Swimming Pool (2003)

Vågspel vid en villa

När allt är över tvingas jag ställa några så kallade knäckfrågor. Först och främst: vad var det som hände - egentligen? Och är det viktigt? Sedan kan man alltid gå vidare och försöka subgenrebestämma hela paketet. Men det lutar åt en cocktail av relationsdrama, erotisk thriller och gråsprängd komedi (vilket strax utvecklas lite närmare). Eller också är det en helt ny giv - Ramplingfilm, kort och gott. Charlotte Rampling har varit med ett tag och om jag inte snubblat över någon illvillig desinformation så är det andra gången hon samarbetar med regissören François Ozon. Ett avgörande skäl till att ”Swimming Pool” inte förlorar sig kapitalt i sina skenmanövrer är att hon hela tiden verkar övertygad om att det här ska fungera och bli en hyfsad historia. Hon fyllde för övrigt 60 jämnt i februari och har hunnit med sju filmer till efter den här. Ingen pensionering aktuell än, alltså.

Gråsprängd är filmen om den är tänkt som en komedi över mänskliga svagheter och nycker. För i så fall är den inte kolsvart. Sexuella spänningar (och handlingar) finns det gott om, men som kriminalhistoria kommer filmen igång rätt sent och när den gör det så är det långtifrån lika bloddrypande som "In the cut", det senast utkomna jag kommer på tanken att jämföra med. Utgångspunkten påminner på papperet en smula om ”Secret Window”, men den har jag väl rackat ner tillräckligt på. "Swimming Pool" bär på en del överraskningar i sitt sköte, men de är inte huvudsaken. Och om - jag har inte bestämt mig här än - Ozon till slut ställer allt på huvudet så har resan dit ändå varit intressant, utan att jag skulle vilja sätta någon genistämpel på fransmannen bakom verket. Jag har inte sett någon av hans tidigare filmer, men han har tydligen gjort ett 20-tal innan han ens fyllt 40 (om alla är långfilmer har jag inte studerat statistiken tillräckligt nitiskt för att kunna svara på).

- Det är med utmärkelser som med hemorrojder. Alla får någon förr eller senare.
Sarah Morton påminner sin förläggare om en av hans deviser i ett ögonblick (?) av sarkasm. En yngre kollega har nyligen tilldelats något pris av kritikerkåren i Manchester och möjligen är hon lite avundsjuk. Hon undrar i alla fall vad "that little shit” gjort för att förtjäna detta. Sarah skriver kriminalromaner och säljer bra. Men som person verkar hon vilja vara så privat som möjligt, vilket etableras i första scenen på Londons tunnelbana. Det hade kanske varit en god idé att inte ståta med sitt porträtt på pärmen till senaste skriften, kan man tycka. Hon antar i alla fall förläggarens förslag att låna hans hus på franska landsbygden för att försvinna ett tag och hitta fokus till detektiven Dorwells nästa äventyr.

Men efter några lugna dagar på landet stormar en ung dam in i samma villa och förklarar sig vara Julie, dotter till förläggar-John. Om de två vore gjutna i samma form hade filmen inte haft så mycket mer att tillägga, men det är de inte. Det här är för övrigt en orsak att snegla tillbaka på romcomen "Galen i kärlek” med Diane Keaton och Jack Nicholson. Det finns en till, men den vill jag inte avslöja eftersom det berör händelser på ett sent stadium i ”Swimming Pool”. Ja, den som lånar någon annans hus i vilken film det vara må får kallt räkna med oväntat och ovälkommet sällskap. Så länge man inte just råkat sätta underkläderna på skallen som John Cleese i "En fisk som heter Wanda" gäller det bara att försöka stå ut med situationen.

Julie är närmast nymfoman, medan Sarah är tillknäppt och ger ett lätt neurotiskt intryck. Och konflikterna kommer i kaskader, utan några större subtila omskrivningar. Simpölen som titeln skvallrar om blir navet som allting börjar kretsa kring. Full av löv och bråte i början, vilket inte avskräcker Julie. Men efter en upprensningsaktion börjar även Sarah våga sig närmare, om än inte i den. Och vattnet verkar ha en ledande effekt, det katalyserar fram de dunklaste drifterna och skapar... eh... symboliska svallvågor i det löst sammanhållna hushållet. De två kvinnorna nöter sig mot varandra, medan en handfull män i olika åldrar och av skilda orsaker anländer och avgår. Men en bok bör aldrig bedömas bara efter omslaget, som Sarah framhåller. Det låter inte helt originellt, men hennes utveckling smyger sig på med de fina nyanser som Rampling mejslar fram i sin roll. Och det fortsätter hon med även när storyn tar sig nästintill vanvettiga vändningar.

Filmen skulle kunna se ut som en lång uppladdning med förväntade skärmytslingar som förvarnar om något vi med facit i hand kan avfärda som "mycket förspel för ingenting”. Och det är inte långtifrån att den gör det. Min skepsis ramponeras av Rampling och att allt är komponerat med ganska gott humör mitt i allt. ”Swimming Pool” drunknar inte i pretentioner utan Ozon och hans musor (han uppges ju vara gay, men ändå) roar sig bland klichéerna och leker med personernas identiteter på ett ganska lättsamt sätt. Det svåra är att veta hur mycket som sist och slutligen ska tas på allvar. Agatha Christie möter medelålderskrismetaforer genom Freud med en udd av slapstick och vi får välja vad vi vill ta till oss på smörgåsbordet. Frågan är om filmen hänger ihop på ett godtagbart sätt eller om den bara ger oss provrör med olika gener att hälla i en gryta efter eget recept och skapa en egen liten film av. Och kanske är det just det som är charmen med den. Det känns i alla fall inte som en ren cynisk spekulation, till skillnad från en del andra skapelser i samma stilart på senare år.

© Johan Lindahl
2005-04-11

Originaltitel: Swimming Pool
Storbritannien, Frankrike, 2003
Regi: François Ozon
Med: Charlotte Rampling, Ludivine Sagnier, Charles Dance, Jean-Marie Lamour, Marc Fayolle

Genre: Drama, Sex, Thriller

Sök