Finding Neverland (2004)

För barnsliga vuxna och alltför snabbt uppvuxna barn

Det finns anledningar att tveka om varför den här filmen bör ses. Den handlar till att börja med om författaren till sagan om Peter Pan, ett fenomen vars världsomspännande(?) berömmelse fortfarande är något av ett mysterium för mig. Inte för att jag någonsin läst den. OK, jag såg Steven Spielbergs variant med Robin Williams när den kom. Den högröstade "Hook” ökade väl inte intressegraden direkt. Å andra sidan är "Finding Neverland” regisserad av Marc Forster, schweizaren som gav Halle Berry chansen att verkligen agera i "Monster's Ball". Men om det var socialrealism i nutid så är det här bara delvis realistiskt och placerat i en helt annan tid, en annan zon, rentav en annan värld.

J.M. Barrie levde (om jag inte helt cyklat vilse bland den lilla mängd information jag orkat sätta i mig) i London för cirka 100 år sedan. Han verkar ha varit av skotsk börd och skrev pjäser med varierande framgång. I filmen är han själv huvudpersonen. Ökar pulsen av det prospektet? Det blir värre. Han har skrivkramp. Det konceptet verkar i och för sig tilltala Johnny Depp, som sov i sin skrivarlya under stora delar av ”Secret window". Inte så lovande associationer det heller. Men om den thrillern föll ihop i slutskedet som en arsenikförgiftad häst på hemväg från auktionen, så når ”Finding Neverland" sin kulmen sista halvtimmen och börjar plötsligt arbeta intensivt mot mina mer mottagliga mjukvaror.

Under upptakten och långt in är Forsters film så lågmäld att jag ibland undrar om den överhuvudtaget pågår. Det behöver inte vara en nackdel. Som publik behöver man i alla fall inte känna sig underskattad. Men det dröjer innan jag verkligen upplever filmen som omedelbart angelägen. Depp halvviskar hälften av sina repliker och i hans (dvs Barries) äktenskap är det tystnaden som dödar. Senaste uppsättningen tvärdör också. Teaterdirektören (Dustin Hoffman, som spelade Kapten Krok i "Hook” om det nu betyder något i sammanhanget) är bekymrad och hoppas väl på...magi. Och den börjar faktiskt operera saktmodigt i Barries tankevärld när han möter änkan Sylvia Davies (Kate Winslet) och hennes fyra söner.

Barrie önskar av allt att döma att han aldrig vuxit upp och förvandlas till en lekkamrat mer än en ställföreträdande fader. Det är helt OK för Sylvia, men hennes vaksamma moder (en bestämd och ganska briljant Julie Christie) är inte lika imponerad. Och fru Barrie börjar snart surna till. Det finns en hel del att klichévarna för, sett till ramhandlingen. Ni vet väl att hosta på film stavas livsfara, bara som ett exempel? Men det är inte det som är filmens hemliga vapen, det som jag nu ser åtminstone mynningen på. Samtidigt som jag även inser något av tjusningen med Peter Pan, otroligt nog. Det finns för många grepp här som ska vara gripande - barnens utsatta situation, ryktesfloran, viljan att drömma sig bort - där jag inte svarar direkt på tilltalet utan stannar på distans en bra bit in. Men det är som sagt på slutet som det klickar till och beståndsdelarna börjar leta sig mot varann som de flytande metallerna hos den onda cyborgen i T2. Det uppstår något av en aha-upplevelse efter mina nu väl utvecklade tveksamheter.

Filmen är drömsk men vill samtidigt påminna om att fantasi inte löser alla problem. Fungerar den helgarderingen? Ja, såtillvida att det inte bara löser upp sig i molekyler efter visningen som en vacker luftslottsliknande lögn. Jag tycker fortfarande att Oscar-konkurrenterna "Ray" och ”Million Dollar Baby” är bättre som helheter, men de partier i "Neverland” som ska träffa solar plexus och stimulera fantasin, de gör det. Till slut. Vad som lämnar något ofullständigt och obesvarat efter sig är hur filmen handskas med Barries misstänkt intima förhållande till barn. Det noteras att han förföljdes av elaka rykten om att han umgicks med familjen Davies av orsaker som skulle vara fel i vilket samhälle som helst, men noteringen viftas bort snabbt och obesvärat. Själv har jag ingen aning om sanningshalten i spekulationerna.

Det här är en av de filmer på senare tid jag försökt se så förutsättningslöst som möjligt, tro det eller ej. Vad väntade jag mig? Allt från gråtmild familjeflirt till sinnesvidgande universalupplevelse. Slutintrycket landade väl trots allt närmare det senare. Egentligen ska den väl inte analyseras för nitiskt. Antingen bestämmer man sig för att dras in i Barries värld och tar emot den med ett ändamålsenligt barnasinne eller så börjar man leta maskor i stoppningen. En berättelse för barnsliga vuxna och alltför snabbt uppvuxna barn, kanske. Att behålla sina drömmar är livsviktigt, men det befriar dig inte från ansvar. Det är väl det Forster vill säga oss och det är svårt att protestera mot.

© Johan Lindahl
2005-03-03

Originaltitel: Finding Neverland
Storbritannien / USA, 2004
Regi: Marc Forster
Med: Johnny Depp, Kate Winslet, Julie Christie, Radha Mitchell, Dustin Hoffman m.fl.

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2005-03-11

Sök