Aguirre - Guds vrede (1972)
Bättre i backspegeln
Herzog är en av de där regissörerna vars synbara brister vissa människor döper om till deras efternamn och avser något positivt med. "Det är ju så Antonioni!" kan man få höra, när man undrar varför den knarkige fotografen struntar i det där hemska mordet och roar sig istället. "Det där är ju ren och skär Bertolucci", kan någon ivrigt hojta om en omotiverad sexscen. Själv kan jag lyriskt prata om Tarkovskij-långsamma scener. Och Herzog, han har också i kraft av antalet hänförda beundrare fått friheten att sega sig i onödan, att göra scener som inte följs upp, att göra saker som verkar dåliga men då alltså snarare ska vara att betrakta som "Herzog". Det är bara att gratulera. Tittaren kommer själv snart finna huruvida han eller hon tycker att det är välförtjänt, så även i fallet "Aguirre - Guds vrede".
En expedition för att hitta legendariska El Dorado, ledd av självaste Pizarro, kommer av sig ute i djungeln och en mindre styrka skickas iväg på egen hand. I gruppen ingår den ständigt hjälm- och rustningsprydde Aguirre, som snart nog ser till att ett myteri bryter ut mot den ställföreträdande ledaren. Han utser inte sig själv till chef, utan ser till att en fetlagd bortskämd herre får makten - givetvis med tanken att kunna styra honom. Den lilla skaran färdas längs Amazonasfloden under ständigt hot från indianer - varav vissa gärna äter människokött - och under inre konflikter, mot vad som mer är ett tillstånd än en plats.
Det är inte så lite vibbar av "Mörkrets hjärta" i historien, där europeisk girighet och förakt för människor från andra kulturer står i centrum och där en flottfärd längs floden utgör en stor del av handlingen. Allting kan ägas, tror den vite mannen, och vem har bättre rätt att äga allt än dessa civiliserade och "kristna" ockupanter. Samtidigt byggs känslan av att expeditionen utan att veta det istället lämnar ifrån sig all kontroll och utlämnar sig till en uråldrig och allsmäktig plats som istället kommer förändra eller förgöra dem. Jag fascineras av temat och jag gillar "Mörkrets hjärta" starkt. Men liksom med Coppolas så-att-säga-filmatisering av "Mörkrets hjärta", "Apocalypse Now", har jag lättare för att imponeras av att den här filmen faktiskt finns, än av den som komplett konstverk.
Blott 28 år gammal drog Herzog igång projektet, med ungefär samma budget som Raimi hade till första "Evil Dead". För att spara pengar, och för autenticiten, drog han med sig sin stora skara skådisar och statister ut i den sydamerikanska djungeln (nära Machu Pichu) istället för att filma i en studio och lyckades på något sätt hålla deras humör uppe tillräckligt länge för att göra klart sin film under tuffa förhållanden.
Resultatet blir en odiskutabel trovärdighet vad gäller miljön. Expeditionens besvär att ta sig igenom den täta djungeln ekas av filmexpeditionens. Den stillsamt imponerande scenen i början med den branta bergväggstrappan var utan tvekan rätt farlig att spela in, och det ser lämpligt farligt ut i bild.
Klaus Kinski, vars långa och bråkiga samarbete med Herzog började här, spelar faktiskt inte Aguirre med några större gester, och pratar ganska lågmält även när han får hybris och anser sig vara "Guds vrede", men hans skeva hållning, uppspärrade ögon och oefterlikneliga utseende skapar ett säreget intryck. Det blir en riktig "karaktär", på ett ganska bra sätt.
När Popol Vuhs musik ligger som en suggestiv matta bakom bilderna tätnar stämningen och dessa scener är möjligen också de bästa. Tarkovskij är här inte långt borta från tankarna - vilket alltså ska ses som beröm när det kommer från mig. Ibland känns det hela å andra sidan lite planlöst. Munken som följer med och nedtecknar händelserna är betydligt intressantare i början än i slutet, när han blir mer och mer simpel och blicken får något b-filmsaktigt stirrigt över sig. Liksom många andra karaktärer hinner han aldrig göra något tydligt avtryck, men ansatserna finns i form av ganska lösryckta repliker - något jag bara finner irriterande. Bland undantagen finns den förre expeditionsledarens hustru, som både börjar och slutar starkt (utan att säga för mycket) och som dessutom spelas med närvaro, vilket tyvärr inte kan sägas om alla de andra.
Det är först mot slutet som jag börjar få känslan av att Herzog faktiskt vet vad det är för en film han vill göra, och då är det alltså inte så långt kvar. Men känslan som han byggt upp mot och riktigt skickligt blåser liv i med det avslutande djupdyket ner i vansinnet, den håller i sig.
Faktum är att "Aguirre" känns bättre när jag blickar tillbaka på den än när jag är mitt i den. De scener som kändes lite tafatta blir bättre i retrospekt. Bristen i vissa skådespelarinsatser bleknar ur minnet, och det är konsekvenserna eller essänsen av personernas handlingar som dröjer kvar. Men alla de där dramatiska eller bara fascinerande småsakerna (som alla de små aporna, eller den övergivna hästen på flodbanken), dem minns man. Lite förrädiskt. Vad ska nu detta leda till?
Mer än tre russin kan det faktiskt inte bli. Att den skulle vara perfekt, vilket vissa människor hävdar, kan jag bara inte hålla med om. Intressant, däremot? Absolut!
© Anders Lindahl
2005-03-19
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
En glad överraskning på Atlantics utgåva är att den faktiskt har ett kommentarsspår med herr Herzog själv, inspelat i "våra dagar". Avspänt och med en hel del humor delar han ut både standardinfo och en del ganska märkliga anekdoter. Det allra första han gör är för övrigt att upplysa oss om att det där med "baserad på en verklig historia" ska vi nog inte ta så allvarligt på. Det finns fragment av historisk bakgrund, men berättelsen är Herzogs.Att sedan filmen är i 4:3 (ungefärligen), vilket man kanske inte förväntar sig av en produktion från 70-talet, är också helt i sin ordning. Så är den avsedd att visas.
Originaltitel: Aguirre, der Zorn Gottes
Västtyskland, Peru, Mexico, 1972
Regi: Werner Herzog
Med: Klaus Kinski, Ruy Guerra, Del Negro, Cecilia Rivera, Helena Rojo, Daniel Ades, Peter Berling m fl
Genre: Drama, Religion/filosofi, Äventyr
Teman: Livet i djungeln
Ingår i följande teman
