Kärlek och fördom (2004)
Lite smart, mest söt
Aishwarya Rai. Smaka på det namnet en stund. Till att börja med är det bra uttalsträning i dessa tidevarv när vi alla får en dos av andras kulturer, ibland som kitsch, andra gånger som krossande kulturimperialism men ibland också på ett hälsosamt upplysande och upplyftande sätt. Det är väl ändå i grunden hoppingivande att världen verkar mindre, trots terrorhot och globaliserad ekonomi på vinnarnas villkor. Tillbaka till ”Ash”, som hon tydligen kallas mer familjärt av sina mest fanatiska beundrare. Hon ska ha visat sig i nästan 50 filmer (under knappt 15 års tid), de flesta inspelade på indisk mark - och fler är på gång. Jag trodde enfaldigt nog att jag aldrig sett någon av dem, men grundliga efterforskningar visade att jag hade fel. ”Devdas” gick häromåret på SVT och där var hon med. Hur jag kunde glömma en sådan uppenbarelse kan verka en aning märkligt, eftersom hon, utan några förstörande omskrivningar, är väldigt vilsam för ögonen.
Om "Devdas” minns jag att den i omgångar var vidunderligt vacker även den, men otroligt tragisk. Efter tre timmars vältrande i kärlekens våndor (här talar vi verkligen om plågsamt fördömd förälskelse) var nog alla inblandade antingen svårt deprimerade eller döda. Ungefär. Även de som dömer ut "Bride and prejudice" som en banal Bollywood-pastisch utan bestående värde, borde inse det berättigade i dess existens, om inte annat som terapi för personer som deltagit i just en "Devdas". Inte nog med allt elände i bild, uppenbarligen blev stackars "Ash" välplacerat vittne till en del otäcka olyckor i studion också. För övrigt, bland all annan information som presenteras om henne på IMDb och en del sajter tillägnade just henne och ingen annan, kan man få veta att hon talar fem språk, tackat nej till roller i "Troja” och ”Hitch", blev knäsvag över att få spela mot Meryl Streep i en kommande film och dessutom: hennes ögon kommer att doneras till någon annan behövande efter hennes död.
Nu är inte fröken Rai ensam agerande i ”Bride and Prejudice" men det kan nog med fog betonas att det är hon som driver den framåt. Som titeln antyder är den inspirerad av Jane Austens bok ”Pride and Prejudice" (”Stolthet och fördom" i svensk tappning). Själv blandade jag först ihop den sistnämnda med ”Förnuft och känsla” (”Sense and Sensibility" i original) och funderade under en pinsamt utdragen tidsrymd över vilka karaktärer här som motsvarande Emma Thompson, Hugh Grant, Kate Winslet etc i Ang Lees film för ganska jämnt tio år sedan. I sinom tid insåg jag misstaget och att "Pride..." i själva verket var TV-serien som alla, eller främst kvinnor i min omgivning, talade om ungefär i samma veva medan jag själv aldrig såg den. Nu är den tydligen aktuell som film igen, med Keira Knightley i en av huvudrollerna. Men åter till... Rai & Co. De regisseras av Gurinder Chadha, en dam som tidigare gjorde oväntat stor succé världen över med ”Skruva den som Beckham". Och trots att mycket skiljer filmerna åt, så lever de på liknande tillgångar - och har samma svagheter.
Styrka Nummer Ett: "Bride" svänger. Folk bryter ständigt ut i sång & dans, såsom seden bjuder i Bollywood, Indiens filmfabrik där tiden aldrig står still och filmer produceras i rasande tempo. Men visst är det här en västerlandsanpassad version av konceptet. Liksom "Monsunbröllop" vill den öppna dörren mellan olika världar på än vidare gavel än den redan blivit, och tar alla tillfällen till stor show. Nästan. De hetaste musikalnumren kommer tätast under första halvan av filmen och sedan lämnas mer utrymme för berättelsen att ta form, vilket inte nödvändigtvis är ett förnuftigt val. Filmen blir mer och mer formulaisk, men som min fru sammanfattade saken:
- Perfekt för en söndageftermiddag.
Vilket det råkade vara.
Musikaliskt är det inte oväntat som bäst när det låter mest indiskt. Här finns även minst ett inslag som kunde varit brittiskt bidrag i schlager-EM (och det vet vi hur det brukar gå). Men som kompensation får vi se fyra snygga systrar studsa runt i bländvita nattsärkar, så det väger upp en del. Och när en gospelkör dyker upp i Grand Canyon är det trots allt helt i linje med filmens allmänna uppsluppenhet. Just Go With It - or Get Over It!
Det är ofta färgglatt och festligt, alltså Bollywoodskt men multinationellt, med avstamp i den indiska staden Amritsar. Där huserar en familj som får besökare från världens metropoler och modern i familjen döljer inte på något sätt att hon gärna gifter bort sin avkomma (helst alla fyra på ett bräde) med välbeställda friare från förlovade länder. Far i huset förefaller något mindre desperat i det avseendet. Just monstermatriarken är en figur som känns bekant från "Beckham". Ett av de passerande spaningsobjekten är Mr Darcy, den här gången spelad av Martin Henderson (som kunde varit Bill Pullmans mer tvålfagre lillebror om han inte kom från Nya Zeeland). Som arvtagare till en hotellkedja med häftiga taxor är han ju idealisk, men Lalita (Rais roll) är inte så lättflirtad.
- Det är väl inget fel med höga krav på standard, eller? försöker Darcy, första gången de träffas.
- Nej, inte så länge man inte tvingar dem på andra, returnerar Lalita och inleder en serie verbala slagväxlingar dem emellan som naturligtvis inte kan sluta med någonting annat än... eller kan det?
Darcy är inte den ende av mankön som lägger märke till henne. Ni som kan er Austen har kanske ett försprång. Vi andra får läsa av vägskyltarna och dra våra egna slutsatser. Men det är inte för att överraskas av chockartade intrigvändningar som man ser en sådan här historia.
I stora drag är det förutsägbart, men det händer en del kul på vägen. Och reser gör dessa individer - och familjer - många gånger. Till Goa, London och New York, inklusive lämpliga sammanträffanden och allt annat som krävs för att bitarna ska falla snyggt på plats. Inte minst sägs det en del som skvallrar om kultur- och andra krockar.
- Amerikaner tror att de har ett svar på allting, inklusive äktenskap. Märkligt med tanke på att de har världens högsta skilsmässofrekvens (enligt Lalita, som kanske inte kollat senaste statistiken i Sverige. Men det har å andra sidan inte jag heller, så vem vet?)
Och det är inte den enda kängan Lalita delar ut till Darcys hemland. Hon jämför exempelvis situationen i Indien efter 60 års självständighet med motsvarande läge i USA, det vill säga mitten på 1800-talet. Gemensam nämnare: allvarliga inbördes konflikter. När hon inte jämför en annan friares bordsskick med ett verk av konstnären Jackson Pollock (jag har åtminstone för mig att det var hon som kläckte det också, men det finns andra talträngda damer här) eller suckar över en av sina systrars originella koreografiska soloprojekt, "Kobradansen".
”Bride and Prejudice" är med andra ord lite lagom smart och samhällsorienterad för att spetsa till en söt askungesaga. Som helhet är det en lättsam och lekfull genrehybrid som tror på gränsöverskridandets och den orubbligt envisa kärlekens kraft att bygga broar och bräcka murar och allt sådant där som egentligen är skadligt för mänskligheten att våga hoppas på. Tänk om någon får för sig att det kan fungera?
© Johan Lindahl2005-11-10