The Cell (2000)

Fascinerande och förvirrande i samma utsträckning

Finns det för många filmer om seriemördare? Ja, tveklöst. Lever alla upp till sina intentioner? Nej, givetvis inte. Inte heller "The Cell" når ända fram, men Tarsem Singh och manusförfattaren Mark Protosevich gör i varje fall ett allvarligt försök att ta vid där andra slutar. Bildmässigt är det spännande, chockerande och originellt. Inte hela vägen, men ofta. Tyvärr känns det ibland sterilt och då är beskyllningarna om effektsökeri inte helt obefogade. För filmer som "The Cell" kommer aldrig att älskas av hela mänskligheten. Alla borde över huvudtaget inte se dem och jag kan tänka mig många personer i min bekantskapskrets som jag starkt skulle avråda från att se Jennifer Lopez på upptäcktsfärd i en seriemördares hjärna. Det finns, när jag tänker närmare efter, inte många i min omedelbara närhet som jag omedelbart skulle rekommendera den till.

Pretentiöst dravel, är kvällsdrakarnas dom i sammandrag, medan den levande legendaren Roger Ebert här sett en av årets bästa filmer. En film att älska eller hata, kunde man lättvindigt kläcka ur sig, men den förenklingen håller som bekant aldrig i sträck. Det går alltid att hitta en gyllene medelväg. Framförallt om man som jag blir fascinerad och förvirrad i ungefär samma utsträckning. Till att börja med krävs en "tuning", att man hittar samma våglängd som den indiskfödde regissören Tarsem (ännu en i raden av rockvideomakare som slagit sig på det längre formatet, eventuellt i hopp om att bli erkänd som sann konstnär). Cellskräck är däremot ingen bra förutsättning. Det som uppstår blir en David Lynch-liknande kollision mellan oskuld och ondska, renhet och raseri. Som om en korsning mellan Gloria Estefan och Sarah Brightman gått vilse på ett promotionparty och vaknat upp i Marilyn Mansons vardagsrum.

Det finns tre saker jag alltid värdesätter i en film, vilken genre det än vara må. Start, slut och soundtrack. "The Cell" har alla tre. Vinjetten kan rentav vara årets vackraste, med Jennifer Lopez i vit klänning, ridande på en ståtlig svart springare genom ett okänt ökenlandskap på väg till ett rendez-vous utan den romantiska final som kunde förväntas. Slutstriden bjuder på en stegrad spänningsnivå som starkt påminner om upplösningarna i "När lammen tystnar" och - jo, jag menar allvar - "Gudfadern". Det handlar om skicklig klippteknik samtidigt som bilderna är laddade med innebörder som jag inte kan avslöja utan att spräcka all eventuell överraskningseffekt. Och det vore synd. För finalen förlåter mycket av tveksamheterna under resten av resan. Bra filmer har nästan alltid bra musik att falla tillbaka på. ("Fåglarna", där musiken kvittrar i sin frånvaro, är ett av få undantag som bekräftar den berömda regeln). Howard Shore har numera mutat in ett revir i thrillervärlden som nästan gör honom till dagens Bernard Herrmann. Här visar han upp en delvis ny sida, med tydliga orientaliska influenser som Tarsem sannolikt haft uttryckliga önskemål om.

För varje ny film i denna omdiskuterade subgenre utropar någon att "den här förövaren får själve Hannibal Lecter att framstå som en lammunge" eller liknande förklenande epitet. Men fortfarande har ingen filmpsykopat efter "När lammen tystnar" överträffat Anthony Hopkins karismatiska åskådliggörande av ondskan i den filmen, vars uppföljare "Hannibal" väntar inom kort. På sina 27 minuter i bild (jag har läst på) gjorde Hopkins mer än att bara lansera makabra metoder att livet av folk. Se7ens storhet låg ju inte heller bara i ren morbid uppfinningsrikedom.

Seriemördaren i "The Cell" heter Carl Stargher och spelas av Vincent d'Onofrio. Han är ytligt sett varken fantasifull eller överjordiskt intelligent. Han utövar knappast heller någon erotisk attraktionskraft på sin omgivning eller biopubliken - kolla bara frisyren... Han har i filmens inledning haffat sitt åttonde tilltänkta offer. Alla är de unga kvinnor som dränks, först i en glasbur som sakta fylls med vatten och därefter i blekmedel för att skapa ett galleri av dockor, som senare dumpas någonstans i naturen. I en dryg halvtimme är mycket bekant från andra filmer på samma tema. Rovdjuret ruvar på sina byten medan FBI letar ledtrådar, obducerar offer och håller genomgångar vid högkvarteret med väggarna täckta av bilder från brottsplatser, avrundade med hårda bud till personalstyrkan; "leta noggrant - och snabbt". Sedan är själva mördarjakten avklarad och "The Cell" går in i nästa fas på sina egna villkor och blir sin egen film.

Mördaren ligger i koma och då hjälper inte de vanliga tumskruvarna. In träder Catherine Deane (Lopez) som är spjutspetsen i ett pågående program för elektroniska expeditioner i sinnevärlden. Deane går motvilligt med på att infiltrera den till synes livlösa hjärnan och konfronteras där med både förflutna fasor och det ännu mer skrämmande nuet. Exakt hur impulserna överförs förklaras aldrig utförligt och det kanske kan kvitta. Men tanken svindlar givetvis. Den sista outforskade världsdelen står vidöppen, den sista gränsen är korsad. Samspelet mellan kropp och psyke är den drivande idén i "The Cell". Hur stora psykiska påfrestningar kan en människa klara av utan att ta obotlig skada? Kan hjärnan övertyga kroppen om att en virtuell upplevelse är verklig och vad händer då? Filmen rör sig mellan ett kaliforniskt landskap där solen ständigt skiner lika starkt och förrädiskt som i "Copycat", och ett stort svart hål där förnuftet ersatts av individens egna önskningar om herravälde över sin omgivning.

I "Dorian Grays porträtt" (efter förlagan av Oscar Wilde) önskade sig huvudpersonen att hans porträtt skulle åldras i stället för honom. Hans önskan slog in och tavlan gav slutligen ansikte åt Dorians alltmer degenererade själ. Den som har någorlunda inlevelseförmåga kan tänka sig hur en seriemördares inre i så fall borde se ut och därmed avgöra om det är värt 70 SKr att utsätta sig för. Den som gör det behöver inte söka efter subtila detaljer. Bilderna kommer, explosivt och obarmhärtigt. Tarsem sparar INTE på effekterna och väjer inte för det vridna och våldsamma. Men styrkan hos "The Cell" är att den visar på orsak och verkan och inte minst på mörkrets motpol. Catherine är godheten själv men därmed inte så svag som som man kan förledas att tro. Jennifer Lopez är ju som alla vet starkt fotogenisk och sänder i den här rollen ut värmesökande mentala missiler. Hon vill rädda det olyckliga utnyttjade barnet som blivit ett monster och stannar inte vid FBI:s akuta mål, att hitta den åttonde kvinnan innan det är försent. Det är en svår balansakt, både för henne och regissör Tarsem, men här är släktskapet med "Manhunter" uppenbart. Av alla referenser som jag radat upp, är Michael Manns film efter Thomas Harris roman den viktigaste, även om filmerna visuellt inte är särskilt lika.

Det närmast synkretistiska symbolspråket väcker både beundran och förundran. Tarsem har inga hämningar utan hämtar inspiration från hela världshistorien. Horribla kreatur som kunde vara hämtade från grekiska gudasagor passerar revy, liksom österländska interiörer och katolska helgon (och inte vilka helgon som helst). Ibland känns det som om filmen fastnar på samma fläck och bara lever på sina bildkaskader. Det blir för många intryck att tolka och jag kan bara hoppas att regissören själv vet vad han sysslar med. Det är inte alltid glasklart för oss andra. Men, om det är något "The Cell" INTE predikar så är det att ondska skulle vara medfödd.

Hur används då skådespelarna? Lopez får, som ni säkert insett, stort svängrum - filmens titel och tema till trots. Vaughn som FBI-agent får efterhand en allt viktigare roll och D'Onofrios roll som den schizofrene Stargher är en sann utmaning, både för honom och för den som försöker bedöma trovärdigheten utan en avklarad examen i klinisk psykiatri. Däremot är Dylan Baker och Marianne Jean-Baptiste underutnyttjade som forskarna bakom experimentet. Bägge har gjort minnesvärda insatser i "Happiness" respektive "Hemligheter och lögner", men här är de oftast låsta vid sina paneler och reducerade till väldigt funktionella uppgifter.

Det är möjligt att Tarsem Singh med sin debutfilm tar sig vatten över huvudet. Alla är inte Orson Welles vid första försöket. Men det här en film som tar risker, ser framåt och kan mogna i minnet. Just det, jag skulle ju nämna Goya, Salvador Dalí och Edvard Munch och...

Vad är det egentligen för fel med pretentiösa filmer - eller pretentiösa recensioner?

© Johan Lindahl
2000-12-29

Originaltitel: The Cell
USA, 2000
Regi: Tarsem Singh
Med: Jennifer Lopez, Vince Vaughn, Vincent d'Onofrio, Dylan Baker, Marianne Jean-Baptiste, Jake Weber, Tara Subkoff

Genre: Skräck, Thriller

Sök