A Way of Life (2004)

Nattsvart socialrealistisk tragedi

Med en tagline som "In the real world there are no happy endings" kan det väl knappast betraktas som en spoiler om jag avslöjar att den här filmen inte är avsedd att höja ens humör. Om man ska säga något någorlunda generellt och insiktsfullt om avsikten så skulle jag väl dra till med: det här är en film om ansvar.

Visserligen behandlar den ämnet genom att visa på motsatsen, men det går ju minst lika bra. Tonåriga Leigh-Anne, ensam morsa till en gullig liten dotter, hankar sig fram med hjälp av sin småkriminella brorsa och hans två likasinnade polare. Det är sådana där killar som skriker ut det mesta de har att säga - oftast värdelösa saker - killar i vars närhet en vänlig eller ovänlig smocka alltid verkar hänga i luften, killar som är lojala mot varandra och föraktfulla mot alla andra. Lika trovärdiga som tröttsamma.

Leigh-Anne har ett typiskt brittiskt radhus för sig själv, men kan knappt betala elen. Hallen tjänar ibland som förvaring för polarnas stöldgods. Vid ett tillfälle tjänar hon lite extrapengar på att agera hallick och para ihop en lysten medelålders man med en oerfaren tjej från kvarteret. Givetvis tar hon provision. Driftigt....

I "Kids" finns det en scen där ett gäng ungdomar gör gemensam sak och sparkar en främmande kille sönder och samman, lite på kul sådär. En scen som fyller mig med ociviliserade idéer om rättmätiga straff för ungj***arna. Ungefär samma sorts sympati, bland annat i och med en liknande scen, känner jag för kvartetten i filmens centrum. De har väl alla något ögonblick då man känner av att det finns potential till något bra i dem, men den potentialen går mestadels outnyttjad och det är i slutändan deras allra värsta sidor som vinner. Självömkande och patetiskt rastistiska framlever de sina liv, faktiskt inte i betonghöghusförorten utan i ett rätt trevligt område vid kusten i Wales. De känns inte som hjälplösa offer för omständigheterna, utan mest som lata. För dem är alla med utländskt utseende "Pakis", även om de som grannen tvärs över gatan är från Turkiet, och alla problem är förstås Deras Fel. Grannen är ingen ödmjuk man utan har fräckheten att säga emot de skräniga små liven vilket tillsammans med mer eller mindre motiverade misstankar leder till konflikt.

I korthet kretsar filmen kring Leigh-Annes strävan att få behålla vårdnaden om barnet och om den tragedi det slutligen utmynnar i. Ärligt talat önskar man henne aldrig lycka till. Det som kunde vara hennes förmildrande egenskap, kärleken till barnet, verkar till 90 procent vara av självisk natur, som om barnet är hennes finaste ägodel och dess hälsa inte den främsta prioriteten. Det finns också upptakten till en kärlekshistoria av den mest klassiska sorten, men avslutet är inte riktigt det vanliga.

Att alla ungdomarna spelas av filmdebuterande skådespelare, mellan 16 och 19 år gamla, är anmärkningsvärt men kanske rätt logiskt. Det är nog inte omöjligt att någon eller flera av dessa om några år tittar tillbaka på den här filmen från en lyckad karriärs höjder och säger "det var där det började". Förutom Stephanie James, som spelar Leigh-Anne med hetsig och irriterande trovärdighet, utmärker sig Gary Sheppeard ännu lite mer än de andra. Till verklighetstrogenheten hör för övrigt deras breda dialekt som kan vara lite svår att hänga med i.

Debuterar gör också Amma Asante, i rollen som långfilmsregissör. I hennes första film saknas debutantens tveksamhet och den övertydliga önskan om att göra väsen av sig. Hon vet precis vilken historia hon vill berätta och hon gör det oklanderligt, med nerv och en vägran att skönmåla som inte ska misstas för cynisk kyla. Historien har varken hjältar eller vinnare. Frågan är bara om det är en historia man vill se. "A Way of Life" är en lika vag som talande titel. Så här lever vissa. Det är inte nödvändigtvis något man vill veta mer om.

FOTNOT
Efter festivalvisningen på Folkan berättar regissören Amma Asante att de boende i kvarteret där de spelade in filmen på kvällarna kunde sitta utomhus och dricka sitt té medan de tittade på filminspelningen, och applådera efter avslutad scen. En rar verklighetsscen som det är svårt att förknipppa med den här tunga historien.

© Anders Lindahl
2005-01-29

Originaltitel: A Way of Life
Storbritannien, 2004
Regi: Amma Asante
Med: Stephanie James, Oliver Haden, Nathan Jones, Gary Sheppeard, Dean Wong, Sara Gregory

Genre: Drama
Teman: GFF2005

Ingår i följande teman

Sök