Robotar (2005)
Maskinerna är sina egna ovänner
Som vuxen tittare (du där framför datorn, sluta hånle) har man väldigt lätt för att haka upp sig på det politiska i "Robotar", och därifrån börja klaga på inkonsekvens eller konstigheter i hur teman som skönhetsoperationer, klasskamp och revolution behandlas. Det ska man nog helt enkelt strunta i.
Att det handlar om just robotar ska man nog på liknande sätt inte läsa in alltför mycket i. Räkna inte med ett uns av de funderingar kring artificiell intelligens som finns i "A.I." och till och med "I, Robot". "Robotar" handlar om robotar för att det blir roligare så. För att man kan knasa till det med visuella galenskaper och små skämt om plåt, rost och oljebyten. Skämt som för övrigt ibland påminner lite väl mycket om gags i "Futurama".
Påhittige Rodney lämnar småstaden för att söka lyckan. Lyckan består i hans fall i att möta "världens bästa robot", uppfinnarklumpen Bigweld som vill det bästa åt alla mekaniska medborgare och vars fabrik producerar både livsviktiga reservdelar och smarta uppfinningar. Rodneys pappa, som gav upp en musikerkarriär och blev diskare, hejar på sin son och uppmanar honom att aldrig ge upp. Jojo.
Som alla nykomlingar i storstaden blir Rodney först imponerad, sedan raskt desillusionerad och får till slut nya vänner. Bigweld har dragit sig tillbaka i skuggan och hans fåfänge efterträdare styrs av mammon och mamma i lika stor utsträckning. Robotar ska inte längre repareras utan uppgradera sig, och de som inte har råd - till sophögen med dem!
Kan Rodney och hans vänner ändra på saker och ting? Nej, faktum är att de smälts ner i mitten av filmen och förvandlas till nitar. Därefter tar historien en ny vändning, det blir en slags exposé över nitens roll inom produktionen av flygplan och bilar, med ett sidospår om Henry Fords underliga åsikter...
Nej, skojade bara lite. Kul va? Märkte ni vitsen? "Robotar" tar förstås den mest vandrade vägen och vem hade väntat sig något annat. Det behöver förstås inte bli värdelöst för det.
Chris Wedges förra jobb för Fox, "Ice Age", hade sina poänger (inte minst en liten gnagare besatt av nötter), men det var inte svårt att hitta tekniska detaljer att störa sig på. Människorna var till exempel simplare modellerade än de ur introt till vilket dataspel som helst. I "Robotar" finns det inga människor, och de metalliska varelser och miljöer som fyller skärmen är alldeles utmärkt framställda. Det är härligt snyggt, med en skön energi och påhittighet i detaljerna. Det är inte minst konsekvent gjort, och den värld de skapar är helgjuten.
Hade det inte det varit för några småsaker hade det här faktiskt nästan kunnat vara en värdig Pixar-produktion. Småsakerna jag tänker på beskrivs bäst i komparativa termer. Det här har helt enkelt mindre hjärta, fantasi och nyansrikedom än till och med det enklaste från Lasseter och kompani. Ingen av dessa egenskaper saknas helt, men man verkar inte ha lagt lika stort fokus här som på animation och rendering.
Som så ofta låter man grunden vara extremt konventionell och strör ut små klimpar av ironi för att behaga de äldre, som då kan skratta lite men inte får chansen att verkligen bry sig. Fantasin visar sig bara i detaljerna, aldrig i de större sammanhangen, och lösningar på problem kan ibland visa sig generande enkla.
Kanske skulle Disney göra klokt i att anlita Blue Sky istället för Pixar (som de ju tvistat med på sistone). Det här är nämligen exakt vad som förväntas av en vanlig, ny Disney-rulle, men gjort i 3D. Fast Fox kommer nog svartsjukt behålla sina nya talanger. De kan jobbet, helt klart. Fallande dominobrickor i miljarder, blänkande krom och galna kameraåkningar vittnar om hur kul man kan ha med 3D. Men man kan ha ännu roligare.
© Anders Lindahl
2005-03-14
Originaltitel: Robots
USA, 2005
Regi: Chris Wedge
Med: Eng. röster: Ewan McGregor, Mel Brooks, Robin Williams, Halle Berry, Greg Kinnear m.fl.
Svenska röster: Linus Wahlgren, Robert Gustafsson, Marie Serneholt, Niclas Wahlgren, Svante Thuresson m.fl.
Genre: Animation, Barnfilm, Komedi, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2005-03-18
