Den glädjelösa gatan (1925)
Föråldrat melodrama med nyskriven musik
Som bekant har stumfilmen aldrig varit tyst, utan ackompanjerades vid visningarna av levande musik, alltifrån en mindre orkester på premiärbiograferna till en ensam pianist på de mindre förevisningsställena. Det är därför roligt att, vid visningen på Draken under filmfestivalen, se denna restaurerade kopia av G.W. Pabst film med levande musik framförd av kompositören Matti Bye och hans duktiga musikerkollegor Lotta Johansson och Kristian Holmgren.
Matti Bye har under flera år varit stumfilmspianist på Cinemateket i Stockholm och har även komponerat ny musik till Sjöströms "Körkarlen" och Stillers "Herr Arnes penningar". När det nu är "Den glädjelösa gatan" som försetts med ett nytt soundtrack har Bye hållit det på ett rätt klassiskt manér som passar väl till och framhäver filmens tidstypiskhet snarare än att låta musiken få allt fokus. Det är naturligtvis lovvärt, men frågan är om filmen i sig håller för att fokusera på.
"Den glädjelösa gatan" är en expressionistisk melodram om kontrasten mellan fattiga och rika i ett råkapitalistiskt och cyniskt Wien på 1920-talet. Med sina inslag av svält, prostitution, ond bråd död och mänskligt lidande i alla dess former undersöks var gränserna går för människans strävan att komma ur en helvetisk situation. Pabst sparar inte på sentimentaliteten och det gör filmen lite svårbedömd med moderna betraktarögon. Även om "Den glädjelösa gatan" inte är ett fullfjädrat expressionistiskt experiment a la "Dr. Caligaris kabinett" gör dess expressionistiska drag den filmhistoriskt intressant. Dess lika tidstypiska melodramatik gör däremot filmen nästintill osebar för en nutida publik, åtminstone enligt denna recensent.
I något av sina teveprogram gjorde Galenskaparna för några år sedan en pastisch på svensk melodramatisk film. Ett äldre bondpar sitter, någon gång under svartvitt 1800-tal, i tysthet vid sitt köksbord tills en av dem högtravande utbrister: "Jag förstår inte varför Hannes dröjer." När Hannes tills slut dyker upp förkunnar han allvarligt att "Det är danskar i affären" varpå han hastigt måste packa sin väska och lämna landet medan tid är. Den som minns denna korta sketch förstår hur större delen av "Den glädjelösa gatan" känns. Även om Galenskaparna alltid haft problem med sin tajming är deras sketch säkert bara runt fem minuter lång. G.W. Pabst film klockar in på över två och en halv timme. Temat är naturligtvis allvarligt men den långa speltiden tillsammans med den högtravande stilen gör ändå sitt till för att ögonlocken ska kännas mer är lovligt tunga en bit in i filmen.
För att summera är det, åtminstone inledningvis, roligt att få möjlighet att se Pabst film ackompanjerad av levande musik, men filmen visar tyvärr mer än vad som vore önskvärt att den har åttio år på nacken. Anklaga mig gärna för historielöshet men mer än en tvåa i betyg kan jag faktiskt inte ge denna film idag, och till och med då känner jag mig generös.
© Andreas Hallgren
2005-01-30
Originaltitel: Die Freudlose Gasse
Tyskland, 1925
Regi: Georg Wilhelm Pabst
Med: Agnes Esterhazy, Jaro Fürth, Greta Garbo, Valeska Gert, Robert Garrison m.fl.
Genre: Drama
Teman: GFF2005
Ingår i följande teman
