Shall We Dance (2004)

Småtrevlig men sävlig

Av någon anledning heter den alltså inte "Får jag lov?" på svenska. We're all international now, you know. Själv kastar jag mig inte automatiskt iväg till en film som kretsar kring dans. Temat i sig är ungefär lika upphetsande som golf. Det hindrar inte att jag ändå sett några filmer som handlar om just olika former av rytmiska rörelsemönster till musik. Några har kravlat sig över gränsen mellan 'slöseri med tid' och 'tillfredsställande tidsfördriv', men få har lämnat några mer bestående intryck. Ett noterbart undantag är "Strictly ballroom" som hade både passion, humor och en distans till ämnet som samtidigt vittnade om något slags kärlek till fenomenet "ballroom dancing". Nu när jag tänker på det så var Colin Nutleys drama "Sista dansen” ett av hans mer fängslande verk, men det berodde mer på den styva relationsskildringen.

Vad som är det exakta receptet för att göra en film om dans helhjärtat engagerande för sådana ljumma betraktare som mig själv, det har jag fortfarande inte blivit klokare på. ”Shall we dance” uppenbarar inte heller någon ny dimension. Den bygger på en nästan tio år gammal japansk film och är en väl avvägd, i stort sett väl spelad, småtrevlig och ofta ganska rolig men ändå för tämjd relations/romans/danskomedi. Så hur ska jag egentligen värdera den?

John Clark (Richard Gere) har allt och önskar sig ingenting. Ett otacksamt offer för överraskningar på födelsedagen, menar hustrun. Han vädrar med kontrapunktiska mellanrum sina visdomar om yrkeslivet på någon form av advokatbyrå i voice-overs, vilket samtidigt ska ge oss en inblick i hans hämmade känsloliv. Vad kan göra en välkammad vanemänniska lyckligare i detta stadium av livet? För han är ju inte olycklig. Äktenskapet är inte olyckligt. Bara i avsaknad av något nytt och spännande. Längtan efter detta ”det" lockas fram av en flicka i ett fönster och han vågar sig in på en kvällskurs i pardans - i hemlighet. Men varför hymlar han? Hustrun börjar bli aningen brydd över hans beteende, men har hon anledning att vara det? Ytterligare en komponent i det inte alltför överhängande spänningsmomentet.

Gere har en av sina mer tillbakalutade, trevlig-kille-med-grå-tinningarnas-charm-roller, en man som försöker få tillbaka gnistan i sitt inrutade liv. Ungefär som i ”Pretty woman” (då han ännu inte hade hunnit gråna lika påtagligt). Jag tycker oftast att han är mer till sin fördel med en mer bister framtoning, eventuellt som ren skurk. Men hans manér och minspel som ibland går överstyr i sin mekanik blir i varje fall ingen tung börda den här gången. Han är kort sagt helt OK. Han har ett vinnande sätt, men går ändå på sparlåga. Susan Sarandon är väl i stort sett aldrig mindre än övertygande i vilken roll det vara må, men är underordnad Gere, eftersom de faktiskt inte har så många scener mot varandra. Ändå slog det mig något jag inte tänkt på tidigare - likheten mellan henne och svenska Marie Richardson. Det kan bero på att jag sent omsider såg "Ondskan " på video kvällen före, i och för sig.

Jennifer Lopez bär en del tjusiga klänningar och gör åtminstone en scen mot Gere som visar upp den hetta jag efterlyser mer av. Det vill säga den där känslan av att de verkligen menar allt de säger om hur allvarligt de tar på dansen, framför allt då Lopez karaktär som är en före detta stjärna i branschen med en traumatisk upplevelse bakom sig. Det monteras en hel del metaforer här och vad exempelvis rumba egentligen betyder, med illustrationer av dansen som ett drama i sig, på liv och död. De scenerna är riktigt bra. Det är också Stanley Tucci, en sedan många år benhårt pålitlig birollsaktör i en räcka filmer och TV-serier som "Åtalad för mord". Hans rollfigur, en kollega till Gere, vill ut ur garderoben - men inte DEN garderoben. Att vara heterosexuell dansfantast med betydligt mer hjärna än hår är ett ensamt liv, konstaterar han. Därav den häftiga hockeyperuken när han lever ut sitt dubbelliv.

Lättsam humor av typen där vi ska "skratta med och inte åt” personligheter som inte lyckas med allt i livet finns det gott om. Bobbi, blondinen med ständigt glappande gom (spelad av Lisa Ann Walter) verkar designad enkom för det syftet av manusförfattarna (japaner eller amerikaner, vad vet jag?). Men hennes upprepade vädjan att andra ska låta bli att spana in hennes häck tär ganska fort på tålamodet. Vern, den överviktige afroamerikanen som vill vinna sin kvinna med hjälp av färre kilon och större stegrepertoar är en annan, liksom Chic med sina genomskinliga machokomplex och så privatdetektiven och hans litterärt bevandrade unge assistent som Sarandon anlitar.

Och visst smälter jag när en avgörande sekvens ackompanjeras av Peter Gabriel (för det är väl han? Hittar ingen bekräftelse vid faktasökandet), men jag faller inte som en fura för filmen som helhet. Jag förblir ganska ljum och vet inte riktigt varför. Kanske för att den rör sig alltför sävligt mot ett alltför givet mål. Men jag misstänker att många andra går ifrån biografen i tron att ha haft en religiös upplevelse. Jag misstänker också att min fru kommer att försöka lura med mig på en danskurs inom en otäckt snar framtid.

© Johan Lindahl
2005-01-23

Originaltitel: Shall We Dance
USA, 2004
Regi: Peter Chelsom
Med: Richard Gere, Susan Sarandon, Jennifer Lopez, Stanley Tucci, Lisa Ann Walter, Richard Jenkins, Anita Gillette

Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2005-01-14

Sök