som gjorde TV-serie av "Den femte kvinnan" - med den äran. Serieformatet har så här långt varit ett bättre sätt att närma sig böckerna, men den här gången uppnås en riktigt suggestiv stämning och psykologisk spänning som jag minns att jag saknade i filmatiseringarna av "Hundarna från Riga" och ”Den vita lejoninnan". Wallanders kollega Svedberg hittas död under onormala omständigheter, strax efter andra makabra ”fynd" i den svenska sommaren. Och Kurt & Co på stationen tvingas inse att de inte kände sin medarbetare så väl som de trodde.
- Han har ju för helvete jobbat här i 20 år! Något måste vi väl veta om honom, utbrister en frustrerad Wallander som har fått flera mord att reda ut och eventuella förbindelser emellan dem som övergår hans fattningsförmåga.
Ett antal år sedan har gått sedan jag läste boken, en av de bästa i serien som jag minns den. Filmen känns dock redan tidigt gjord med mer auktoritet än jag vågat hoppas på. Fortfarande lyser lokalfärgen i sin frånvaro. Vi uppfattar få märkbara skånska dialekter, men däremot dyker en dansk polis upp och komplicerar situationen på stationen, där relationerna i teamet är en svag punkt som utnyttjas av en slug motståndare som inte drar sig för mord på löpande band. Och i luften känner vi ständigt av den återkommade frågan; hur väl känner vi verkligen dem som vi har in på oss dagligen? "Steget efter” är lika mycket ett långsamt stegrande ödesdrama som en effektiv thriller med vaga men märkbara "Seven"-ambitioner. Utredarna går på nit efter nit och nyanserna från romanen är påfallande väl bevarade. Men... givetvis måste originalintrigen komprimeras. Drygt 500 sidor går inte in under två timmar utan att motivationer och beteendemönster förenklas, men det sker inte alls till den nonchalanta grad som skett förut (och som jag misstänker var fallet med ”Innan frosten" utan att ha läst boken bakom).
Jag saknar minst ett av de mer minnesvärda morden från boken (om man får uttrycka sig så) och konventionerna tar över mer och mer, men det är välspelat rakt igenom och i slutet blir det riktigt nervigt, trots eller tack vare rejäla avvikelser från skriften. Eftersom manusförfattarna lagt till och dragit ifrån en del personer kan jag inte vara säker på exakt hur de tänker hantera dem i den dramatiska finalen. Rolf Lassgård är dock väldigt starkt förknippad med den här rollen nu och även om jag inte sett fler än ett avsnitt av Henrikssons bravader, så gör bara löpande band-tillverkningen i sig mig skeptisk. Av det jag kunnat se så ligger Team Lassgård, i karaktärsutveckling och ren pondus, fortfarande Steget Före.
© Johan Lindahl
2006-07-30
Originaltitel: Steget efter
Sverige, 2005
Regi: Birger Larsen
Med: Rolf Lassgård, Marie Richardson, Peter Gantzler m fl
Genre: Thriller
Svensk biopremiär: 2005-06-26
