Rushmore (1998)

Udda, kul och sorgligt - men hur mycket?

Wes Anderson gillar att skapa huvudpersoner som man inte vet vad man tycker om. Max är en sådan person. Han har en ganska överdriven beundran för sig själv och tvekar inte att ljuga om pappas jobb (hjärnkirurg istället för hårfrisör) för att verka förmer. Han spelar ett spel som han bara delvis behärskar och skaffar sig lika lätt ovänner som lojala beundrare. De senare är han för övrigt inte sen att bete sig fult eller arrogant emot.

Han trivs ypperligt på fina skolan Rushmore, men slösar bort den chans hans stipendium gett honom genom att misslyckas med studierna och lägga all sin energi på diverse klubbar. Det enda han verkar lyckas med är att sätta upp skolpjäser, exempelvis en tolkning av "Serpico". Om man inser det roliga häri så är man en bit på väg att inse Andersons storhet. Jag inser det i viss mån, men känner samtidigt att jag missar något.

Att förmögne Herman Blume (Bill Murray, förrädiskt skicklig i sitt oftast nedtonade spel) gillar den brådmogne 15-åringen och blir något slags kompis/extrafarsa för honom kanske beror mest på att hans egna söner är skrikiga och synbarligen dumma i huvudet. I Max ser han kanske sidor av sig själv som eventuellt inte är de bästa men som han kan relatera till. Faktum är de båda faller för samma tjej, Rosemary, som är lärare på Rushmore. Max försöker med alla medel vinna hennes gunst, obekymrad av alla hennes kloka invändningar. Det är roande och lite patetiskt att följa.

Herman upptäcker lite mer senkommet vad hans lärling ser hos henne och orättvist och logiskt nog är hans chanser betydligt bättre. Konkurrensen ska sedermera ta sig ganska drastiska uttryck där det avsiktliga överkörandet av en cykel hör till de mildare. Konfrontation och kanske försoning är återkommande inslag hos Anderson och jag är benägen att kalla detta ett äkta tema snarare än ett säkert kort han fortsatt att spela ut i sina senare filmer. Dramaturgiskt gör han egentligen det mesta enligt skolboken, men han gör det på ett väldigt eget vis.

Känslan av att se Rushmore är lite som att se en blandning av "Mandomsprovet" och "Welcome to the Dollhouse". Eller så är det den filmatisering av "Räddaren i nöden" som Salinger aldrig tillåtit. Ungdomens energi och känslosvall och förmåga att ställa till det för sig är temat. Huruvida man gillar Max är inte huvudpoängen - jag gissar att både hans farsa och Rosemary ligger författarna (Owen Wilson har hjälpt till) varmare om hjärtat.

"Rushmore" är en film som kommer en allt närmare utan att någonsin sluta vara rätt underlig. Mot slutet är det lättare att förstå varför den gjorts, i takt med att Max blir en gnutta klokare och diverse andra karaktärer får blomma ut lite mer. En stark trea är mitt eget svar på frågan om hur bra den är, men den frågan är i Andersons fall ovanligt subjektiv. Hans komik är ofta subtil, hans allvar ständigt närvarande, men i slutändan sträcker jag mig gärna efter ord som "surrealistisk". Det är som om Anderson vill berätta ganska vanliga och allmängiltiga historier (ofta om familjerelationer) men väldigt gärna vill hitta sätt att få dem att sticka ut från mängden. Hans lösning har funnit ett gensvar hos många men själv är jag lite frågande. Är det verkligen så fantastiskt? Jag kan hålla med om de positiva ord som sägs om den och Anderson i allmänhet, jag kan inse att i sin skruvade form så är "Rushmore" en intelligent "coming-of-age"-historia, men mina lovord stannar vid "bra och udda film", de rusar inte iväg till "mästerverk". Tja, sevärt är det hur som helst. Det kanske räcker med att konstatera det, och lämna de överjordiska hyllningarna åt dem som ser vad jag missar.

© Anders Lindahl
2005-04-20

Originaltitel: Rushmore
USA, 1998
Regi: Wes Anderson
Med: Jason Schwartzman, Bill Murray, Olivia Williams, Seymour Cassel, Brian Cox, Mason Gamble

Genre: Drama, Komedi

Sök