Picnic at Hanging Rock (1975)
Atmosfärisk andra film av Weir
På själva St Valentine-dagen år 1900 försvann en grupp skolflickor under en utflykt i australiska vildmarken. Enligt filmen. Rapporter från vanligtvis tillförlitliga källor säger dock att premissen är ungefär lika sann som i bröderna Coens "Fargo", det vill säga inte. Men att folk försvinner spårlöst utanför de 'civiliserade' storstäderna på kontintenten down under är inte helt ovanligt. Det påstod i alla fall en föreläsare med rötterna just i Australien, när jag för otäckt länge sedan läste filmvetenskap under en termin. Han sade det med anledning av just den här filmen, som dock inte ingick i kursutbudet. Det dröjde till alldeles nyligen innan jag såg den här filmen för första och hittills enda gången i mitt liv, trots att Peter Weir länge varit en favorit och att "Picnic" av många anses vara Det Bästa Han Någonsin Gjort. Hur många? Kanske främst den verkligt hårda kärnan i fancluben, men de behöver ju inte ha fel bara för att jag fortfarande håller fast vid "Vittne till mord" som titelförsvarare.
Hans minst sagt atmosfäriska andra film bygger på en bok av Joan Lindsay, enligt uppgift skriven ungefär som om den rapporterade om ett autentiskt fall, men ändå i grunden fiktiv. Men "Picnic" ger oss ett mysterium i ordets sanna betydelse. En vanlig skolutflykt går till ett närbeläget naturfenomen, en klippa som har ett imponerande häng, utmejslat av naturens egna krafter. Väl där vilar de flesta i skuggan i väntan på att återvända till internatet där de ska skriva en essä om dagens övningar. Några av de mindre konformistiska unga kvinnorna vill mer.
- Det har väntat i en miljon år, bara på oss! resonerar en av dem. Berget utövar en oemotståndlig dragningskraft och det är inte helt omöjligt att förstå varför. Änkan Appleyard styr sitt college för flickor med gökboisk järnhand och ger inte utrymme för mycket livsglädje, så vitt vi kan se som utomstående voyeurer. Nybyggarlandet måste civiliseras, det verkar vara ett grundläggande motto. Ordning. System. Korsetter. Men magin i naturens formationer öppnar sinnena och en handfull studenter strävar uppåt stigen, omgivna av sandsten och klarblå himmel. Frasande vita klänningstyg svävar målmedvetet ut i det okända.
Någon tvekar efter ett tag, men ser de övriga obevekligt fortsätta längre upp med skorna i handen. Varningar för ormar och myror hjälper inte. När följet från skolan tar droskan tillbaka så är inte alla med. Följden blir ett brott i ordningen. Skallgångskedjan startar, men sökarnas glöd falnar fort. Några yngre män som spanat in de förbipasserande flickorna under den aktuella dagen hemsöks av oron och letar själva. Men de blir inte heller klokare, eller så kan de inte förklara sina insikter.
Och vad får vi? Ingen fullständig lösning. Bara bitar, hypoteser och antydningar om något svårfångat som ingen kan sätta ord på. Och just den oklarheten är en stor del av det vi kan kalla "hypen" kring Peter Weirs tidiga genombrottsfilm. Det handlar i stället om att ta del av en upplevelse, tyvärr inte den totalupplevelse på en TV-skärm som jag föreställer mig att det borde kunna vara på bioduk. Det handlar om föraningar och sökande, i en mycket vacker film som - och det här har en avgörande betydelse - använder ljuden som effektskapare på ett mycket medvetet sätt. Flera kända pianostycken passerar revy när inga andra mystiska, mullrande slingor pockar försiktigt på uppmärksamhet innan de plötsligt sväller upp och omsluter hela skeendet.
Är det här i någon mening en subversiv story om kampen mot det överstyrda samhället som inte tillåter egensinne eller fria tankeutbyten? Det kan se ut som om de försvunna vunnit sin frihet, upptäckt något som de andra aldrig får veta. Alltmedan rektorskan verkar tappa masken mer och mer, på stadig kurs mot personligt sammanbrott. 30 år har gått, men Weirs intresse för det okända, äventyrslystnad och människors olika livsvillkor syns tydligt redan här. Och han verkar inte ha förlorat det med åren. Hans filmer har fortsatt vara tacksamt stoff för analys även om han tar tid på sig mellan varje projekt numera.
En liten fotnot: Ett av de oförklarade inslagen i "Picnic at Hanging Rock" består i att klockorna stannar (bokstavligt) för alla ute vid berget. Enligt producenten Patricia Lovell inträffade liknande fenomen under inspelningen; urverken uppförde sig besynnerligt, fast inte identiskt. En del gick för sakta, andra för fort. Starka magnetfält i området eller bara ett inslag i PR-maskineriets mytbildning? Det finns antagligen de som tycker att filmen i sig är så trist att klockan strejkar, men de har i alla fall fel - helt objektivt.
© Johan Lindahl2005-03-15