Spanglish (2004)

Universellt på många plan

Nej, Arnold Schwarzeneggers namn dyker inte upp på listan över inblandade i den här produktionen. Språkförbistring är väl i och för sig ett tema han borde känna till som invandrare, men som guvernör i Kalifornien har han ju nu uttalat sitt stöd för Minuteman, organisationen för frivilliga gränsvakter som hindrar illegala invandrare att ta sig in i det förlovade landet söderifrån. Vad det kommer att kosta honom i nästa val i form av förlorade röster från de spansktalande i hans delstat har det redan börjat spekuleras i. I Los Angeles utgör de 48 procent av befolkningen, vet den här filmen att berätta i förbigående. Men till och med Terminatorhjärtat skulle nog ha veknat när Flor Moreno traskade över gränsen i det filmen kallar "lågbudgetstil", med dottern i släptåg på jakt efter ett nytt liv. Ska man närma sig det här temat i Hollywood är det avgjort ingen nackdel om det latinamerikanska förkroppsligas av Paz Vega, spanjorskan som slog igenom i "Sex & Lucia".

En som däremot är inblandad i högsta grad är James L. Brooks, mannen bakom bland annat "Livet från den ljusa sidan". Då kan man kanske räkna ut att det fullständiga verket inte är den genomgående glättiga komedi som trailern kan ge sken av (åtminstone den trailer jag sett, som dock får stjärna i boken av att kryddas med Jars Of Clays "Show you love" från 2003 års näst bästa album alla kategorier). Om det är något specifikt som känns igen från "Livet från..." skulle jag direkt framhålla den relation mellan medelålders mor och hennes vuxna dotter som får stort utrymme här också. Här är det Téa Leonis neurotiska supermamma-wannabe som har en löpande holmgång med sin alkoholiserade men inte helt hjärndöda moder, en före detta jazzsångerska som spelas med gusto av Cloris Leachman. Jag kan redan nu varna för att en stor del av den här recensionen kommer att uppehålla sig vid personligheterna och hur de gestaltas, mer så än resonemang kring intrigen. Den har inte så många distinkta vändpunkter utan dramat är mera av vad en amerikansk recensent kallade "a slice of life". Ett stycke liv, typ, eller?

Det handlar i alla fall om betydligt mer än bara svårigheter att förstå varandras tungomål, vilket är det första intrycket man kan få av hur filmen sålts in. Om kulturskillnader, hur värderingar formas, om universell familjedynamik, drömmar kontra verkligheten, rötter kontra framtiden. Universellt på många plan, alltså. Mycket av detta skulle kunna hända lika väl på västgötaslätten eller var som helst i världen. Men det händer i Los Angeles där Flor med dotter Christina bott några år utan att mor kommit i kontakt med "den andra sidan" - de engelsktalande. Men med systerns hjälp får hon anställning i en familj som visar sig vara aningen dysfunktionell under den elegant putsade ytan (finns det några andra filmfamiljer efter 1960- och 70-talens kulturrevolutioner i västvärlden?).

Téa Leoni låter sin bägare flödar över i rollen som överambitiös moder med träningsnarkomani och behov av perfektion på livets alla områden. Hennes egen självkänsla är aningen i gungning, det inser vem som helst ganska fort. Men idealen är högre än någonsin. Jag har nog varit lite orättvis mot Leoni sedan det färglösa framträdandet i "Deep Impact" för nu ganska många år sedan. Oftare gör hon väl snarare den här typen av uttrycksfulla roller, här så intensivt att hon ser ut att tugga i sig allt i sin omgivning. Det är på gränsen till vad man borde klara av som publik. Men det är just det, hävdar jag med emfas: på gränsen, men inte över den. Det omdömet gäller filmen som helhet också. Om det finns några problem här, så är det att den vill för mycket och späckas med både informationer i mängd och regelbundna känslosvall av orkanstyrka. Det målas med både den bredaste av penslar och finstilta anteckningar i marginalen, kommentarer utan ord till och med, som vi förväntas uppfatta. Det handlar om människor som drivs av många impulser men inte alltid ger efter för dem som de skulle ha gjort utan betänketid i en sämre, mer strömlinjeformad film av en mer desperat sackarinsugen skaparhand.

I en annan film med Adam Sandler, kanske, till exempel. Hans akilleshäl är väl mer att han ofta hamnar i dåligt sällskap än att han totalt skulle sakna förmåga till mer subtila uttrycksformer. Jo, det finns ögonblick här där jag önskar att hans roll hade fyllts av någon annan med mer dokumenterad erfarenhet av att plöja in i sitt eget inre kokande hav till filmkonstens fromma. Men vad som framförallt gör att jag accepterar hans version av mästerkocken Clasky är att han manifesterar en manstyp som det faktiskt finns ganska många av i verkligheten. De som inte lider av machokomplex, men inte heller vet exakt hur de ska uttrycka vad de verkligen vill och då framförallt när det hettar till. Han är snäll, han vill väl, men behöver också lära sig att säga ifrån när det krävs. Och under filmens gång verkar den här upplagan av den här mansrollen lära sig något om sig själv och sitt eget värde.

Sandler spelar alltså Leonis make, en man med mer avslappnad attityd till livet än frun. Men han lider också av en dysterhet han inte kan se den verkliga orsaken till. Han är ju en av världens mest ansedda kockar, för bövelen! Åtminstone enligt lokalbladet, som här kan tänkas omfatta en läsekrets på några miljoner hungrande själar, vilket kan förklara svårigheten att hitta lediga bord de närmaste åren på hans kvarterskrog. Han har också en betydligt bättre relation till dottern, som är något överviktig och inte lyckas leva upp till sin mors pretentioner. Vi anar att det här kommer att leda till en implosion av alla interna spänningar och att modern kommer att vara huvudansvarig, trots all sin välvilja.

Första timmen susar förbi via en ström av ord, missförstånd (hinkvis av dem), gestikulerande och överläggande över språkbarriärerna. Då kommer inte oväntat en mer betonad nyckelscen, där djupen börjar penetreras och och de tidigare oanvända bromsbeläggen testas tillfälligt. Men filmen är från början till slut en tät historia, livlig, temperamentsfull och ständigt på gränsen till dikeskörningar i hastigheten. Den leker med elden på flera sätt och riskerar överhettning... (börjar bli många motorfordonsmetaforer här) men bekräftar många saker som i grunden är sanna och inte skadas av att sägas igen. Ämnen som latinamerikansk machismo och skuldbegrepp i olika kulturer monteras in i fogarna medan storyn ångar vidare mot något som inte är helt förutsägbart.

Mest imponeras jag (i skådespelarväg) av Shelbie Bruce som spelar Christina, Flors dotter och även berättarrösten. Just det senare greppet är inte det som tillför mest. Men hon är den felande länken här, bryggan mellan världarna, den som kan båda språken och det kräver intensitet och hundraprocentig närvaro. Flor kan ju till att börja med ingen engelska och ingen i familjen kan spanska. Efterhand motiveras hon dock att göra en Tom Hanks á la "The Terminal" när den vidare händelsutvecklingen så kräver. Paz Vega får mig den här gången att tänka alldeles för ofta på landsmaninnan Penélope Cruz, men det är inte ensidigt negativt. Hon har lagt band på tendenserna att låta alltför "spansk" och försvarar sin plats i ensemblen även om det är uppenbart att hon blivit vald i hög grad för att behövdes något av det snyggaste på två ben som den spanskspråkiga filmbranschen hade att erbjuda.

Be mig inte förklara om det här kan kallas STOR och VIKTIG film i ett längre perspektiv. Men det engagerar mig här och nu i alla fall. Om "Closer" beskrev skeva relationer på ett påträngande sätt och imponerade genom sin briljanta formuleringskonst och de behärskade sarkasmerna, så är "Spanglish" mer en berättelse som bekräftar mångas erfarenheter av att INTE kunna uttrycka sig med önskad precision och säga rätt sak vid rätt tillfälle, tror jag. Allting går överstyr utan att någon egentligen vill någon annan illa. Den är möjligen konformistiskt amerikansk i betydelsen att att Brooks inte vill tona ut i total misär, men likafullt allmängiltig för att den inte fastnar i vilka förenklingar som helst. Framförallt värd mer reflektion än de flesta dramakomedier jag själv sett senaste året. Den lever inte alls lika mycket på ett centralt porträtt som Jack Nicholsons i "Livet från den ljusa sidan" utan är främst en laginsats.

"Spanglish" vänder också på frågan "Vad ska du bli när du blir stor?" till "Vad vill du INTE bli?". Det är minst lika intressant.

© Johan Lindahl
2005-06-07

Originaltitel: Spanglish
USA, 2004
Regi: James L. Brooks
Med: Adam Sandler, Téa Leoni, Paz Vega, Cloris Leachman m.fl.

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2005-02-25

Sök