Constantine (2005)

Klinisk clinch med den Onde

Det är inte första gången Keanu Reeves går i clinch med Djävulen och hans medarbetare. I ”Djävulens advokat” var han ganska idealiskt castad som en något naiv men ärelysten advokat, på väg upp och rakt in i en fälla. Nu ska han övertyga oss om att han är en kedjerökande utkastare av demoner, en man som har sett allt och lite till och inväntar döden på grund av den lungcancer som blivit följden av 30 cigaretter om dagen i över 20 år. Det är inte lika idealiskt.

Filmen i sig har mycket attityd och stilistik (av någon sort i alla fall) men inte så mycket innanför pannbenet som man kunde haft rätt att hoppas även av en iscensatt serietidning. Inte för att jag hade väntat mig så många nya insikter om universums beskaffenhet och de osynliga världarnas verkliga natur, men åtminstone någonting med högre underhållningsvärde - det är inte helt utan, men slutet är nära nog ett rent antiklimax. Allt som allt är det onödigt förvirrande och i avsaknad av stake att stå för något konsekvent.

Inte helt överraskande bygger manusförfattarna mer på slagkraftiga skräckfilmsidéer om kampen mellan Skaparen och Satan, än på några genomarbetade teologiska tankebanor. Jesus dödades alltså av ett romerskt spjut och inte av själva korsfästelsen? Uhum. Ja ja, det är i alla fall inte lika långsökt som att han bara svimmade till, vaknade upp och åkte till Indien på sektsemester (en populär paketlösning i en del New Age-kretsar). Med detta spjut kan man styra världens öden och äventyr om man råkar hitta det (till exempel under en soptipp i mexikanska halvöknen om jag förstod det rätt)? Aningen attraktivt, som dramastoff. Självmördare hamnar per automatik i dödsrikets nedre regioner? Nu börjar det bli mer besvärande. Jag tror faktiskt inte att den doktrinen lanseras med någon direkt emfas vare sig av katoliker eller protestanter numera. Världsbilden där mänskligheten kläms mellan två makter som ingått en pakt, kan kanske kallas inspirerad av Jobs bok i Gamla Testamentet. Om man är på generöst humör. Men allt det här gör sig ju ändå bra som... skräckfilmsmaterial. Det ger utrymme för en uppsjö av specialeffekter, till att börja med. Och i det här fallet blir det inte så mycket mer.

Exorcisten John Constantine skrider omkring i Los Angeles i svart kostym och driver ut demoner. Han har sett syner i hela sitt liv och betraktades som galen under barndomen, vilket drev honom till att ta sitt liv som tonåring. Efter två minuter i helvetet återupplivades han, men sedan dess vet han vad som väntar efter döden, såvida han inte lyckas blidka sin Mästare med alla sina goda gärningar. Och efter senaste besöket hos onkologen inser han att tiden är knapp.
- Skulle du vilja hamna i ett fängelse där hälften av internerna hamnat på grund av dig?
Jo, det är inte utan att man kan förstå hans behov av att sprida cynismer omkring sig. Samtidigt börjar han ana en kommande konflikt av oanade mått. Änglar och demoner ska hålla sig inom sina territorier och inte direkt blanda sig i livet på jorden, där bara ”halfbreeds" från respektive läger viskar diskret i örat på oss och indirekt påverkar våra beslut. Men nu börjar framförallt demonerna visa sig offside och balansen rubbas. Mitt i misären möter Constantine en kvinnlig polis (Rachel Weisz!) vars tvillingsyster (Rachel Weisz!) tagit livet av sig - eller mördats - på det mentalsjukhus där hon vistats på senare tid, på grund av sina... syner.

Det här låter ju trots allt inte helt dödfött som synopsis, men även om jag aldrig direkt tråkas ut kan jag heller aldrig riktigt ryckas med och tycka att det är spännande. Förutom alla förväntade knep; föraningar, mystiska ljud som förvarnar om förestående ond bråd död, studsa-till-effekter som är stapelvara i demonbesättningssammanhang och så vidare, så kantas filmen av flera felval. Den kunde antingen ha blivit värd att ta på allvar eller i varje fall tillräckligt suggestiv för att man skulle kunna glömma ologiken - en gotisk rysare i linje med exempelvis ”From Hell”. Eller, med mer betoning på komik, undanröjt försöken att leta fel i en logik som inte behöver finnas där. Det blir som ”Van Helsing”-varianten av ”Exorcisten” utan att landa bekvämt någonstans.

Ärkeängeln Gabriel spelas som en androgyn varelse av Tilda Swinton, tyvärr inte alls lika fascinerande som Satan i ”Passion of the Christ". Kanske för att den här filmen överhuvudtaget inte verkar veta varför den finns till. Problemen med det förvirrade idébyggandet bakom är förmodligen mindre angeläget för de flesta i den huvudsakliga målgruppen. Som ögonsnask eller dekadent undergångsromantik med seriealbumsestetik fungerar det en stund. Men till slut blir även det överbelamrat och - djup andningspaus - likgiltighetsinducerande. Det är som om inga idéer kommit naturligt och resultatet känns enormt artificiellt, rent kliniskt mitt i allt klägg.

© Johan Lindahl
2005-03-31

Spoiler

Originaltitel: Constantine
USA, 2005
Regi: Francis Lawrence
Med: Keanu Reeves, Rachel Weisz, Shia LaBoeuf, Peter Stormare m.fl.

Genre: Action, Drama, Fantasy, Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2005-03-04

Sök