In Good Company (2004)
Dramedi med förvånande finstilta gester
Dennis Quaid är något slags överlevare i filmbranschen. Han verkar ha prövat på de flesta typer av roller i de flesta genrer och var en gång i tiden representant för det verkliga helyllegardet i Hollywood, eller... det är i alla fall en stämpel som hängt med. Att han är en habil, men lite slätstruken och i grunden inte särskilt märkvärdig yrkesman som fått ledande roller andra borde ha fått. Så har jargongen i alla fall varit i många recensioner. Men inte har han, vid närmare eftertanke, varit särskilt räddhågsen av sig eller angelägen om att behålla en trygg och pålitlig image. Bland alla män av rätta virket han spelat (som i just ”Rätta virket” eller ”Day after tomorrow") finns faktiskt ganska många som kunde kallas förlorare, eller långt ifrån givna vinnare ("Välkommen till paradiset", "Far From Heaven”, ”Any Given Sunday" till exempel). Och i ”In Good Company” är frågan om reklamsäljaren Dan Foreman i Quaids gestalt ska överleva utrensningarna på företaget efter en manöver som jag misstänker kallas hostile takeover, eller om han ska bemästra konfrontationen med sin nye chef - som råkar vara ungefär hälften så gammal som han själv.
Paul Weitz är en av bröderna bakom ”Om en pojke” häromåret. Den var mer distinkt, kan sägas omgående. Men ”In Good Company” är ändå en dramedi som jag spontant gillar, trots dess ofullkomlighet på nästan alla plan. Det är ofta en trevande, förvånande lågmäld historia som, sedd från en av sina mer positiva vinklar, är den bättre versionen av ”Guess Who” i årets skörd av skildringar av obekväma relationer mellan män med i stort sett vuxna barn som ska hantera mötet med någon som blir farligt speciell för deras avkomma (bryt upp den meningen själv i något mer hanterbart format om ni har lust). Att Foremans nye chef fattar tycke för Foremans dotter är dock bara en del av komplikationerna. Eller från en annan fördelaktig vinkel: Weitz film säger mer om råkapitalismens verkningar än vad ”Guess Who" gjorde om rasism. Det som gör att filmen landar lyckligare är bland annat att den känns mindre desperat publikfriande än mycket annat jag sett på sistone. Den är sällan chockartat gapflabbsframkallande utan mer diskret situationskomisk mitt i en vardag som verkar ganska trovärdig tillräckligt ofta.
Samtidigt har den något att säga om storbolagens framfart och systemet där det inte räcker att vara på en mellannivå. Division 2-lagen sugs upp eller shanghajas av större drakar så att makten över marknaden koncentreras på allt färre händer. Nu sägs det visserligen inte med samma obarmhärtiga konsekvens som i en roman jag läste ut häromdagen, ”The Constant Gardener" av John le Carré (jo, just den som också filmats i år). Huvudpersonerna här är knappast utblottade eller jordens mest ömkliga varelser materiellt sett, men de är rädda. För att förlora arbete, anseende och levnadsstandard till att börja med. Anställningstrygghet i USA är inte densamma som i Svea Rike, har jag fått för mig. Filmens upplägg är kanske, simpelt uttryckt, "Wall Street light", men den rör också vid en del djupare frågeställningar om identitet och självbild.
Topher Grace spelar uppkomlingen Carter Duryea, en ung man som i vissa sammanhang är fumlig och bortkommen, i andra en driftig och uppslagsrik broiler; ett underbarn vars talanger inte gått Högste Chefens vaksamma blickar förbi. Och Den Högste är en synbart oåtkomlig andevarelse som filmen inte låter kliva in aktivt i handlingen förrän i slutskedet, när man låtit mystiken tätna och de underlydandes vördnad ta skrämmande fysisk form. Graces roll är ibland otäckt jämförbar med Ashton Kutchers i... "Guess Who”, men han får fram fler nyanser och skapar en karaktär som lever. Så gör även Quaid och i den mån de får chansen, Marg Helgenberger (som fru Foreman) och Scarlett Johansson (dotter Foreman). De har dock begränsat utrymme och ser ut att ha blivit orättvist behandlade vid klippbordet.
Det är som sagt en film jag uppskattar och respekterar (inte så sexigt adjektiv, men...) trots att den är lite vag i konturerna och verkar ta sig för en del kovändningar. På slutet kommer den farligt nära en ryggradsbräckande feel-good-känsla men stannar innan den rasar rakt ner i ravinen och och ger några öppningar som är berömvärt ambivalenta. Det är tillåtet att fylla i några luckor själv.
- It's so arbitrary, har då en av karaktärerna sagt om händelseutvecklingen och det föranleder frågan om Paul Weitz själv varit godtycklig och tappat bort sin vision på vägen. Personerna i berättelsen är nog bättre utvecklade än berättelsen själv.
Visuellt är det ganska fyrkantigt och färglöst, men en del diskreta åkningar med kameran livar upp. Det kan vara dags att påminna om att scenografi och kamerateknik inte per definition är till för att stjäla uppmärksamheten och glänsa för sin egen skull. Här sätts det mänskliga draget före nästan allt annat och det är där filmen samlar sina stilpoäng. ”In Good Company” tar sin plats i årets mellanskikt på marknaden, lite grå vid sidan av de stora drakarna men mer effektiv än en del av dem på grund av bristen på braskande gester. Den avger någon sorts ”Jersey Girl”-vibrationer, i betydelsen att åtminstone jag svävar mellan de sammanfattande omdömena och till slut väljer den mer välvilliga varianten. Filmen är inte helt budskapslös, även om den kommer att handla mer om personliga val och "vad vill du med ditt liv”-syndrom än om spetsiga storpolitiska ställningstaganden.
Och på tal om val, så har den några sällsynt väl valda spår från sentida musikhistoria på ljudrälsen, såsom Peter Gabriels ”Solsbury Hill". Musiktapeten är inte att förakta i sådana här sammanhang. Och just det, Weitz & Quaid samarbetar igen i ett projekt med titeln "American Dreamz”. Nytt radarpar på gång eller en kort period av fruktbar samverkan i stil med Peter Weir och Harrison Ford för 20 år sedan?
© Johan Lindahl2005-12-07