Cast Away (2000)
Ödesbunden katarsis från Hollywood
Att ha tandvärk är illa nog. Att ha tandvärk på en öde ö, utan en tandläkare inom flera hundra mils omkrets är förstås värre. Att ha så mycket tandvärk att man känner sig nödgad att slå bort tanden med en sten och en damskridsko är rentav katarsiskt.
Jag började titta på "Cast Away" beredd på ett välgjort och ganska spännande drama, med Zemeckis sedvanliga imponator-scener utströdda som körsbär i kakan. Tänk så bara halvt rätt man kan ha. "Cast Away" är lågmäld och samtidigt spännande, den innehåller några av de otäckaste scener jag sett på länge - otäcka och ovanliga - och slutar i en ton som dallrar någonstans mellan dur och moll, men ändå väldigt rent. Den överraskar, om och om igen, på ett positivt sätt.
"Cast Away" handlar om Chuck Noland (Hanks) som spolas i land på en öde ö och likt en inte helt okänd, uppdiktad kille som gett namn åt ett tv-program tvingas lära sig helt nya spelregler för livet om han ska hålla sig kvar i det. Den handlar också om Kelly (Hunt) som han älskar djupt. Slutligen handlar den om ödet, fast på ett smygande, inflätat sätt som man faktiskt nästan kan missa utan att för den skull ha misslyckats som filmtittare - det fungerar ändå. Den handlar inte, såvitt jag märkte, om hur vi moderna människor gör allting fel och hur fint och enkelt livet egentligen bör levas. Den mästrar inte, såvitt jag förstod, oss särskilt mycket om någonting alls. Den nöjer sig med att vara ett spännande och, som sagt, ofta överraskande mörkt drama med en lågmält magisk underton och känns därför som något mer.
Chuck är i filmens början en framgångsrik och skicklig toppkille inom FedEx, mycket noga med att hålla tiden. När en sådan kille på film tappar bort flera år av sitt liv är risken stor för övertydlig symbolik och pedagogisk självinsikt. Så är lyckligtvis inte fallet här. "Cast Away" blir inte berättelsen om en Sorts Människa som genom sina umbäranden lär sig och tittaren någonting, utan insisterar på att handla om en enda människa. Om det finns budskap här så är de bara en naturlig konsekvens av berättelsen - inte tvärtom. Det blir bäst så.
Snyggt återkommande små teman och motiv, en underbar rolltolkning av Hanks som med beröm fullgjort de seriösa skådespelarnas obligatoriska pilgrimsfärd från tjockis och tillbaka och det faktum att en volleyboll med ett blodigt handavtryck på för första i filmhistoren övertygar i rollen som bästa vän gör "Cast Away" till en film att minnas och tycka om. Och hur ofta klarar en skådespelare förresten av att bära en dryg timmes film helt utan motspelare? Kudos, Hanks!
FOTNOT:
Zemeckis är faktiskt, lite överraskande, en av de där Hollywoodregissörerna som har pondus nog att göra hela filmer. Om man synar exempelvis "Contact "och "Cast Away" noga i de proverbiala sömmarna så kan man konstatera att oavsett om man gillar dem eller inte, så är de gjorda med ett tålamod och en konsekvens som inte är helt vanlig, och är i brist på ett bättre ord påfallande kompletta. Inget är slumpmässigt i en Zemeckis-film, särskilt inte i "Forrest Gump", förstås.
© Anders Lindahl
2002-04-22
Originaltitel: Cast Away
USA, 2000
Regi: Robert Zemeckis
Med: Tom Hanks, Helen Hunt, Nick Searcy, Chris Noth, Lari White, Geoffrey Blake, Jenifer Lewis
Genre: Drama
