Chicago (2002)
All that jaså?
En nattklubbssångerska och hennes största beundrarinna arresteras ungefär samtidigt, den förra för dubbelmord, den senare för enkelmord (om det nu är ett ord). De anlitar samma skicklige advokat och försöker frenetiskt utnyttja systemet för att klara sig undan. En kavalkad av bedrägeri, lömskhet, sång och dans tar sin början. Det är nämligen en musikalfilm, om det nu undgått någon, baserad på en "riktig" musikal - ni vet, en sån där som vissa betalar dyrt för att se på Broadway. En musikalfilm som nominerats till cirka fyra hundra Oscars och därmed borde vara något särdeles storartat.
Men ... har vi inte varit här lite väl många gånger, om än på flera olika resor? Har vi inte sett John C. Reilly göra sina stackars, patetiske kille tillräckligt, och åsett mördare med hjälp av en smidig advokat nå inte bara frikännande utan också berömmelse? Har inte musikalen på bio redan återuppväckts till liv i färgstarka bilder och med intensiv och skicklig klippning, om det nu ska ses som målet med filmen? Är inte budskapet - att samhället förlåter alla brott, bara det blidkas med underhållning - ganska uttjatat?
Jo ...
Samtidigt brukar jag ju vara den förste att försvara filmers rätt att besöka välbekanta nejder. Mitt största problem med "Chicago" är faktiskt att jag inte tycker att den är sådär enormt uppslukande. Den är definitivt snyggt gjord, expertmässigt klippt (särskilt i början), någorlunda experimentell till sin form (som faktiskt för tankarna till "Dancer in the Dark" både en och två gånger, om än i en betydligt bredare färgskala), och genomarbetad i sina sång- och dansnummer. Det är underhållande och läckert, men det saknas något.
Antimusikalen "Dancer in the Dark" såldes delvis in med stort prat om ambitiöst användande av tjogtals kameror samtidigt. Av detta märktes inte så mycket i den färdiga filmen, tycker jag, men den berörde i alla fall. "Moulin Rouge" var inte bara en fest i färger och musik, utan lyckades också göra mig omväxlande glad och ledsen.
I musikaler ska visserligen karaktärerna vara enkla, men samtidigt måste man väl ändå få hoppas att de berör en, engagerar en. Vem finns det att bry sig om här? Knappast den extremt blåsta och självupptagna Roxie Hart (Zellweger) eller Velma (Zeta-Jones) som delar hennes massiva ytlighet. Knappast den girige och sluge superadvokaten (Gere) eller maken (Reilly), som behandlas lika föraktfullt av manusförfattaren som av sin hustru, och egentligen bara har en enda funktion; att visa på Roxies svekfullhet. Knappast Colm Feores bleka åklagarkaraktär, som känns som ett trist slöseri med en så duktig skådespelare.
"Chicago" försöker inte nå ditt hjärta, och det må väl hara hänt. Det är istället ironiskt gjort, med vad man får anta var ämnat som iskall cynisk skärpa. Så skarpt är det nu inte, så smarta är inte vändningarna, så särskilt överraskad blir man inte när lömskhet och lurendrejeri visar sig lönsamt och moralkakorna uteblir. Det var liksom väntat. Att se en bedräglig men begåvad ung kvinna nå toppen kan bli fantastiskt underhållande - tänker exempelvis på "All About Eve". Eves bedrägeri i den filmen är en fröjd att skåda, i och med att man nästan tror henne även när man vet att hon ljuger och knappast kan klandra stackarna i filmen för deras lättrogenhet. Här är pöbeln och juryn så dum att Gere kan spela över tills han nästan går i bitar och inte ens hans ständiga leende får dem att misstänka att de blir lurade. Greppet att få vissa karaktärer att verka smarta genom att framställa alla andra som kompletta idioter är vanligt på film men ganska tröttsamt.
Det är i utförandet som filmen tjänar sina poänger, och där finns det ändå en del att notera. Renée Zellweger är förstås toppen, och har tillsammans med Catherine Zeta-Jones fallit bra in i rollen som sexig nattklubbssångerska. Queen Latifah är också bra i sin relativt stora roll. Koreografin och klippningen sitter som gjutna, och sångtexterna är inte så dumma - faktiskt oftast bättre än den skrivna dialogen. Mycket arbete har lagts ner, men för att berätta något ganska lamt.
Kanske är "Chicago", till skillnad från "Moulin Rouge" och "Dancer in the Dark", en musikal för folk som faktiskt gillar musikaler. Det skulle isåfall förklara min brist på total entusisam. Tre russin blir det faktiskt i alla fall, för det är snyggt gjort och Zellweger är med, och för den där scenen mot slutet med de två olika tidningsomslagen.
© Anders Lindahl
2003-02-26
Originaltitel: Chicago
USA/Kanada, 2002
Regi: Rob Marshall
Med: Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones, Richard Gere, Queen Latifah, John C. Reilly, Colm Feore
Genre: Komedi, Musikal
Svensk biopremiär: 2003-02-28
Teman: Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
