Spanarna (1987)

På spaning efter en stil som flytt

Det här är vad jag kallar en nostalgitripp. En actionkomedi från en tid då uttrycket möjligen myntades, komplett med 80-talsestetiken från "Dödligt vapen" eller "Die hard” (Kolla bara förtexterna! Lyssna på det synthesizerdominerade soundtracket!) men en starkare betoning på humorn och mindre utrymme för underhållningsvåldet. Manus av Jim Kouf som vittjat näten efter alla möjligheter att vrida alla situationer till deras mest komiska potential. Jo, vi får några biljakter, skottväxlingar och som uppvärmning en inte helt pacifistisk rymning från ett fängelse, men det är två ting över allt annat som lyfter filmen. Dialogen, sådan den är skriven. Och samspelet, hur samma dialog leverereras. Här handlar det framförallt om tre individer och det är ingen överdrift att kalla Richard Dreyfuss för loket som drar tåget med sig.

Dreyfus och Estevez två rollfigurer, Chris Lecce och Bill Reimers, introduceras omgående som två tämligen misslyckade snutar i Seattle. De lyckas förfela allt vid ett försök till gripande i hamnen där Chris stiftar närmare bekantskap med färsk fisk i all sin fräschör. Strax därefter följer ännu en antydan om den ständiga spänningen mellan FBI och de lokala poliskårerna i USA. Chris och Bill sätts på ett uppdrag de helst vill slippa. Vakta ett hus där den förrymde våldsverkaren kan tänkas dyka upp, ity hans före detta flickvän bor där. Nattskiftet, dessutom. Kan detta leda till annat än tristess? Givetvis, vilket alla liknande lägen i alla liknande filmer vittnar om. Riggs och Murtaugh vaktar ett vittne i "Dödligt vapen 2" och slutar med att spränga en hel sydafrikansk smugglarliga. Till exempel. Nothing new here.

I väntan på att något ska hända fördrivs tiden med filmfrågesport. Och när Chris (alltså Dreyfuss) går bet på varifrån repliken ”This was not a boating accident" kommer är det naturligtvis ett internt skämt. Dreyfuss fräste den själv i "Hajen" ett dussintal år tidigare. Men så får de äntligen husfrun Maria i sikte och allt blir mer intressant. Särskilt för nyligen separerade Chris. Han börjar tänja på alla regler och allt större situationskomik uppstår. Sällan har någon spanare trasslat till det för sig som han. Jag sade visst att det fanns två anledningar till att filmen höjer sig över snittet. I ärlighetens namn, att den blev en personlig favorit för mig när jag såg den första gången för otäckt många år sedan berodde väl också på att Madeleine Stowe, då nykomling i branschen, var så söt. Sedan gäller det att tro på attraktionen mellan henne och Dreyfuss. Den förklaras väl främst av att Chris är så... trevlig. En dubiös bedrift, menar han själv.
- I know I'm nice. I hate it. It's a curse.
Men Maria har den hårda vägen lärt sig vad "baaad” innebär och har inget emot variation.
Parallellt har rymlingen tagit sig fram längs flyktvägen och det är ingen av oss som tror något annat än att han kommer att visa sig i tid för den stora uppgörelsen...

Filmen har åldrats, visst. Men den står sig så mycket bättre än så många andra från samma era att jag inte skäms för att rekommendera den till alla som behöver en paus från det aktuella utbudet i genren. Kanske är det mest för den tidigare nämnda precisionen i dialogerna, bristen på ballast, att den hela tiden driver framåt utan att bli ett själlöst muskelpaket som förlitar sig på explosioner och effektsökeri när resten av idéerna tagit slut. Slutscenerna i ett sågverk var säkert något av det mest våldsamma jag sett när den kom, men idag ser det väldigt återhållsamt ut.

Det här tål att ses om - med några års mellanrum i alla fall. Här finns hela tiden en distinkt storyline, en kreativ utportionering av skämt i förbifarten och en romans som kanske trotsar naturlagarna, men, men... Det är rytmen, timingen och personligheterna som ställer så många efterkomlingar i skamvrån. Möjligen är det också bristen på spektakulär scenografi och rörliga kameror i överflöd som ger ”Spanarna” ett renare, mer avskalat uttryck. Samma känsla som när jag råkar se ett reprisavsnitt av någon av de bättre polisserierna från samma period. Nej, allt var verkligen inte bättre förr. Men ibland är det befriande med lite gammal skåpmat som omväxling. I "Spanarna” fungerar teknik och humankapital som en ensemble, där ljuset riktas mot det som ska berättas och karaktärer som inte behöver kamoufleras. Som om filmmakarna kände i ryggmärgen att det här håller. Det krävs ingen konstgjord andning. Och det här är ändå bara en vanlig, simpel actionkomedi, ingen stor konst. Så är det väl?

Till den nostalgiska dragningskraften hör också de förbipasserande hitsen från perioden, som "Higher love” med Steve Winwood och "Is it love?" med Mr Mister, sådant som man helst ska förneka om det finns på vinyl hemma i en hylla med antikviteter som knappast är kompatibla med normal teknisk hushållsutrustning längre.

"Spanarna 2" kom några år senare, hysterisk på randen till självimplosion men med några enstaka scener som återskapade originalets missförståndspanikunderhållning. Fler trivialiteter: Aidan Quinn spelar för ovanlighetens skull skurk i "Spanarna”. Han brukar oftare vara väldigt "nice". Några år senare mötte han Madeleine Stowe igen, som polis med intresse för Stowe som blint vittne i ”Blink”. Hyfsat samspel dem emellan, men i stort en alltför medioker historia för att riktigt förtjäna två timmar av just din dyrbara tid om du inte är en riktig kalenderbitare. Stowe har senare agerat i påfallande många thrillers, ofta som kvinnan i fara eller motiv för svartsjuka, eller både och. Till det mer sevärda hör "Unlawful Entry”(den svenska titeln förflyger mig för tillfället), ”De 12 apornas armé” och Robert Altmans ”Short Cuts”. När jag ändå gått igång kan jag inte låta bli att nämna det sorgligt okända surrealistiska förhörsdramat ”Closet Land”. Apropå kalenderbiteri.

Ojämn har också John Badhams regibana varit (numera verkar han mest syssla med TV-produktioner). Liksom Jim Koufs (senast aktuell med "National Treasure”). Ja, snart sagt alla inblandade här har pendlat mellan hyfsade höjder och djupa dalgångar. Men ”Spanarna” är en fjäder i sombreron för samtliga. Även om det bara är en vanlig enkel actionkomedi.

© Johan Lindahl
2005-01-22

Originaltitel: StakeOut
USA, 1987
Regi: John Badham
Med: Richard Dreyfuss, Emilio Estevez, Madeleine Stowe, Aidan Quinn, Forest Whitaker, Dan Lauria

Genre: Action, Komedi, Romantik

Sök