The Woodsman (2004)

Skickligt manövrerat i svår terräng

-It's OK.
Ett uttryck som kan användas till mycket, utan att betyda särskilt...mycket. Och hur ofta Walter Rossworth än säger det så han är inte - OK. Det är man sällan efter att precis ha tillbringat tolv år bakom galler för sexuellt utnyttjande av minderåriga.
- Jag är inget monster, intalar han sig, men inser att många uppfattar honom just som ett sådant när de får veta vad han gjort, visserligen för flera år sedan, men ändå.
Kan sexualförbrytare förändras i grunden eller är de bara tickande kärnladdningar i samhällets mest sårbara punkt om de släpps ut i frihet? Det är ett svårt och obehagligt ämne att närma sig, särskilt från det håll regissören Nicole Kassell gör det.

Walter (Kevin Bacon, i vad som måste vara något av det bästa han presterat någonsin) går i terapi, men har problem att se framtiden för sig. Självbilden är förgörande även om han oftast håller masken utåt och hoppas att så få som möjligt känner till hans hemlighet.
- När blir jag normal? frågar han i en session hos terapeuten, som tvekar och kringgår frågan. Dennes roll är svårtydd. Han kanske är extremt klok eller oansvarigt undanglidande. Jag är inte psykolog själv, så osvuret är väl bäst... men till slut verkar bilden klarna i det avseendet.

Apropå monstermetaforerna så påminner filmen en del om både ”Monster” och ”Monster's Ball". Och filmen delar en del inblandade med den sistnämnda. Även ”Mystic River" (där Bacon också var med) gör sig påmind, men alla de tre filmerna är mer ödesmättade än ”Woodsman”, som är suggestiv och ofta obehaglig men ändå på något sätt märkligt optimistisk. Miljön i den amerikanska småstaden är gråtrist och på ytan händelsefattig, men livets lugna lunk döljer ofta mörka hemligheter. Walter är inte ensam om att ha dem...

Han är villkorligt frigiven, övervakad av en nitisk polis (Mos Def) som väntar på chansen att plocka fram handklovarna igen. På trävarufabriken där han fått jobb som en gentjänst från chefen till någon som vill hjälpa Walter komma tillbaka in i samhället verkar det i alla fall finnas en som tror på hans inre potential. Det är Vicki (Kyra Sedgwick, Bacons fru har jag fått för mig), som gått på en del nitar själv och inte är lättchockad, enligt egen utsago. Andra är inte lika välvilliga när de nosar i hans förflutna. Men mittemot lägenheten finns frestelsen i form av en skola. Och Walters perspektiv gör att han ser saker som inte andra ser. Om han är ett missfoster, så finns det åtminstone fler av hans sort.

Filmen manövrerar skickligt och med känslighet en terräng där det är så skrämmande lätt att köra i diket. För ett antal år sedan hade jag en Andrew Vachss -period och läste flera av den enögde (bokstavligt) New York-advokatens hårdkokta romaner om det mörkaste av det mörka i den stadens undre värld. Där var förövarna oftast just rena monster, helt hänsynslösa och hopplösa ur rehabiliteringssynpunkt. Böckernas antihjältar fungerade snarast som en underjordisk Anticimex-firma som försökte rensa upp i träsket utan att någonsin bli färdiga med jobbet. ”The Woodsman” väljer som sagt en annan infallsvinkel och övertygar mig i stort sett om att det finns nyanser även här. Titeln förklaras i en monolog av Walters övervakare, för övrigt.

Jag har mina dubier om upplösningen och en del frågetecken dyker upp i efteranalysen. ”Woodsman” är förmodligen en besvikelse för dem som av någon anledning luras tro att det är en mer konventionell thriller som väntar. Den har dock några smygande laddade scener där det känns som om man skulle vilja gå ut ur salongen - men de visar sig ha betydelse och leda fram till avgörande insikter. Det är inte en film utan skavanker, men den är tveklöst mer än bara - OK.

© Johan Lindahl
2006-02-13

Originaltitel: The Woodsman
USA, 2004
Regi: Nicole Kassel
Med: Kevin Bacon, Kyra Sedgwick, Mos Def m.fl.

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2005-01-28

Sök