Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv (2004)
Halvhemsk komedisaga för barn och Burton-fans
Hur mycket än Jude Law försäkrar oss om att det är en oerhört hemsk historia vi ska bevittna så är "Syskonen Baudelaires olycksaliga liv" klart sebar, tja rentav avsedd, för barn. Visst, ett mord eller två, bränder som gör barn föräldralösa och människoätande iglar kanske inte låter som stoff i en barnsaga, men berättandet - inte insmickrande käckt utan nästan allvarsamt vrickat - gör det till något som mer liknar en klassisk saga än en barnslig skräckfilm.
De tre syskonen Baudelaire blir föräldralösa efter en suspekt eldsvåda. Turligt nog är de en ganska driftig skara. Klaus minns allt han läser i böcker, Violet uppfinner saker och ting och bebisen Sunny kan bitas och verkar ha stenkoll - om nu bara folk förstod vad hon sa. Oturligt nog kommer deras driftighet sättas på prov när släktingen som tar hand om dem visar sig vara ett hiskeligt kräk, endast ute efter pengarna de ärvt. När det blir uppenbart att han inte ens drar sig för att försöka döda dem beger de sig på en lång och irrande flykt, ständigt ramlandes ur askan och in i elden, medans hemligheter om deras föräldrar gradvis avslöjas.
Förlagan är ett par böcker av Daniel Handler, men en lika tydlig inspirationskälla verkar Tim Burton ha varit. Avskyn för realism är behagligt uppenbar i både manus och scenografi. Det blir alltså en mysigt knäpp resa som företas, med hyfsat fantasifulla faror och räddningar.
Barnen sköter sig fint i sina roller. Tvillingarna Hoffman som spelar Sunny pratar lite konstlat bebisspråk, men man ska väl inte kritisera tvååringar alltför hårt. De har väl knappt hört talas om Stanislavskij och method acting, kantänka. Liam Aiken (Michael Sullivans tidigt mördade lillebror i "Road to Perdition") och Emily Browning (nästan vuxen, förvisso) gör också stabila jobb. Men visst är det skurken som är filmens stora stjärna.
Jim Carrey är markant udda redan som skådespelaren Greve Olaf, och får vränga till sin röst, dialekt och mimik ännu mer när sagde skådespelare klär ut sig för att gång på gång försöka kidnappa tillbaka den lilla trion. Olaf i sig är en skön och extravagant hemsk figur, men hans Stephano-karaktär är i mina ögon ännu roligare. I en film som är mysigt knasig snarare än hysteriskt kul är det Carrey som bjussar på de riktiga garven. Något riktigt hot utstrålar han dock inte, om nu det var avsikten. Det känns faktiskt som om dagens filmmakare inte törs skrämma barn ordentligt. Skurkar ska vara karikatyrer som lätt kan identifieras som "inte verkliga". Lite trist, kanske, men i just det här fallet låter jag gärna nåd gå före rätt medan jag drar mig till minnes när Olaf berättar vad han vet om barn - nämligen att de är en "viktig del av ekosystemet".
Meryl Streep känns inte lika hemtam i den mörka sagokomedins värld. Hennes överoroliga figur hade nog fungerat bättre tolkad av Helena Bonham Carter eller någon annan.
"Syskonen Baudelaires olycksaliga liv" är ändock en trevlig film för vuxna som gillar Tim Burton och barn som inte skräms alltför lätt. Dessutom har den väldigt snygga eftertexter. Tre olycksaliga russin blir det.
FOTNOT
Syskonen Baudelaires mest kända namne torde vara den dekadente 1800-talspoeten Charles Pierre Baudelaire. Även en annan karaktärs efternamn verkar anspela på litteraturens värld. Timothy Spall spelar nämligen den vänlige men något naive Mr. Poe. Det faktum att ingen av de båda sägs ha spottat i opiumpipan, tillsammans med filmens lite galna ton, är säkert inget man bör analysera vidare...
© Anders Lindahl
2005-11-07
Originaltitel: Lemony Snicket's A Series of Unfortunate Events
USA, 2004
Regi: Brad Silberling
Med: Emily Browning, Jude Law, Meryl Streep, Jim Carrey m.fl.
Genre: Barnfilm, Komedi, Äventyr
Svensk biopremiär: 2005-02-18
