Open Water (2003)
Öppet men inte så lugnt vatten
Ett relativt ungt gift par tar en semestertripp till något som ser ut som någonstans i Karibiska övärlden. Lite sol, bad, lyx och en lagom dos äventyr. Det är tanken. Men det blir mer än en lagom dos av det sistnämnda. Under en dykutflykt lämnas de kvar ensamma i vattnet, när deras guider återvänt med båten i tron att hela gruppen kommit upp till ytan igen. Orsaken är en felräkning som kan se ovanligt klantig ut, men den mänskliga faktorn gör oss ju... mänskliga. Om berättelsen bär en aura av 'urban legend' om gruvligt spolierad semester över sig, så finns det tydligen en verklig händelse som grundstomme för berättelsen. Tom och Eileen Lonergan, ett australiskt par, drabbades av ett liknande öde vid Stora Barriärrevet.
Själv råkade jag se filmen under en vecka när det rapporterats om dödliga hajattacker i Australien. Hajar ingår i filmen, men det här ligger ändå ganska långt från Steven Spielbergs genombrottsopus. Närmare "Lugnt vatten" skulle jag säga. Många jämförelser har också gjorts med "Blair Witch Project" eftersom "Open water" blivit en av det senaste årets mest framgångsrika lågbudgetrullar, efter att ha visats på filmfestivalen Sundance i fjol. Just budgetens begränsningar avslöjar sig i början, då produktionen ofta ser ut ha kostat så lite som den gjorde (mellan 130 000 och 300 000 dollar, uppgifterna varierar). Om det är därför regissör och manusförfattare Chris Kentis insisterar på att vid ett tillfälle exponera Blanchard Ryan i nästan hela hennes fullständiga fysiska prakt, i stort sett utan någon intrigmässig förevändning, det har jag absolut ingen aning om. Bara humbla hypoteser. Men det bidrar i alla fall till att hålla mig vaken fram till dess att den "riktiga filmen” tar vid.
Det sker när de unga tu sett sig mätta på färgglada fiskar och simmat upp till ytan för att finna sig övergivna. Vad gör man med en sådan insikt? Börja crawla åt något håll, mot något liknande en farkost i fjärran och i så fall vilken? Det öppna vattnet i sig skapar någon paradoxal form av cellskräck. Illamåendet sätter in och omdömet sviktar. Brännmaneter är bara början på en mer akut hotbild. Men nej, några farliga hajar ska inte finna häromkring, det har guiden försäkrat i förväg.
- Det här kan inte vara normalt, frustar frun när antydningar om motsatsen uppenbarar sig i en zon obehagligt nära dem.
- Det bästa är att vi betalade för det här! morrar maken med en desperat ironi.
Påfrestningarna på deras relation kommer också. För vems är felet egentligen? Spänningen byggs obevekligt upp mer och mer, skräcken attackerar i intervaller. Den inneboende psykologin i situationen utnyttjas skickligt och det blir - bland mycket annat - en studie i vem som klarar sig bäst under press. Det kunde kallas en subtil thriller med sarkastiska drag som inte spelar enbart på publikens behov av underhållning och förlösning från kvalen. Det är naturligtvis inte fel att dra fram jämförelser med Hitchcock och andra genuina skräckmästare, men det kan också vara Peter Weirs arvtagare som presenterar sig med den här korsningen av mystik och skrämmande det-kan-hända-dig-vardaglighet. "Open water" är en lovande aptitretare från Chris Kentis. Nu väntar i alla fall jag med spänning på fortsättningen.
Några inte fullt så triviala fakta: Filmen spelades in med riktiga (just det - riktiga!) hajar i närheten, manipulerade med köttstycken att hålla sig på tillräckligt avstånd för att fastna på filmen utan att få smak för skådespelarna.
Kentis och hans fru Laura Lau (assisterande regissör till ”Open water") vistades för övrigt i Thailand där tsunamin slog till under den gångna julhelgen men klarade sig ifrån katastrofen helskinnade.
© Johan Lindahl
2005-01-22
Originaltitel: Open Water
USA, 2003
Regi: Chris Kentis
Med: Blanchard Ryan, Daniel Travis, Saul Stein, Estelle Lau, Michael E. Williamson
Genre: Drama, Thriller
Teman: Djur som bråkar
Ingår i följande teman
