The Jacket (2005)
The "instängd i en låda" effect
Jack Stark dör första gången när han är 27 år gammal. Detta inträffar 1991 under det första gulfkriget, när en rädd och förvirrad liten kille skjuter honom. Ett dåligt val av pricktavla för sin ilska mot amerikanerna, kan man tycka, eftersom det tidigt framgått att Stark är schysstare än vissa kollegor i plutonen.
Hemskickad och med minnesproblem går Jack (Brody) på en landsväg, strax innan ett par möten ska förändra hans tillvaro totalt.
Oskyldigt (?) anklagad för polismord hamnar Jack på en "institution för de kriminellt galna", där Kris Kristofferson härskar och med hjälp av några osympatiska anställda testar ganska drastiska metoder för att "modifiera patienternas personlighet".
"Om det redan är paj kan man inte förstöra det" resonerar Kristofferson, vilket är oroväckande nog. Och styrs han bara av missriktad doktorlig välvilja, eller finns det drag av strafftänkande i hans terapi? Terapin som sådan är i alla fall en klaustrofobikers värsta mardröm - kompletterad med droger.
Det är nu det börjar bli riktigt märkligt. Vad som först kanske ser ut som eskapistiskt önsketänkande som flykt undan en hemsk situation visar sig vara nästan lika konkret som omöjligt och ett andra liv, parallellt med och samtidigt långt efter det "verkliga", tar sin början, med intressant resultat. Verkligt eller inte, är en fråga som svävar över varje scen, men ännu viktigare är kanske det väldigt angelägna mysterium som Jack måste lösa, med hjälp av resor i tid och rum.
Manuset som sådant är mestadels lyckat, med sköna logiska loopar, märkliga omöjligheter och smarta ihopvävningar, men tangerar aldrig gränsen för det genialiska. Både från rysargenren och tidsresegenren finns det gott om andra exempel som dyker upp i minnet. Turligt nog nöjer man sig inte med en klurig story, utan har också jobbat på detaljerna, på det vardagliga - ofta i ganska sköna scener med möten mellan främlingar. Det är inte heller kyligt smart, utan också rätt mänskligt berättat.
Jag gillar ofta när manusförfattarna verkar tycka om sina huvudpersoner. När de inte bara utsätter dem för prövningar med ett distanserat småleende utan engagerar sig. Fast här blir det kanske, utan att säga för mycket, lite för mycket av det goda...
"The Jacket" är gjord i en blandning av klassiskt snyggt foto, galna klippsekvenser i syfte att skildra hjärntrippar av den sort vi nu har blivit ganska vana vid och dialoger där kameran tajtar in för extrema närbilder på ögon eller munnar. Det var länge sedan jag såg så mycket tänder på film. Det är inte alltid som de stilistiska greppen fungerar smärtfritt - faktiskt kryper distansen till filmen in här oroväckande lätt. I "Jacobs inferno" kändes det fräscht med plötsliga attacker av vrickade bilder - numera framstår det nästan som en etablerad lösning, med allt vad det innebär.
Apropå "Jacobs inferno" så hade jag dumt nog en mening från en IMDB-kommentatör angående likheterna filmerna emellan ekande i huvudet när jag såg "The Jacket". Jag vågar nämna detta utan att det känns som en spoiler eftersom likheterna var mindre än jag väntat mig. Stämningsmässigt och visuellt och inte minst i det så kallade "anslaget" finns vibbarna här men "The Jacket" är sin egen film, om inte direkt totalt oförutsägbar.
Skådespelarmässigt finns det nästan inget att klaga på. Att Adrien Brody och Jennifer Jason Leigh är stabila proffs kommer inte som en överraskning, men Keira Knightleys rolltolkning är lika uppfriskande oväntad som Natalie Portmans i "Garden State". Hon imponerar och är inte ensam. Daniel Craigs mentalpatient ger skönt vrickad energi åt dialogerna mellan honom och Stark och är kanske till och med bäst i filmen, på sitt vis.
"The Jacket" är en ganska stabil trea i sin genre. Den tål kanske inte att analyseras alltför noggrant och det är inte svårt att hitta bättre exempel på liknande filmupplevelser, men med sitt schyssta skådespeleri och sin ganska fascinerande story är den sevärd ändå. Och valet av slutmelodi är rätt skönt.
© Anders Lindahl2005-05-12