Cannibal Holocaust (1979)

Tänkvärt eller meningslöst effektsökeri?

Många drog paralleller mellan Deodatos Cannibal Holocaust och "The Blair Witch Project" när den senare nådde biograferna, så även jag när jag recenserade den förra. I efterhand har jag kommit att inse det felaktiga i det. Det är nämligen två totalt olika filmer, och det enda berättargrepp som gör att de liknar varandra är att de båda innehåller sekvenser som ser ut att vara "på riktigt". Ingen av dessa filmer var banbrytande i detta fall. Jag vill minnas att neorealismen i Italien avnjöt framgång just därför att deras filmer var just "icensatta dokumentärer".

Nog om det och vidare om Cannibal Holocaust. I början får vi följa en forskare som ger sig av in i den farliga regnskogen tillsammans med en soldat och en man som tidigare själv varit vilde. De stöter på en stam av kannibaler som inte alls är på sitt vänligaste humör. För att göra en lång historia kort hittar han en bunt filmrullar, som han tar med sig hem till USA. Väl där sätter några giriga TV-människor klorna i materialet, för att så småningom inse att detta är filmrullarna som en grupp unga dokumentärfilmare lämnat efter sig - just de dokumentärfilmare som aldrig kom tillbaka...

Själva dokumentärfilmerna tar bara upp en tredjedel av filmen men är ändå det man kommer ihåg när man tittat klart på filmen. Dels för att de innehåller plågsamt verkligt våld och det är inte för intet som den här filmen kom att få ett långlivat rykte som "snuffmovie". Nu är den ju inte det men som objektiv bedömare tycker jag det är ganska förunderligt att Deodato har lyckats få allt så realistiskt. Ingen skräckfilmare i den italienska skräckfilmsvågen på 70- och 80-talet har gjort det så bra.

Nu är ju frågan också om våldet fyller något syfte, och jag skulle vilja säga delvis. Givetvis för att man förväntar sig att se blod i en film som heter Cannibal Holocaust, och jag skulle nog vilja säga att våldet fungerar som utropstecken för vad Deodato vill få fram med filmen. Sedan är det givetvis för mycket chockbilder, det kan nog ingen förneka. Allt verkligt våld mot djur känns missriktat och malplacerat, och de våldtäkter som finns med i filmen kunde nog regissören tagit sig en funderare eller två om han verkligen behövde ha med. Samtidigt ska jag inte hyckla. Det är som en bilolycka som man kör förbi, man kan inte låta bli att titta, och många scener i Cannibal Holocaust är verkligen fascinerande.

Filmens budskap är ganska enkelt, men inte självklart. På något sätt fungerar filmen som exempelvis Hajen. Kannibalerna symboliserar naturen och människans utmanande av naturens krafter kan bara gå på ett sätt. I den här filmen dras dock handlingen upp ett varv till - det finns nämligen inga goda människor eller hjältar bland de unga filmare vi möter. Det finns ingen att hålla på, vilket gör det hela så mycket mer intressant, och efter ett tag inser vi vilka som är de riktiga kannibalerna.

Skådisarna är helt OK, de är givetvis helt okända och när det ligger en halvdålig dubbning i vägen är det svårt att avgöra men jag var ändå ganska imponerad av ensemblen. Det jag framförallt vill framhålla i filmen är Riz Ortolanis musik som används på ett fantastiskt bra sätt. Det finns egentligen bara två olika musikstycken i filmen men genom ett imponerande trixande övergår musiken i Cannibal Holocaust från att vara vanlig skräckfilmsmusik till ett bilda sitt eget narrativ som ofta inte överensstämmer med bilderna vi ser.

Cannibal Holocaust är inte för alla. Den här filmen kommer aldrig att få visas på exempelvis TV 4, och inte ens Kanal 5. Däremot bör den inte avfärdas som "ännu en splatter" för den har tveklöst kvalitér som höjer den över mängden av Deodatos italienska skräckfilmskollegors filmer, och många andra filmer också.

© Johan Hultgren
2001-03-18

Originaltitel: Cannibal Holocaust
Italien, 1979
Regi: Ruggero Deodato
Med: Robert Kerman, Francesca Ciardi, Luca Barbareschi

Genre: Drama, Skräck
Teman: Dokumentärfilmningen som gick fel Kannibalism Livet i djungeln Meta

Ingår i följande teman

Sök