Chaos and Desire (2002)
Vacker och vital
Det är väl något speciellt med kanadensisk film, något i stämningen som man inte riktigt känner i filmer producerade söder om Niagarafallen. Eller? Något lätt lakoniskt, och kanske ovanligt ödmjukt, i letandet efter livets avgörande sanningar och villkor, villkor som man inte alltid kan påverka själv. Det finns, inbillar jag mig, en högre acceptans i lönnlövsmärkta filmer än i stjärnbanerstämplade för insikten att man själv inte kan styra alla element.
Under "Chaos and Desire" kommer jag att tänka på Manon Briands landsmän och regissörskolleger Atom Egoyan och Denys Arcand, liksom filmen Sista natten - som handlar om den sista natten på jorden innan allt upphör. Förutom dem är det en schweizisk (!) film som poppar upp i minnet, "Full Moon" (Vollmond) som visades på Göteborgs filmfestival för några år sedan. Och så, av orsaker jag inte bör avslöja, "Pianot".
Filmen har i skrivande stund ingen svensk distribution. Det borde den ha. Jag frågar mig om jag sett en bättre kanadensisk film sedan Arcands moderna klassiker "Jesus från Montreal" och är nästan säker på att det är det bästa jag sett i årets festivalutbud. Då var konkurrensen ändå hård. Mycket hård.
Mystisk och melankolisk, vacker och vital - en vågbrytare som sveper in över en redan från de sällsynt snygga förtexterna. De anslår en blå ton som behålls till sista rutan. Man känner sig fort välkommen in i filmen. Briand bygger långsamt upp en stämning och avslutar med ett kraftfullt klimax. Chaos and Desire kan beskrivas som en psykologisk thriller med klart existentiella drag samtidigt som den på ett lekfullt sätt utforskar konflikten mellan tro och vetande. Dessutom är den ofta väldigt rolig, utan att briljera och slå sig för bröstet i en hyllning till sin egen fyndighet. Den berättar om ett mikrokosmos där allt inte är som det verkar vara, alla inte är vad de ser ut för och där det inte finns svar på allt.
Filmer som vill lyckas med att fängsla efter de förutsättningarna är oftast välutrustade även på ljudbandet. Och här används musik med stor suggestionskraft.
Alice Bradley kallas från sitt seismologiska specialinstitut i Japan till Kanadas östkust och vad som faktiskt är hennes hemstad Baie-Comeau. Intrycket är dock att hon inte varit där på väldigt länge. Där har tidvattnet upphört och ingen vet varför. Hon är forskaren som söker svaren i det naturvetenskapligt bevisbara, vilket leder till intressanta konfrontationer med folkets föreställningar bakom den till synes rationella fasaden - och med nunnor som visar sig vara oanat lättroade, vilket smittar av sig både på Alice, som dittills inte dragit på munnen, och på oss.
Hon träffar också sin gamla kompis från college, Catherine Rolland, som bevakar fenomenet för ett ideologiskt mycket medvetet magasin och kanske även har andra orsaker att vara där just då. Vidare den intressante, men irriterande motsägelsefulle Marc Vandal - jo, namnet är ?lätt att komma ihåg - eller svårt att glömma, beroende på hur man ser det?. Och så Camille, någons adoptivbarn, med egenheten att gå i sömnen mot ett bestämt mål...
Det finns många små, men betydelsefulla avvikelser från normen i filmberättande, händelseutvecklingen är inte helt oväntad men tar sig hela tiden delikata omvägar. Storyn i sig är inte det mest märkvärdiga med "Chaos and Desire", som av andra betraktare säkert kan ses som platt och alldaglig. Min upplevelse är att den suger upp sinnena i sakta mak tills den har min fulla uppmärksamhet, sedan logiskt leder fram till en omskakande final som kunde ha fått effekten ?i fel film?, men dramatiken har naturliga orsaker och slutet lyfter filmen den sista biten uppåt i stället för att sänka den.
Femmor ska man vara försiktig med, men efter moget övervägande så får det bli en här. Spontant känns det som en allvarlig medaljkandidat till årets bästa-lista när året ska summeras - och det är ju bara elva månader kvar dit...
© Johan Lindahl2003-02-10