Genesis (2004)
Kontemplativ naturfilm
För ett gäng år sedan, när kvantfysik var populärvetenskapen för dagen, försökte en av mina bröder förklara hur fraktaler fungerar. Ni vet, sådana där bilder med snirkliga och invecklade mönster som, om jag kommer ihåg rätt, upprepar sig hela tiden oavsett hur nära eller långt ifrån man tittar på mönstret. Liknande mönster skulle också förekomma överallt i naturen, från gigantiska galaxspiraler ute i rymden över det norska fjordlandskapet till den minsta ormbunkes ihoprullade blad. Samma grundtanke om alltings samhörighet och likhet är premissen för filmen "Genesis", som i korthet skulle kunna beskrivas som en naturfilm som tar sig poetiska friheter.
"Genesis" frågar sig varifrån vi kommer och vart vi är på väg och dess inte så avgränsade fokus är hela universums födelse och livets uppkomst på jorden. Precis som Nuridsanys och Pérennous tidigare film "Microcosmos" (1996) är det helt fantastiska bilder på djur och natur som vi bjuds på och det är omöjligt att inte fascineras över de märkligheter som naturen kläcker ur sig.
Till skillnad från vanliga naturfilmer har Nuridsany och Pérennou inte satsat på realism utan leker friskt med ljudbilderna i filmen. En tusenfoting ackompanjeras följaktligen av en hel armés stöveltramp och det mesta låter mer än vad som är brukligt. Ljud, musik och de vackra bilderna lyckas i sina bästa stunder framkalla en nära nog hypnotisk känsla, där man bara kan flyta med genom filmen.
Tyvärr har regissörerna valt att binda ihop scenerna med hjälp av en tidslös afrikansk historieberättare (Sotigui Kouyaté). Jag kan förstå tanken med att låta livets historia återberättas av en karaktär som nästan får mytiska proportioner, men de plattityder han så torrt och inlevelsefritt framför stoppar upp filmen och bryter den sköna känsla bilderna har skapat. Samtidigt räcker inte vackra bilder till att hålla ångan uppe genom hela filmen, som ändå bara är dryga 80 minuter, och den utvecklingshistoria som är filmens grund hade behövt fördjupas för att fungera bra.
Detta till trots blir det ändå kvar en fyra i betygsväg. Film- och ljudarbetet imponerar och roar stort, även om delarna är klart bättre än helheten, vilket för övrigt är en slutsats som ironiskt nog motsäger hela filmens premiss.
© Andreas Hallgren2005-01-30