Chocolat (2000)

Man blir iallafall sugen på choklad

Det finns flera filmer som oprovocerat gör sig påminda i samband med Chocolat. Jag koncentrerar mig på fyra av dem.

1. "Kärlek het som chili": den mexikanska mat- och passionshistorien som medverkat starkt till att sätta en standard för andra efterkommande filmer som försöker förena samma ingredienser och hoppas väcka vår aptit på fler sätt än ett.

2. "Varats olidliga lätthet": Lena Olin och Juliette Binoche möts igen men med omvända roller. Där var Olin den världsvana och självsäkra medan Binoche spelade rollen som den vilsna, lite hunsade och osäkra. Nu är det närmast tvärtom. Och båda visar sitt register genom att sjunka in i de nya rollerna, framförallt Binoche som bara växer och växer - rent professionellt.

3. "Döda poeters sällskap": "Chocolat" är också en film som ivrigt predikar toleransens lov och tankens frihet, i kamp med trångsynthet och kvävande förbudsmentalitet.

4. "Gilbert Grape": Johnny Depps första samarbete med Lasse Hallström. Det här är det andra och han hamnar givetvis på affischen för sitt namns skull, men kliver inte i land och in i filmen förrän efter en timme.

Vad har de här fyra filmerna gemensamt? Annars inte mycket, förutom att alla är bättre än Chocolat, som är varm och välmenande men saknar sting.

Frankrike 1959. I småstaden går livet sin gilla gång och greven Reynaud har allt under kontroll, inklusive den unge prästens predikan varje söndag, något som ibland behöver putsas för att passa. Reynaud regerar med fast hand... till dess att en främmande fågel susar in med nordanvinden och bygger bo. Närmare bestämt öppnar hon en chokladbutik mitt under fastan. Den bristande timingen är bara ett av problemen. Virvelvinden Vianne kan inte styras eller stängas in och till råga på allt är hon ensamstående mor. En oäkting minsann! Ryktet går, men publiciteten gäller även butiken. Hennes recept är nya för fransoserna men ofta uråldriga exotiska elixir från avlägsna kontinenter. De som vågar stiga in i chokladerian har positiva överraskningar att vänta. Några får fräs på det slocknade samlivet och nytt liv i äktenskapet (choklad är ju ett erkänt afrodisiakum), andra inser hopplösheten i sitt och nya kontakter knyts mellan medborgarna med chokladens hjälp. Men makten är störd, ordningen är rubbad och konflikten, som varje film måste ha, är härmed etablerad.

"Chocolat "är svår att ta på allvar med realismen som måttstock. Det är en söt saga som riskerar att fastna i slisk men ändå är ganska trevlig. Allt verkar så enkelt, visserligen mer gråskaligt efterhand men till slut solklart som i sedelärande sägner från förr. Man har hela tiden en känsla av hur det hela ska sluta och Hallströms idylliska världsbild har sällan varit så uppenbar. Det är inte nödvändigtvis negativt med positivt tänkande, men "Chocolat "är lite ljum vid sidan av alla filmer den kan jämföras med (som exemplen ovan). Oscarnomineringen för bästa film var ungefär lika välförtjänt som den för "Erin Brockovich".

Det är som om Miramax ville göra en ny "American beauty" men mer teatralisk och lättsmält. Temat och typerna är desamma: frigörelsen är en fara och de mest intoleranta individerna har hemliga sidor som de förgäves försöker undertrycka genom att förtrycka andra. Greven ertappar unge prästen med att gnola "Hound dog" under trädgårdsarbetet, som ett exempel på hur motsättningar illustreras i filmen. En del av kritiken missar dock målet. Någon recensent tyckte att miljön kändes som ett schabloniserat franskt 1950-tal. Ursäkta, men filmen utspelas ju i Frankrike på 1950-talet... Och schablonerna ser ganska medvetna ut, på gott och ont.

Vianne och hennes dotters förflutna är dunkelt, men vi får veta att de drar från stad till stad utan att hitta hem. De lever i en mytisk vagabondvärld, går inte i kyrkan men orsaken är oklar. Småsintheten i staden accentueras än mer när Depp med sitt band av flodbåtsresande "River rats" slår läger vid flodstranden utanför staden. "De där ute - vi här inne" är ett evigt tema som här presenteras med "Lilla huset på prärien"-liknande pedagogisk finess. Ett bekant grepp är också den återkommande berättarrösten, vars identitet inte är alltför svår att lista ut.

Skådespelarna drar ett tungt lass, även i birollerna. Den osvikliga Judi Dench är en gammal bister gumma som vill gå sin egen väg och är den första att välkomna Vianne. Hennes reserverade dotter spelas utan åthävor men trovärdigt av Carrie-Ann Moss i en roll fjärran från actionpaketen "Matrix" och "Red Planet".

Hur metaforisk är filmen egentligen och vilka moderna måltavlor har den i så fall? Kristna högern i USA, vardagsrasismen i världen överlag eller det förkättrade fundamentalistspöket som inte närmare behöver beskrivas utan att väcka bestörtning? Kandidaterna är många. Hur som helst vill Hallström inte bara stryka medhårs utan säga något som jag antar är viktigt i vår tid. Men småtrevnaden och bristen på hetta är i så fall en nackdel. Hallström är ingen naturlig satiriker.

Så kommer vi till det eviga dilemmat i språkväg - engelska är det mest universella filmspråket, här är accenterna lagom förfranskade och ensemblen är en främlingslegion sammankallad främst från USA, Frankrike, England och Sverige. Jag vet inte om det finns en praktisk lösning på det problemet. Man får väl sluta häkta upp sig på detaljer (som att församlingen sjunger psalmerna på franska men pratar på engelska) och koncentrera sig på filmens universella budskap och dess giltighet. Franska skådisar är alltid bättre på sitt eget språk, men Binoche klarar övergången till engelska bättre än flera av sina landsmän- och kvinnor.

Men lek med tanken att filmen spelats in på franska med Binoche i samma roll, omgiven av Gerárd Depardieu som greven, Irène Jacob, Sophie Marceau, Vincent Perez med flera i de bärande rollerna. Hade resultatet blivit mindre pittoreskt och mer passionerat? Jag tror det, dessutom mer genuint franskt, men det krävs väl inget snille för att räkna ut.

Men, men... om inte annat blir man rätt sugen på choklad efteråt. Ett av recepten är en chokladdryck spetsad med chili - jodå. Vi har prövat en slik variant hemma och överlevde utan problem. Filmen visar upp gott om inbjudande bilder av bakverk, kladdiga såser och praliner såväl under tillblivelse som i färdigt skick. Någonstans känns det ändå som om kärleken til mat kunde ha manifesterats ännu mer närgånget. Det rent maniska draget hos missbrukare av sötsaker saknas...nästan. Men jag ska väl inte avslöja för mycket.

© Johan Lindahl
2001-05-21

Originaltitel: Chocolat
Storbritannien/USA, 2000
Regi: Lasse Hallström
Med: Juliette Binoche, Alfred Molina, Judi Dench, Lena Olin, Johnny Depp, Carrie-Anne Moss, John Wood, Victoire Thivisol, Peter Stormare, Leslie Caron

Genre: Drama

Sök