Dödsleken (1994)

Grymt och grymt underhållande

I Sverige drabbades Danny Boyles förstling med en sådan där tam titel som man vanligtvis förknippar med 80-talsreleaser. Låt er inte luras eller avskräckas. Faktum är att jag håller långfilmsdebuten något högre än den mer uppmärksammade "Trainspotting". Som nästan alla Boyles filmer handlar det till stor del om vänskap, fast ur en något uppgiven eller cynisk synvinkel, och redan vid första försöket behandlar han temat med nattsvart elegans och brutal finess.

Nu var inte Boyle någon duvunge i branschen när han började måla på vit duk. Efter att ha regisserat diverse TV under flera år, bland annat något avsnitt av kommissarie Morse, hade han sedan länge passerat tiden för det eventuella epitetet "underbarn" så att det känns stabilt är kanske inget att förvånas över. Men här fick förstås karriären en helt ny vändning och fart.

Utöver regissören fick både Christopher Eccleston och Ewan McGregor sina respektive genombrott i den här mörkt komiska thrillern. Samma tema som i den lite yngre "En enkel plan" - en väska med pengar och upphittarnas beslut att behålla den - behandlas här med glimten i ena ögat och det andra ögat riktat mot människans dunklare vrår. Om metaforen får det att verka som om filmen skelar så ska det raskt understrykas att så inte är fallet.

Trion som delar en lägenhet framstår inte som världens trevligaste gäng, men särskilt onda är de inte. Däremot visar de sig efter hand kapabla till betydligt grövre handlingar än att förnedra de intet ont anande stackare som söker det lediga rummet i deras eftertraktade lya. Vinner gör en ganska lågmäld herre som de inte riktigt vet vad de ska tro om, och kanske därför tycker är intressant nog att förtjäna denna ynnest. När han knarkar ihjäl sig och de hittar en väska full med potentiell lycka uppstår de väntade diskussionerna, där polisens inblandning raskt nämns och avfärdas. Varför inte se detta som en skänk från ovan, eller eventuellt undre världen.

Ett problem måste då lösas direkt. Bortfraktandet och gömmandet av kroppen. Här flödar den morbida humorn men redan här får vi turligt nog mer än så. Det är inte alla som har mage för den sortens verksamhet som blir nödvändig, och förnuftet får nog en rejäl törn hos dem allihop. Men särskilt hos den person som förlorar lottdragningen och måste dra det tyngsta lasset.

Problemen slutar givetvis inte där. Givetvis är andra på jakt efter väskan.

Som i alla bra thrillers av den här sorten känner man sig snabbt medskyldig och svettas tillsammans med den småkriminella trion när nätet dras åt. När den oundvikliga paranoian sätter in och interna konflikter skapas är det väntat, men resultatet ganska oförutsägbart.

Och det är alltså inte bara kul. Det finns scener som faktiskt får det att kränga betänkligt även i en någorlunda härdad tittare, utan att egentligen vara särskilt grafiska. Särskilt ett litet klipp med en frysbox, mest ämnat att visa på de egentliga skurkarnas elakhet och inte olikt min främsta hatscen i "Motorsågsmassakern", når kanske lite för långt i sin strävan att väcka effekt. I alla fall för mig. Och kanske är det menat så.

Leftfields och Simon Boswells musik, Ecclestons stirrighet och McGregors härliga självförtroende och de oväntade vändningarna bidrar till att göra filmen till ett nöje. Även Kerry Fox, som trots en fortsatt karriär inte riktigt gjort samma fortsatta väsen av sig som sina motspelare, är sevärd i sin roll och ingen annan gör bort sig det minsta. Kort och gott; dags att se eller se om!

© Anders Lindahl
2005-03-22

Originaltitel: Shallow Grave
Storbritannien, 1994
Regi: Danny Boyle
Med: Kerry Fox, Christopher Eccleston, Ewan McGregor, Ken Stott, Keith Allen, Colin McCredie

Genre: Drama, Komedi, Thriller

Sök