Hotell Rwanda (2004)

En god man i Afrika

Reportageboken ”We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families” (1998) är det mest heltäckande och upplysande jag läst om folkmordet i Rwanda 1994. Författaren Philip Gourevitch reste runt i landet något år efter händelserna som upprörde - och förvirrade - omvärlden, intervjuade snart sagt alla inblandade (som överlevt) och analyserade förloppet på ett sätt som är närmast häpnadsväckande. Om jag vid några enstaka tillfällen reagerade på hans egna slutsatser, så måste jag ändå imponeras av resonemangen som ledde dit. Gourevitch, journalist från magasinet New Yorker, kritiserar inte bara FNs och stormakternas passivitet, han konstaterar att de i vissa lägen var direkt medskyldiga till den katastrofala utvecklingen. Framförallt USA, Frankrike och Belgien har i olika skeden av historien och även under själva folkmordet bevakat egna intressen på bekostnad av det som kunde kallas vanlig anständighet. Men det har ju hänt på flera platser, inte minst i Afrika.

Den drivande kraften bakom den systematiska slakten av minoritetsbefolkningen tutsier var dock Hutu Power-rörelsen som växte fram gradvis under årtiondena efter självständigheten. Just det - Gourevitch betonar att det här var ett välplanerat och välorganiserat försök att utrota en tiondel av befolkningen i landet. Anarki och kaos är uttryck som leder i fel riktning, menar han. Det tog ungefär tre månader att mörda närmare en miljon människor och en sådan effektiv förintelse har världen inte sett sedan andra världskriget. Hutu Power hindrades från att fullfölja målet av rebellarmén RPF, som trängde in i landet från baser i Uganda och drev undan regeringsarmén FAR. Det skapade i sin tur flyktingströmmar som fick mycket uppmärksamhet världen över och fick många att dra slutsatsen att konflikten handlade om två sidor med lika goda kålsupare och därför var omöjlig att verkligen sätta sig in i. Mot denna ytliga bedömning argumenterar Gourevitch med övertygelse som smittar av sig, men jag borde väl egentligen komma in på filmen nu...

Den är inte lika heltäckande, men bra ändå. Och värdefull om inte annat som introduktion, påminnelse eller kanske främst för att ge katastrofen ett mänskligt ansikte. ”Hotell Rwanda" fokuserar på en av de intervjuade i boken, hotellchefen Paul Rusesabagina, som efter lång och trogen tjänst i ledningen för det belgiska lyxhotellet Mille Collines plötsligt fick huvudansvaret för driften i samband med att situationen i huvudstaden Kigali blev alltmer hotfull. Han använde sin position till att rädda liv och trodde att andra med hans inflytande också gjorde detsamma på andra håll. I själva verket verkar Paul ha varit ett lysande undantag bland hutuer med chans att påverka. I filmen ser vi ett uppvaknande hos honom, något som hans hustru, en tutsi, bidrar till.

"Hotell Rwanda” har en hel del gemensamt med ”Schindler's List" (vilket ni säkert hört förut) men även med filmer som ”Ett rop på frihet" och "Skugga över Rangoon”. Patos, en smula sentimentalitet men inte i överdos och målmedveten koncentration på ett kapitel ur ett större sammanhang. Det ger en begränsad bild, men den bilden säger ändå mycket. Nästan allt ses ur Pauls perspektiv. Han ser inte allt som händer, men han anar att han står inför sitt livs utmaning och handlar därefter. Händelserna i Rwanda våren -94 kan verka så osannolikt grymma att det blir abstrakt och omöjligt att lära sig något av. Därför finns ett värde i personfixeringen, vi kan se att man har ett val även i situationer som verkar locka fram det absolut sämsta ur så många andra i närheten. Massakrerna pågår oftast i utkanten av storyn, vilket kan kritiseras och kallas försköning, men det här är framförallt en film om att se ljuset i tunneln och visa på något så osexigt som - föredömen.

Pauls motpoler finns bland annat i de radiostationer som spred hatpropagandan och hade en avgörande roll, vilket betonas i filmen. Att belgarna som kolonialmakt förstärkte de historiska motsättningarna mellan folkgrupperna i landet lär också vara sant, även om den förklaringsmodellen inte säger hela sanningen. FN-styrkorna är närmast maktlösa, personifierade framförallt av Nick Nolte som överste Oliver (med all säkerhet baserad på verklighetens Roméo Dallaire, kanadensaren i ledningen för FNs trupper på plats och - på goda grunder - en mycket frustrerad man, med minst sagt oklara direktiv uppifrån). Något av det mest påträngande i filmen är dialogerna som berör FNs och omvärldens likgiltighet och vad den egentligen säger om oss. Det fångas inte minst av Oliver i bittra utfall om vad han tvingas göra och vad han absolut INTE får göra (försöka hejda hutu-milisen interahamwe, till exempel). Särskilt fastnar hans förklaring till varför Paul Rusesabagina, trots alla sina kvaliteter, inte är mer respekterad. Han är ju svart och inte ens ”vanlig neger - utan svart afrikan”.

Jag har något vagt minne av att ha läst ett ledarinlägg när krisen rullades upp, i Expressen förmodligen. Skribenten konstaterade där att omvärlden först bekymrade sig om hur utlänningarna i landet skulle kunna evakueras. Därefter fruktade man för de berömda bergsgorillornas hälsotillstånd. Sedan... om folket i landet. I filmen är Joaquin Phoenix en TV-fotograf som tvivlar på att hans brutala bildmaterial kommer att ha någon verklig effekt på opinionen utanför Afrika.
- De ser det och säger ”åh, vad hemskt" och fortsätter med middagen.
Phoenix röst får även etablera den obetydliga synliga skillnaden mellan hutuer och tutsier. Han flirtar en aning med två kvinnor i baren på hotellet, frågar dem om deras etniska tillhörighet, får veta att den ena är hutu, den andra tutsi och säger sedan spontant att ”de kunde vara tvillingar". Där kan jag tycka att filmen tangerar övertydlighet, men poängen går fram.

Don Cheadle som Paul Rusesabagina lever ut när han får chansen, även om hotellchefens verkliga styrka är att behärska sig och hålla huvudet kallt i omänskligt pressade lägen. Han vet hur man uppehåller en standard, en stil, han klär sig formellt och mutar sig till gentjänster som han inkasserar vid behov. Men även han drabbas av desperation när han sett döden i mer än vitögat flera gånger om. Nyckeln till historien här är ändå att det handlar om en hjälte som är en "normal” person, som inte väljer den enklaste vägen utan följer sitt samvete och sina sina instinkter om rätt och fel när få andra gör det.

”Hotell Rwanda" är Terry Georges skötebarn. Han har regisserat sparsamt förut, mest nämnvärt det irländska politiska dramat "En mors son", men även skrivit manus till filmer som "I faderns namn”. Han står i en samhällsorienterad brittisk tradition, med indignationen som vapen och har gjort ett drama med ett omedelbart personligt tilltal, mer än en stiliserad studie i djuppsykologi. Människor definieras av sina handlingar och får ta ansvaret för dem. Han kunde ha visat oss mycket värre, mer makabra detaljer men frågan är om vi hade lärt oss mer av det. Filmen ger oss inte alla papper på bordet, men den ger oss en direkt ingång och bilder av handlingskraft som ger hopp även i helvetet.

© Johan Lindahl
2006-02-20

Originaltitel: Hotel Rwanda
USA, 2004
Regi: Terry George
Med: Don Cheadle, Sophie Okonedo, Nick Nolte, Desmond Dube, Antonio
David Lyons, Joaquin Phoenix m.fl.

Genre: Drama, Krig
Svensk biopremiär: 2005-03-18

Sök