xXx - The Next Level (2005)
Förvånansvärt acceptabel
- Han är bara en man. Vad kan en man göra?
Det frågar dramats verkliga storskurk vid ett tillfälle. Och svaret borde väl vara: i en sådan här film - ganska mycket.
Det finns ett antal frågor som spontant inställer sig under ”XXX2”(som jag nu för enkelhetens skull kommer att kalla den i fortsättningen). Till exxxempel; finns det verkligen ett snabbtåg stående under Capitol Hill, kongressens hemvist i Washington D.C? Som så många andra av de frågor jag skulle kunna rabbla upp, är det ingen större mening med att försöka besvara dem. Är det här "Manchurian Candidate” (nyversionen) för 15-åringar? Kanske inte heller nödvändigt att slå fast, men om man är på humör för att inte vara äldre än så kan man bli positivt överrumplad. Nej, det var nog ett för starkt uttryck. Men jag blev ungefär lika förvånad som efter ”Charlies änglar 2” över hur mycket jag ändå var beredd att acceptera och bara flyta med, för stunden.
En konspiration mot presidenten och demokratin kräver hjälp av någon från ”outside the box". Och valet faller på Darius Stone (Ice Cube), i alla fall om agent Gibbons (Samuel L. Jackson) själv får välja. Gibbons representerar ett av alla statliga underrättelseorgan som verkar motarbeta varandra (i sig en kommentar till post-9/11-tillståndet i nationen? Psykoanalysen av patient USA har ju pågått under några år nu). Vad är The State of the Union just i detta nu, undrar filmens president (Peter Strauss) som förbereder sitt årliga tal om furstendömets belägenhet. Och det tal han har på lager verkar inte låta som något verklighetens aktuelle motsvarighet skulle låtit lämna sina läppar. Multilateralt samarbete! Skapa nya vänner i ställer för fiender! Förståelse över gränserna och undanröj förutsättningarna för ogina extremister! Något i den stilen, snarare. Att döma av de få repliker Strauss har i början av filmen, som bygger mer på muskler än hjärna (avdelningen redundant information, red. anm.).
Lee Tamahori fortsätter som om han fått förtroendet att styra ännu en Bond-film efter ”Die Another Day". Han kan inte ens hålla sig ifrån uppenbara sneglingar åt Q-fenomenet. Agentens lagom insnöade sidekick med tekniken som sitt gebit måste givetvis förtjust visa upp vilka nya innovativa vapenslag han själv utvecklat på sistone. Ska jag snyfta vidare över att Tamahori totalt fjärmat sig från sitt förflutna "Krigarens själ”-jag, eller glömma det för tillfället och se ”XXX2” som god underhållning om onda makter och ensamma hjältar med oddsen emot sig? Än en gång - om man råkar vara på rätt humör, så...
Willem Dafoe är försvarsminister Deckert och det tar inte lång stund att räkna ut att hans avsikter är mindre än vällovliga. Presidenten anar det dock inte. Synd att Strauss inte är i Dafoes liga som skådespelare, men hans roll är också avsevärt mindre fyllig. Den första "XXX” med Vin Diesel undgick mig och uppföljaren verkar hittills inte blivit den succé producenterna hoppats på. Än är det väl för tidigt att vifta med fiaskoflaggan, men någon måste ju betala för explosionerna och all avverkad materia. Var det verkligen nödvändigt att krossa, krascha och låta krevera så många motorfordon för att berätta den här begränsade historien? Be mig inte avgöra vad som är CGI-skapade illusioner och vad som verkligen är gravt justerade metallkarosser. Det här gick inte in under lågbudgetposten i bokföringen. Men den som klarar sig igenom inledningen utan att sucka djupt klarar resten också. Där läggs ribban och den är inte socialrealistiskt placerad.
Det finns mycket stendumt här, det skall icke förnekas. Ungefär som i ”Air Force One", ett av de nationalepos manuskriptören Simon Kinberg stulit ifrån. "Die Hard" och ”Flykten från New York” finns troligen i hans hylla också. Det här handlar inte om spionthriller med existentiella drag som i ”The Bourne Supremacy" men skyfflar ändå ur sig en del svepande samtidskommentarer om demokrati, förräderi och patriotism i förbifarten utan att det låter som utdrag ur det republikanska partiprogrammet. Det mesta som råkar sägas om realpolitik och korruption har sagts bättre av andra - givetvis. Men som en paus mellan mera sinnesvidgande övningar i mitt kulturintag just nu, främst i litteraturen och då inte minst Dennis Lehanes thriller ”Patient 67” kan sådana här ögonfägnande och öronbedövande överdriftsorgier rensa tankarna.
- Världens öde ligger i händerna på ett gäng tjuvar och banditer...
- Varför skulle den här kvällen vara annorlunda?
Kom igen. Lite kul är det. Bara man är på... rätt humör.
Är det en grabbfilm in the xxx-treme? Så här sammanfattade de två damerna (inget skryt, bara kalla fakta) i mitt sällskap för kvällen sina intryck:
- Snygga svarta killar i snygga bilar.
- Mycket helikoptrar och ljuddämpade pistoler (vilket i hennes värld automatiskt ger stilpoäng).
Ice Cubes imitation av en inner city-baptistpastor bör får ett hedersomnämnande också, tycker jag som är mån om de intellektuella aspekterna i samtidskonsten.
Men nu väntar vi alla i första hand på sommarens hetaste premiär, ”Syriana". Eller hur? Bara en fråga till: hur många filmer har, med eller utan fog, nämnts i den här recensionen? Vinnaren kan vänta sig en iskub till vårens första mineralvatten på närmaste utomhuskafé. Fråga någon annan i redaktionen för detaljer.
© Johan Lindahl
2005-05-07
Originaltitel: xXx - The Next Level
USA, 2005
Regi: Lee Tamahori
Med: Ice Cube, Samuel L. Jackson, Willem Dafoe
Genre: Action
Svensk biopremiär: 2005-04-27
Relaterat: xXx (2002)
