Mr. and Mrs. Smith (2005)

Enkelspårig elegans

Alfred Hitchcock gjorde tydligen, en gång i tiden, en film med den här titeln. Tyvärr en som jag inte sett röken av, men för att börja med den här recensionen i en positiv anda: ibland har "Mr & Mrs Smith" anno 2005 kvaliteter som kan kallas Hitchcockska. Dock inte alltid. Scener från ett äktenskap - på speed, kunde vara en underrubrik. Livets okränkbarhet står däremot i den lägre kurs där dollarn hållit sig ett tag, men nu irriterande nog börjar lyfta från. Dollarn alltså.

Det börjar som en svart komedi med förrädiskt glättig yta och slutar som en patenterad sommaractionrulle. Manusförfattaren är densamma som till ”XXX2” (Simon Kinberg) om det kan vara till någon ledning. Men det här är mer intrikat, i alla fall fram till cirka sista trefjärdedelen av tiden. Sedan försvinner de flesta fina nyanser. Kemin mellan Brad Pitt och Angelina Jolie är redan noterad av andra - och ökänd? Många tungor vill ju göra gällande att det var här det sprack mellan Pitt och Jennifer Aniston. Om vi koncentrerar oss på vad som händer på duken är det dock ingen tvekan om att de här två är rätt för rollerna - hela inramningen är som figursydd för dem. Detta efter insatser som nagelfarits hårt i "Troy” respektive ”Alexander”. Bara som en personlig markering: Jolie var egentligen inte alls så komplett ute och cyklade i rollen som Alexanders monstermamma. Det största problemet var den mystiska dialekten hon tilldelats. Om Brad Pitt som Achilles? Nåja, han hade väl inte sitt mest inspirerade ögonblick i karriären.

För fem eller sex år sedan träffades de i Bogotá, staden där alla verkliga romantiker sammanstrålar. John och Jane Smith har sedan dess levt med sina hemligheter som börjar tära på deras äktenskap, innan de börjar gå i familjeterapi. Det är där vi kommer in. Detta samtidigt som vi begrundar kontrasterna mellan deras välartade villaförortstillvaro och glimtar av det de gör för brödfödan. Båda tar folk av daga på beställning. Varför och i vems intressen intresserar sig den här filmen inte så mycket för. Alla eventuella ideologier, politiska vinklar eller nationella säkerhetsaspekter hamnar i baksätet. Vi rör oss i ett Bond-landskap utan moraliska ledstjärnor, där olika firmor slåss om anbuden. När det visar sig att konkurrensen är knivskarp och två entreprenörer fått samma uppdrag, måste någon elimineras. Det är ömsesidiga tankegångar från företagen och olyckligtvis bor kontrahenterna under samma tak, vilket de först nu blir varse.

Det innebär en delikat balansgång i filmens kanske bästa sekvens, där dolska blickar och insinuanta repliker leder fram till sanningens ögonblick. Men sedan börjar historien sakta förlora lite av sin sensibilitet och slår in på en mer enkelspårig väg. Det är dock fullföljt med elegans och glimt i ögat, och det vore synd att säga att det är trist. God (eller ond?) underhållning väntar i fortsättningen, men jag måste ohjälpligtvis jämföra med "Grosse Pointe Blank” som i den här avdelningen var ett nästan formfulländat experiment. Det går också att nämna inte fullt lika fulländade filmer som ”Analysera mera” eller ”True Lies", men det slår ut till "Smiths” fördel.

Yrkesmördare - hur närmar man sig egentligen dem på ett moraliskt försvarbart sätt i filmsammanhang? Vänta er inga mer djupgående självrannsakningar här. Det finns en period där det påminner vagt om den mer konsekvent svartsynta familj-i-upplösning-farsen "War of the Roses" (med Michael Douglas och Kathleen Turner) men det är som sagt bara en period. Demolering av inredning, sårad stolthet och självdestruktivitet har sin plats även här, men sedan är det uppenbart att det ska tävlas om gunsten hos en publik som den här sommaren söker sig till Star Wars fullbordan, Batmans begynnelse och Världarnas krig - med mera. Det kan inte tillåtas vara för komplicerat.

Vince Vaughn är sidekicken som bor med sin mor efter att ha tröttnat på andra kvinnors oberäknelighet. Det är en roll som han glider in i med samma ledighet som Brad & Angelina i sina. Men filmen blir alltså på gränsen till bedövande endimensionell på slutspurten, om det nu inte är någon genial undertext jag helt enkelt saknar förmåga att uppfatta. Just den allra sista scenen knyter ihop, eller ska knyta ihop, logiken, och är ganska rolig men inte helt tillfredsställande. Överlag är skämten bäst i början. När de nästintill upprepas halvannan timme senare är det...inte lika roligt. Tonträffen hos aktörerna övergår till slut kvaliteterna i storyn som drabbades av syrebrist på upploppet. Men Pitt, Jolie och även Vaughn löser en hel del med minspel och gester när orden inte skrivits ut. Och vad Kinberg egentligen skrivit där kan jag naturligtvis inte svara på.

Är det här en del av en trend där man inte bemödar sig om några allvarligt menade ursäkter för att frossa i ultracoolt underhållningsvåld, som "Kill Bill" 1&2? Eller, det kanske inte är något nytt egentligen, men aningen mer accentuerat än förr. "Gloriously amoral, grown-up fun” skrev Empire och det kanske räcker. Men jag saknar ändå en moraldiskussion i någon form. Den här filmen vågar inte undergräva sin egen auktoritet genom att plöja under sin glansiga yta. Om vi mötte de här personerna i verkligheten (och kände till det vi nu vet) skulle vi tvingas konstatera att de hade ett vacuum inombords. Nu är de bara filmfenomen, personer som vi "vill se äta frukost, ha sex och åka på semester" (enligt manusförfattaren i alla fall, se Premiere maj 2005). Nu får vi framförallt se dem skjuta, på varandra och på andra ovälkomna element. Och det gör de med bravur.

Men hur är det med geografikunskaperna? En båt i La Paz nämns vid åtminstone två tillfällen. Är det Bolivias huvudstad de menar så har de troligen hittat en hittills okänd hamn. Eller också är det en av alla maskor i det ”nät av lögner" Jane och John sytt ihop. ”Mr & Mrs Smith" har stil, men dess främsta förtjänst är nog ändå att påminna om... "Grosse Pointe Blank”, som hade mer av genuint skarpsinne - och subtilitet.

© Johan Lindahl
2005-06-23

Originaltitel: Mr. and Mrs. Smith
USA, 2005
Regi: Doug Liman
Med: Brad Pitt, Angelina Jolie, Vince Vaughn, Adam Brody m fl

Genre: Action, Komedi
Svensk biopremiär: 2005-06-10

Sök