Blind Spot: Hitler's Secretary (2002)

Minnen från mitten av tredje riket

Traudl Junge dog 2002, dagen efter premiärvisningen av den här filmen. Om man ser filmen med hennes ögon, som ett sätt att försöka göra upp med det förflutna och förlåta den unga flicka hon en gång var och berättar om, så känns förstås datumet nästan ödesmättat. I tre år var hon Hitlers sekreterare och bland de saker hon framför kameran försöker exorcera finns det faktum att hon tyckte om honom som person, och att hon inte tog reda på saker hon borde ha vetat om det rike hon tjänade så lojalt. Den kanske värsta mannen i världshistorien blev för henne nästan till en fadersfigur, som hälsade så överraskande vänligt och stillsamt när hon tillsammans med tio andra kvinnor ansökte om platsen som führerns sekreterare.

Jag påminns när jag ser filmen, trots olikheterna, om "Fog of War". Även om Traudl inte var en person i maktposition, som kanske egentligen inte påverkade händelseförloppet det minsta, så kommer jag på mig själv med att undra hur ärlig hon är mot sig själv - på samma sätt som Robert McNamara i sin synbara självrannsakan verkar dölja någonting. Kan man vara så aningslös som hon säger sig ha varit? Det här är ju en skärpt kvinna, som även vid dryga 80 års ålder verkar ha fler hjärnceller kvar än de flesta som är hälften så gamla har tillgång till. Hon pratar livfullt, engagerat, välformulerat och skapar omsorgsfullt, liksom i förbigående, bilden av sig själv som en som inte förstod att det var den värsta sortens förbrytare hon arbetade för. Och man tvivlar lite...

Det gör förstås inte dokumentären mindre intressant; tvärtom. När någon åtminstone försöker se nytert på omvälvande händelseförlopp som hon varit mitt i, är det en lärande förmån att få vara vittne.

Nu kanske inte Hitlers sekreterare hade tillgång till den sortens information hon kanske hade behövt; själv beskriver hon platsen som "döda vinkeln" i en bra metafor. Närmast, som hon var, såg hon kanske minst av det hemskaste - men kan istället berätta om Hitlers hälsoproblem, relationen till Eva Braun och hunden Blondie, hans användande av österrikisk dialekt och ett tonfall som skilde sig vitt ifrån retoriken och det högröstade skrikandet på stormötena. Samtidigt pågår något annat. En bild målas upp över hur onda handlingar kan ske utan att någon protesterar, för om onda beslut tas i trevliga miljöer och i ett civiliserat tonfall av en högst mänsklig liten herre så reagerar man inte lika naturligt på det.

Sedan var hon ju också med i bunkern där det hela tog slut och kunde innan dess på nära håll se effekterna av det misslyckade mordförsöket. Det är alltså givetvis inte bara anekdoter som bjuds. Beskrivningen av mardrömstillvaron i bunkern, där folk alltmer funderar på vilket självmordssätt som är mest smärtfritt är nattsvart livfull.

Om Errol Morris påminns man inte vad gäller filmens form. Det här är en intervjufilm, kort och gott, där ljudet av ett attackflygplan pålagt i bakgrunden eller lite märklig klippning mellan de olika intervjutillfällena är det närmaste man kommer något slags filmiskhet. Kanske hade hennes berättelser vunnit ännu mer på att presenteras tillsammans med lite bildmaterial. Jag begär inte mycket, några långsamma panoreringar eller zoomar in i nötta stillbilder, något stoff för tankarna som tillsammans med hennes ord kan bli en ännu mer levande tillbakablick. Nu känns det lite som om man har satt en heder i att låta hennes utsagor leva för sig själva. Jag är inte säker på att det var rätt beslut.

Men inte ska jag fastna i invändningar om användandet av materialet, när det absolut mest viktiga att säga är om materialet i sig; det är historia i dess mest brännande viktiga form. Trots, eller på grund av, att det handlar om hur lätt det kan vara att bortse från det hemska när man själv befinner sig någonstans där man trivs. Trots, eller på grund av, att det inte handlar om någon som såg Hitler för vad han var och försökte stoppa honom - utan om någon som på nära håll lyckades bli lurad dag ut och dag in. Om man får tro henne...

FOTNOT
Vid det här laget har också hennnes berättelser fått ett mer filmiskt liv i den omtalade tyska filmen "Undergången", där Bruno Ganz gestaltar Hitler under hans sista dagar och där Traudl Junge som ung spelas av Alexandra Maria Lara. Faktum är att den skildringen rekommenderas ännu starkare.

© Anders Lindahl
2005-02-21

Originaltitel: Im toten Winkel - Hitlers Sekretärin
Österrike, 2002
Regi: André Heller Othmar Schmiderer

Genre: Dokumentär
Teman: Andra världskriget

Relaterat: Undergången - Hitler och tredje rikets fall (2004)

Ingår i följande teman

Sök