Gallipoli (1981)

En levande film om krig och död

"As we sailed away from the quay,
And amidst all the tears and the shouts and the cheers,
We sailed off for Gallipoli.
How well I remember that terrible day"

Raderna kommer från "Waltzing Matilda", och skulle väl ha passat utmärkt i filmen. Sångens huvudperson blir dock bara av med benen och kan alltså inte längre traska runt i vildmarken med sin Matilda (sin ryggsäck). Det kan förstås gå värre än så.

Det här är en film jag såg när jag var ganska ung och aldrig glömt, men som jag inte mindes handlingen i. Bara slutet etsade sig fast, men gjorde det å andra sidan med besked. Slutet, och en allmän känsla av att den var väldigt bra.

Och att den är bra beslutar jag mig ganska snabbt för när jag nu ser om den, kanske 20 år senare. Det är inga mystiska tecken man måste söka efter och tolka för att förstå storheten; att detta är en levande film märks direkt och där ligger ju storheten. Trots ett nästan stiliserat snyggt foto och musik från så vitt skilda kompositörer som Albinioni och Jean-Michel Jarre så är det naturligt och rättframt berättat.

Handlingen kräver inte heller att man lägger pannan i djupare veck för att sammanfatta. "Gallipoli" handlar om två unga män som ger sig ut i krig, och hur det går för dem. För australiensare har väl filmen ett särskilt tilltal, då den tar upp händelser som inte så ofta nämns i samband med första världskriget och ekar av en viss bitterhet gentemot engelsmännen som tydligen inte är helt unik "down under". För många symboliserar Australiens deltagande i kriget den stund då den ganska unga nationen blev "vuxen". Trots detta känns filmen väldigt universell.

Archy och Frank, båda duktiga sprinters, sällar sig av olika skäl till de australiensare som såg för gott att hjälpa engelsmännen under första världskriget. Archy (Lee) lämnar farmen med plikttrogen entusiasm, ljuger till och med om sin ålder för att få ta värvning. Nye polaren Frank (Gibson, som nyss hade fått ett litet genombrott i första "Mad Max" och här faktiskt ser ännu yngre ut) är inte lika sugen på att slåss för britterna - ärligt talat avskyr han dem - men en serie händelser och inte minst en önskan att "bli något" får honom att haka på.

I filmer om första världskriget är det oftast skyttegravarna och små dödsdömda expeditioner ut i ingenmansland som får symbolisera krigets helvete. "Gallipoli" är inget undantag, trots att Frank och Archy efter hand båda hamnar i prestigefyllda Light Horse Brigade. Något ridande blir det inte tal om. Temat om löpning tillför däremot något eget - inte något så enkelt som en plot twist, men en möjlighet att överleva och en möjlighet att kanske rädda några liv. Fast det faktum att jag aldrig glömt slutet har föga att göra med några mirakulösa räddningar i sista sekunden - så mycket kan jag säga direkt, utan att det känns som en spoiler.

Det här är den bästa sortens krigsfilm, gjord av någon som gillar sina huvudpersoner men hatar krig. Att vi får följa soldaterna under lång tid innan de ser sin första strid är ingen slump, inte heller att det oftast är ganska trevliga saker de är med om - vare sig det rör sig om att klättra uppför pyramiderna vid Gize eller håna några stroppiga engelsmän på Kairos dammiga gator. "Gallipoli" kan utan överdrift kallas en hyllning till livet, desto starkare genom att den visar hur lätt, och av så dåliga skäl, som livet kan släckas just när det är som bäst.

Bland de tunga skälen att gilla filmen räknar jag hur karaktärerna lyckas representera olika synsätt utan att någonsin kännas som representanter för ett synsätt. De är bara som de är, och visar väldigt trovärdigt på varsin inställning till krig och heroism. Gibsons karaktär är lite smålurig, något av en glidare och pressen inför stundande batalj blir också lite för mycket för honom - men han riskerar aldrig att bli vare sig mer eller mindre än en riktig människa. Archys ganska märkliga blandning av mod, ansvarstagande och naivitet presenteras utan trumpeter och flaggviftande - faktum är att Weir inte säger att han är den bättre av dem - men visst måste man respektera honom, om inte annat så mot slutet av filmen.

En mindre skara bifigurer fyller på med ytterligare några olika synsätt, och den märkliga bild som träder fram är att inget argument att dra ut i krig väger tyngre än att "kompisarna gör det". Man får känslan av att ingen av dem som tagit värvning egentligen vet vad som väntar, att de faktiskt väljer att inte försöka förstå förrän i sista sekunden. Den medvetna naiviteten smittar av sig på ett skickligt sätt och när det drar ihop sig till strid går tiden plötsligt väldigt fort och allvaret lägger sig tungt över både tittaren och soldaterna. Plötsligt står de där nere i skyttegraven och väntar på signalen som ska skicka dem ut i kulregnet och det enda som hindrar många av dem från att bara stå kvar i tryggheten och invänta krigsrätten verkar vara att man inte vill att de andra ska tycka att man är feg. Även detta känns förkrossande sant.

Bland de biroller som tillför en hel massa lilla extra finns Bill Kerr i en solid roll som Archys farbror och sprintcoach, Franks beläste kompis Billy (flygande doktorn Robert Grubb) som får se sina två bästa polare duka under samma dag och Bill Hunter, som du kanske sett i "Strictly Ballroom", här spelandes en väldigt mänsklig major.

Peter Weir har gjort en serie ganska olika filmer, och de har väl alla sina lojala beundrare. I mina ögon är "Gallipoli" hans bästa. Om det gör mig till en ovärdig Weir-tittare eller snarare "Gallipoli" till en jättebra film vet jag inte, men jag gissar på det sistnämnda. Fem russin, faktiskt.

© Anders Lindahl
2005-04-03

Originaltitel: Gallipoli
Australien, 1981
Regi: Peter Weir
Med: Mel Gibson, Mark Lee, Robert Grubb, Tim McKenzie, David Argue m. fl.

Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Första världskriget

Ingår i följande teman

Sök