Rymdimperiet slår tillbaka (1980)

Oavslutad men perfekt

Den andra eller femte delen i Star Wars-sagan, regisserad av Lucas collegelärare Irvin Kershner, är på sätt och vis den bästa. Den har i alla fall de bästa scenerna och den skönaste stämningen. Kanske är det så enkelt att jag gillar den mest för att den är mörkast. Den är också minst belamrad med fånigheter av alla de tre gamla filmerna.

Lucas slipper på något underligt vis undan med oskicket att servera expositionen i form av en rullande text. Kanske för att det ska vara så i Star Wars, kanske för att texten rullar in i bilden på det där karaktäristiska viset. Hur det än är skulle väl ingen få för sig att påpeka det filmmakarmässigt slappa i att ge bakgrund i textform, och då ska väl inte jag vara värre.

Och filmmakeri av hög klass blir det förstås sedan. Lucas favoritsysselsättning, att bygga världar, ger här härligt resultat. Från Hoths isvärld till Yodas träskiga planet och Landos gruvkoloni med centralort bland molnen, via färder genom asteroidfält (där åtminstone en potatis sägs kunna skönjas, vilket jag är beredd att tro på) är eskapismfaktorn nära nog total. "Rymdimperiet slår tillbaka" är en härlig rundtur i en galax som omöjligt kan finnas men är tusan så mycket intressantare än vår, och det är här som det mesta och bästa händer.

Det är här som the imperial walkers snärjs och rasar ner i snön i en klar föregångare till Ollifant-vältandet i "Sagan om konungens återkomst". Det är här som vi först stiftar bekantskap med Yoda (nästan knäpp efter en lång isolering i en dyster miljö) och som Han Solo blir nedfrusen under coola prisjägaren Boba Fetts överinseende, lagom efter att Leias och Solos kärlek kommit ut i det öppna. Det är här som Luke med lite skrattretande mimik skriker "that's impossible" apropå ett chockerande avslöjande från Darth Vader och som Millennium Falcon parkeras i en grotta på en asteroid på vad som visar sig vara något helt annat än fast mark.

Det här är också filmen som inte slutar med total triumf. Hjältarna möter motgångar genom hela filmen, och djärvt nog är inte allting fixat och fint när eftertexterna börjar rulla.

Besvikelsen när jag första gången såg filmen och insåg att vissa viktiga ting lämnades outredda var stark. Numera finns ju lösningen nära till hands i hyllan. I "Jedins återkomst" reds allting ut, och även om Ewokerna är lite väl fåniga hör förstås också den filmen till de obligatoriska. Men mer om den i en annan recension...

Lukes besök till den eländiga planet där han ska ska få sitt Jedi-körkort är med filmernas mått mätt ganska minimalistiska scener, men de hör till dem man minns bäst, och det är inte bara för att det är väldigt mysigt med det där lilla huset mitt ute i ingenstans. Yoda, muppanimerad men med schysst närvaro, levererar i Frank Oz stämma märkligt omkastade meningar som ibland blir extremt citatvänliga, som "Judge me by my size, do you?". Eller "Do. Or do not. There is no try." Visdomsord värda vilken karatemäster som helst. Hans minspel är inte heller att förakta, hur mycket docka han än är. Utan att höra till dem som betraktar det sentida datoranimerandet av Yoda som kätteri, kan jag inte låta bli att imponeras över vad de åstadkom på analogt manér.

Att Luke möter universums visaste Jedi på en sorglig plats går helt i ton med filmen i övrigt. Knappt har motståndsrörelsen organiserat sig på en ny planet förrän de skingras igen av det allsmäktiga imperiets trupper. Ständigt på flykt, hela tiden gäckade av att rymdskeppets hyperdrift strular, försöker de andra hjältarna överleva både rena anfall och lömska svek. Under de omständigheterna blir förstås filmen mysigt spännande hela tiden, något jag värderar högre än lyckliga slut. En femma utdelas härmed, 25 år efter premiären. Men den som väntar på något gott...

© Anders Lindahl
2005-04-14

Originaltitel: The Empire Strikes Back
USA, 1980
Regi: Irvin Kershner
Med: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Billy Dee Williams, Frank Oz, Alec Guinness

Genre: Action, Fantasy, Sci-fi, Äventyr
Teman: Star Wars

Ingår i följande teman

Sök