Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare (1989)

Köket rekommenderar

Tonerna är redan bekanta. Inledningen ackompanjeras av Michael Nymans epos "Memorial”, skrivet för filmen men också till minne av offren för kravallerna på Heyselstadion i Bryssel 1985. Ett 40-tal personer dödades under det som skulle vara uppladdningen för årets fotbollsfest i Europa, finalen i mästarcupen mellan Juventus och Liverpool. Här det mörkblått kvällsljus och den första av filmens många akter av sadism är redan igång. Det här är vad jag kallar en riktig feelgood-film. Inte.

Jag började se videon häromåret, men kom bara halvvägs den gången, av någon orsak jag inte riktig minns. Det hade nog inte så mycket med allt det frånstötande innehållet att göra som brist på tid och koncentrationsförmåga under den perioden. För ”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" kräver koncentration. Intrigen i sig är inte så svår att följa, men det är i detaljerna hemligheten ligger. Huvudpersonen borde vara filmhistoriens mest osympatiske restaurangägare. Albert Spica (Michael Gambon) tyranniserar, domderar, avpolletterar och förnedrar som om han vore född till det. Han är alternativt hatad eller fruktad av alla, men oftast åtlydd och omges av ett gäng individer som solar sig i hans tvivelaktiga glans när de inte ombeds utföra hans varianter av våta jobb. Förmodligen har de sålt sina själar till Djävulen och ser ingen återvändo, eller så saknade de allt samvete från scratch. Några kommer möjligen på bättre tankar under vägen, men den här berättelsen handlar inte i första hand om positiv karaktärsutveckling.

Förvånande nog vågar sig en och annan gäst pröva gränserna.
- You're noisy, Spica. Makes for indigestion, dristar sig en dinerande lustigkurre att kläcka ur sig, men han klarar sig från bestraffning. Det gör inte de som verkligen går över den godtyckliga gränsen. Med tanke på hur somliga behandlas kan man undra hur någon överhuvudtaget vågar träda in på Le Hollandaise. Dialogerna är ofta monologer av Tjuven - alltså Spica själv. Men han pratar för mycket för sitt eget bästa. Medan han håller hov skaffar sig frun Georgina en älskare, bokmalen Michael, och har hemliga rendez-vous på alla ställen de kommer åt. Är det inte fantastiskt vad bara ett restaurangkök kan erbjuda i form av kyffen som passar för att krydda kärlekslivet? Michael är motsatsen till Spica. Tystlåten, diskret, till synes en torrboll utan mätbar metrosexualitet (vad det nu egentligen betyder - men har man lärt sig ett nytt ord måste det väl användas någon gång innan det försvinner ur vokabulären). Han påminner faktiskt en aning om en programledare från Norrköping som vann pensionärskårens hjärtan för några år sedan. Men i de lugnaste vatten går de största torskarna, brukar det väl heta.

Nu kan inte deras förhållande kallas prostitution. Det ser nästan ut som riktig kärlek, i den mån den existerar i Greenaways inte så vackra världar. Däremot är han bra på att bygga estetiskt tjusiga miljöer, redo att befläckas av det onda som kommer inifrån människan. Röda rum, knallvita rum, gröna rum - etcetera - komponerat med svårslagen precision och fotograferat lika precist av Sacha Vierny. Georginas (Helen Mirren) klänning skiftar färg efter väggarna (eftersom jag hörde en föreläsare tipsa om detta fenomen för flera år sedan var jag tvungen att vara uppmärksam - och uppgiften stämmer, i alla fall när hon har någon klänning på sig).

Symbolspråket i stort syftar ibland på franska revolutionen, eller franska idéer överlag. Möjligen är tanken att visa på hur devisen om frihet, broderskap med mera inte är giltig i västvärlden längre. Jag har för mig att Greenaway förklarat filmen som en beskrivning av det sannolika slutet på kapitalismen: vi äter upp varandra. Döden är ju aldrig långt borta i hans filmer i övrigt heller. Kocken här (som givetvis är fransman) håller en liten betraktelse över färgen på maträtterna.
- Att äta svart föda är som att konsumera döden. Är det inte passande att de dyraste rätterna på menyn är svarta?

Grymheten eskalerar och det måste helt enkelt kulminera i en eruption av svartsjuka, hat och groteska hämndaktioner. ”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" har kommenterats och analyserats flitigt sedan den kom och själv kände jag till flera avgörande moment redan innan jag nu till slut såg den. Men det påverkade inte upplevelsen till det sämre så fruktansvärt ändå. Det här är ingen 'whodunnit' utan vill något annat. Kompromisslös är den, utan pardon och bör helst intagas i en mycket mörk salong utan störningsmoment, vilket var mer än jag lyckades ordna. Men den här videoversionen var i varje fall brevlådeformatterad, vilket nog är ett minimikrav. Konsekvent är den också, även när vi kanske skulle önska att den inte var det. Sista ordet som uttalas är "kannibal" och hela innebörden av det kan ge upphov till en intressant middagsdebatt direkt efteråt. Om inte aptiten tagit en konstpaus då.

© Johan Lindahl
2005-04-10

Originaltitel: The Cook, The Thief, His Wife and Her Lover
Storbritannien, Frankrike, Holland, 1989
Regi: Peter Greenaway
Med: Michael Gambon, Helen Mirren, Alan Howard, Tim Roth, Richard Bohringer, Ciarán Hinds

Genre: Drama, Skräck
Teman: Kannibalism

Ingår i följande teman

Sök