Closer (2004)

Ohjälpligt fängslande

"Love hurts" är rubriken på en artikel i brittiska biomagasinet Empires januarinummer, med anledning av den här filmen. Kärleken gör ont. Det gör den verkligen i "Closer". Det börjar så charmigt, askungesagolikt och rosenrött att man undrar hur de två som träffas på en gata i London ska kunna röra till för sig så kapitalt som jag redan i förväg visste att de skulle. Av något obestämbart skäl valde jag Steve Winwoods album "Arc of a diver" som bakgrundsmusik när jag skulle sammanfatta intrycken. Ni vet, det som öppnar med "While you see a chance". "Find romance - fake it" är en av textraderna. Det är väl ungefär vad Dan (Jude Law) sysslar med, fler gånger än en. Först med Alice (Natalie Portman), sedan med Anna (Julia Roberts) och faktiskt även med läkaren Larry (Clive Owen), i det sista fallet dock som ett skämt över internet.

Ursäkta ett stickspår, men både Owen och Portman blev nominerade till Oscar i birollskategorin. I den här filmen är det ärligt talat rätt meningslöst att skilja på huvud- och biroller. Det handlar om fyra individer vars vägar korsas och vars liv kompliceras kraftigt genom samröret. Vem tar vem? Det är grundfrågan, ytligt sett. Kvartetten går lös på varandra i jakten på lyckan och problemet är inte att de är kallhamrade kräk, utan att de inte vet vad vill. Eller att de vill ha allt och gapar efter för mycket. Det är en ganska fantastisk film att diskutera efteråt, angående vem som egentligen har mest skuld och vem som blir mest sviken. I slutscenerna framstår några som mer vinnare än andra, men skenet kan bedra. Tror vi att någon av dem går helskinnade ifrån det här, måste vi rimligtvis tro att äktenskapet i "Farlig förbindelse" fortsatte helt smärtfritt efter att det fysiska hotet undanröjts.

Tidsperspektiven annonseras inte ut med några väl synliga skyltar och det gäller att hänga med. Vi får räkna ut själva för varje ny sekvens hur mycket tid som förflutit sedan föregående. Kort resumé av förutsättningarna, utan att gå för långt fram i skeendet; Dan fångar Alice blick i Londons stadsvimmel och hjälper henne till sjukhus när hon, som amerikan, kliver ut framför en bil och skadas lindrigt. Vänstertrafiken är medskyldig, med andra ord. Dan är 'ett slags journalist' berättar han och fortsätter på begäran beskriva sitt kneg på dödsruneredaktionen som branschens motsvarighet till Sibirien. När Alice avslöjar sitt levebröd studsar Dan till - hon strippar - men det hindrar inte att de blivit ett par när Dan i nästa avsnitt fattar omedelbart tycke för fotografen Anna. Då har Dan gjort ett försök att slå sig på romanskrivande och ska förevigas för omslaget. Amerikanskan Anna är i separationsstadiet med sin make.
- Engelsk? undrar nyfikne Dan.
- Väldigt, svarar Anna kort.

Något är på väg att hända mellan dem. Men Anna "är ingen tjuv", som hon besvärat förklarar för den på-väg-att-bli-bedragna, men lyhörda och uppmärksamma Alice. Hur Larry dras in i cirkusen, det börjar alltså med ett practical joke av Dan. Så långt är det mesta relativt sett hanterbart, men de här personerna väljer inte den enkla vägen. De har överhuvudtaget svårt att välja.

Mike Nichols har beträtt det här mentala minfältet förr. Jag såg "Carnal knowledge" på svensk TV någon gång för säkert minst 15 år sedan och det är fortfarande en av de mest betryckande filmer i sitt slag jag sett. Som jag minns det tyckte jag inte om den - då. Den byggde på en pjäs och detsamma är fallet med "Closer", som inte heller är särskilt uppbygglig. Men den har en kombination av insikter och svart humor som ändå gör den ohjälpligt fängslande. Nästan voyeuristiskt framhärdande i att släppa fram alla smutsiga känslor och grymma uppgörelser som förlorade förtroenden kan leda till.
- Jag trodde att vi för länge sedan passerat stadiet när vi kunde chocka någon, kommenterar Nichols de tänkbara kontroverserna i Time (6 december 2004).
Men många har bevisligen redan blivit tagna på sängen och fler kommer att bli det.

Märks det att det finns en pjäs i grunden? Ja, om man vill tänka på det, så. Författaren Patrick Marber berättar i Empire att Mike Nichols insisterade på att behålla en del av det teatraliska, men skapa något som liknade livet och samtidigt en dröm. Och det har de nog lyckats med. Det är 'livlikt' - och livligt. Dialogen är så precis att den inte blir 100-procentigt realistisk och mitt i all vältalighet är den späckad med ett språk som absolut kan uppfattas som stötande. Marber kommenterar också det faktum att det blir ännu mer chockerande när just Julia Roberts kläcker ur sig sådana grovkalibriga uttryck som filmen är full av. Intressant uppgift från samma intervju, förresten; Clive Owen spelade rollen som Dan i den ursprungliga scenuppsättningen. Utan att nedvärdera någon annan här, för det finns ingen anledning, men det är han som verkligen ger filmen dess förkrossande tyngd. Läkar-Larry (dermatolog för att vara exakt) pendlar mellan alla tänkbara emotionella stadier - från självsäker flirtare till rasande svartsjukling till patetisk förlorare till sadistiskt slug och revanschlysten.

Men alla övertygar. Jag har ofta reserverat mig inför alla hyllningar till Julia Roberts genom åren, men här kan jag inte säga något negativt om hennes insats. Hon är... vad sägs om 'bättre än någonsin'? Rent subjektivt. Även om hennes roll inte är i närheten av samma potential till show-off som, säg, "Erin Brockovich". Portman verkar nu vara officiellt invigd i vuxenskådespelarvärlden, enligt samfälliga rapporter, genom att spela en klubbdansös. En av de mest aggressiva och provocerande scenerna utspelas på hennes arbetsplats. Nej, hon tar inte av sig alla kläderna framför kameran, men dialogen är på ett sådant plan att det inte hade blivit så mycket mer barnförbjudet om hon hade gjort det. Law är också utmärkt, varken mer eller mindre. Det är också en utmärkt film, inte direkt något antidepressivt preparat utan mer som ett obehagligt sanningsserum. Samtidigt som den ändå ofta är grymt rolig. Vad är det som skiljer människorna från djuren egentligen? Det grubblar de här fyra över, men kan inte enas. Och menar de ens det de säger när de uttalar sig om sådana existentiella frågor? Eller är allt som låter vettigt i deras diskussioner bara ett led i deras pågående manipulationer? Det är mycket som vi inte vet säkert efteråt och det är en del av storheten med "Closer". Vi ser människans dubbelhet på nära håll men kan ändå inte tyda alla signaler.

© Johan Lindahl
2005-02-13

Originaltitel: Closer
USA, 2004
Regi: Mike Nichols
Med: Natalie Portman, Jude Law, Julia Roberts, Clive Owen m.fl.

Genre: Drama, Romantik
Svensk biopremiär: 2005-02-11

Sök