Michael Powells "Peeping Tom"
Hazzan Lindström berättar om en film som censurförbjöds under 12 år!
REDAN FÖR DRYGT 30 ÅR SEDAN skrev jag i Kvällsposten att Michael Powells film ”Peeping Tom” från 1959 var en märklig film. Märklig främst därför att den fick sin Sverigepremiär först då, efter att ha varit censurförbjuden i hela 12 år. Tre gånger mellan 1961 och 1973 försökte den svenska filmdistributören få filmen igenom censuren utan att lyckas.
Redan då betecknades filmen av cineaster som en klassiker.
BERÄTTELSEN OM SMYGTITTAREN (Peeping Tom) är ett psykologiskt drama, som beskriver ett (då) synnerligen extremt fall av voyeurism. Huvudpersonen är skoptofil, det vill säga en person som får sin sexualdrift tillfredsställd främst genom åskådande av andras sexuella handlingar. Ramhandlingen i filmen är denna:
En ung man har som pojke hänsynslöst utnyttjats som försökskanin av sin far biologen. Pojkens hemska uppväxtår har registrerats både på film och ljudband. När fadern så dör, känner ynglingen sig tvingad att fortsätta denna ”dokumentärfilm” om sig själv - om inte annat så för att försöka komma underfund om verkligheten och sig själv på det viset. Under sin jakt efter sanningen om sig själv och sin omgivning tar han livet av några poseringsflickor med hjälp av sin filmkamera.
Men "Peeping Tom" är så mycket mer. Den är ett försök att tränga in i ynglingens märkliga värld och består så att säga av flera filmer i filmen. Den som tror att det är en vanlig thriller blir lika djupt besviken som den som satsar på en porrig historia. Och kommer inte minst att stå ganska frågande inför filmens inte bara då verkligt avancerade berättarteknik.
MICHAEL POWELL (1905-1990) började sin karriär i de brittiska Denham- och Pinewood- studiorna hemma England, främst som kortfilmare. Men han har också uppmärksammats för flera utmärkta långfilmer. Främst kanske sagoäventyret ”Tjuven i Bagdad” (1940), krigsdramat ”Ett av våra bombplan saknas” (1942) och ”De röda skorna” (efter H C Andersen 1948) om en ballerinas vedermödor,
Drygt 30 år senare gjorde han så ”Peeping Tom” på egen hand och filmen blev så nedsablad av kritikerna när den kom, att Powell inte kunde arbeta i England på mycket lång tid. Han blev faktiskt ”återupptäckt” i slutet av sextiotalet av inga mindre än Francis Ford Coppola och Martin Scorsese. Likaså har Ian Christie på Brittiska Filminstitutet initierat restaurering av många av Powells klassiska filmer, uppgifter jag helt nyligen läst på utmärkta filmsajten IMDb. Liksom vad Powell en gång (1987) påstått om sig själv: ”Jag fick mitt första uppdrag 1927. Jag var smärt, arrogant, intelligent, dåraktig, blyg, kaxig, en drömmare och mycket irriterande. I dag är jag inte längre smärt.”
I ”Peeping Tom” ser vi Michael Powell själv som Marks far i en gammal smalfilm denne spelar upp för ett av sina offer. Och bland kamerorna i Marks rum kan vi upptäcka Powells första filmkamera, en handkamera av märket Eyemo, tillverkad av Bell & Howell, som Powell vunnit i en tävling.
Carl Boehm (egentligen Karl-Heinz Böhm) har huvudrollen som smygtittaren Mark Lewis. Från början hade man hoppats på Dirk Bogarde eller Laurence Harvey för rollen. Böhm var stor tonårsidol i Mellaneuropa under femtiotalet. Han gjorde under sin karriär inte mindre än fyrtiotalet filmroller, men ansåg att ynglingen Mark i ”Peeping Tom” var klart den bästa av dem. Men han har också sagt i en intervju att den höll på att ta knäcken på honom. Dels kollapsade han under den krävande inspelningen, dels gjorde han sig smått omöjlig bland sin forna beundrarinnor just genom denna smygtittarroll. 1966 lade han helt av med filmandet och övergick i stället till teaterscenen hemma i Tyskland.
STATENS BIOGRAFBYRÅ, alltså vår filmcensur, inrättades 1911. Lustigt nog var det filmbranschen själv som kom med förslaget till en statlig censur, då i seklets början. På den ”gamla goda tiden” kunde en film stoppas helt på begäran av bl a lokala nykterhetsnämnder och religiösa samfund.
Från 1911 och många år framåt var filmer avsedda att visas på de svenska biograferna ganska säkert i farozonen för saxen, så snart de beskrev sexualhandlingar i bild och/eller ord. Men filmbranschen ville snart nog ha bort filmcensuren igen. Det var väl i synnerhet de båda danska porrfilmerna ”Varför gör dom det” och ”Porno Pop” som bidrog till att vår censur (först efter 1970 förstås) efter hand blev alltmer liberal.
Om ”Peeping Tom” lär censurfolket bl a ha sagt att ”filmen är sjuk, även om den inte är illa gjord”. Och att man inte var helt övertygad om att filmen inte under vissa omständigheter kunde förleda någon individ till liknande förbrytelse. Men 1973 släpptes den äntligen fri.
Dessutom helt utan klipp.
FOTNOT: Den 9 november 2004 visa(de)s filmen i TV2 kl 22.30.
© hazzan lindström
2004-10-25
