Spanska spår

Johan Lindahl om latinamerikansk film


Latinamerikansk film ses sällan på svenska biografdukar, men därifrån kommer en hel del sevärda filmer. Johan Lindahl delar med sig av några filmer han sett på festivaler de senaste åren.


Latinamerika är en av de regioner vars filmkonst vi ser minst av, trots att dess kultur på många sätt är mer lättillgänglig för oss än exempelvis bortre Asiens, där åtminstone några länder har en betydande filmexport. Delvis har det med kvaliteten att göra. Stora delar av Syd- och Centralamerika saknar en utvecklad filmindustri, vilket färgar av sig på resultatet. Men det finns ändå en del sevärt som den stora publiken går miste om. Vår bild av kontinenten formas i filmsammanhang snarare av Hollywoods huvudrecept, där ”sex, drugs & mariachi bands” länge varit de viktigaste beståndsdelarna. Javisst, jag generaliserar, men jämför med spridningen av den så kallade svenska synden som bara delvis härrör från våra egna samtidsskildringar. Schabloner har en tendens att överleva som elaka virus i kulturkroppen. De har sin charm, men säger bara halva sanningen, om ens det.

Mexiko ligger förhållandevis bra till. Succéer som "Kärlek het som chili" (Como agua para chocolate, 1992) har sett till att landet i alla fall existerar på den internationella filmkartan. Den kombinerade mat- och kärlekskomedin var länge den mest inkomstbringande filmen i USA på ett icke-engelskt språk (den titel som numera innehas av Ang Lees Oscarmagnet "Crouching tiger, hidden dragon"). "Älskade hundar" är således inte den första film därifrån som gått på export. För latinamerikanska filmer i stort gäller att europeisk inblandning (företrädesvis spansk) är en fördel om man vill nå utanför sitt lands gränser. Det gäller till exempel några av de nedan nämnda festivalfilmerna.

Det är väl som att klaga på TV4:s halvtidspauser i långfilmer eller Siewert Öholms bristande kulturkunskaper. Old news. Men kalla fakta är att filmfestivaler innebär chansen att se sådant som aldrig når biograferna under normala omständigheter. Särskilt inte i landsortskommuner som den där jag numera är bosatt. De senaste tre åren har jag hunnit med helgvisiter på Sveriges största i sitt slag - Göteborg Film Festival (med den nya anglifierade stavningen). Av de latinamerikanska filmer jag sett där har mig veterligen ingen varit i närheten av vidare distribution inom våra gränser sedan dess. Ärligt talat märks det ofta att budget och rutin inte är i nivå med viljan - men entusiasmen och i bästa fall även passionen, finns där.

Engelsk titel och textning är standard för alla osvenska festivalfilmer och jag kommer fortsättningsvis att ange både festival- och originaltitel. Den allsmäktiga Internet Movie Database har faktiskt en del information om samtliga här nämnda filmer, om än knapphändig när det gäller de minst kända exemplen.

Vid festivalen 1999 fängslades jag främst av mexikanska "Divine" (El evangelio de las maravillas,1998). Det är en både mytisk och tragikomisk berättelse om en sekt med sikte på domedagen - ett typiskt millennietema, men här skymtas den omtalade magiska realismen. Den som flödar fram just i "Kärlek het som chili", men saknas i multinationella spektakel som "Andarnas hus". Sekten ser hela omvärlden med ett gnostiskt filter som delar upp allt i ande och kropp, utan direkt sambandscentral. En omvänd hora får synda med kroppen för att markera skillnaden och fullborda andens frihet från fysiken. Idéerna kan verka absurda men är inte helt ovanliga. Kontrasten mellan den bakåtsträvande livsstilen och tillgången på tekniska prylar i tältlägret är slående. "Divine" är en komisk tragedi som väcker många frågor men väljer att inte besvara så många av dem. Regissören Arturo Ripstein - som sägs vara landets främste - är en flitig filmskapare med ett 30-tal filmer totalt och flera festivalbidrag på sitt samvete. Tyvärr missade jag hans senaste film "No one writes to the colonel" (El colonel no tiene quien le escriba, efter Gabriel Garcia Marquez roman) som visades i fjol. Med en plats på Times tio-i-topp för 1999 har nog den senare filmen haft större chanser att synas i fler sammanhang.

Sagan spelar in även i colombianska "The little girl who sold roses" (La vendedora de rosas,1998) som inspirerats av HC Andersens saga "Flickan med svavelstickorna". Gatubarnens liv i narkotikanästet Medellín skildras i dyster och nästan dokumentär stil, som om filmteamet bara tagit med sig en handburen kamera ut på stan och registrerat den malande misären. Unga colombianer utan framtid eller hopp försörjer sig så gott det går, sniffar lim och ser syner med eller utan drogernas hjälp. Drömsekvenser med surrealistiska drag bryter in och tillför en hoppfullare dimension. Victor Gavirias film saknar en riktig struktur och man bara anar att allt ska explodera till sist. Inget mästerverk, men minnesvärt ändå.

"The day silence died" (El día que murió el silencio, 1998) i regi av Paolo Agazzi var en ofärdig men delvis riktigt kul komedi om radions intåg på Bolivias landsbygd, i en by utan elektricitet men med nyfikna invånare och några mörka hemligheter. I prologen kidnappas en gift kvinna av stjärnan i ett resande teatersällskap. Hennes make blir eremit och håller dottern som kedjefånge innanför hemmets murar. En dag kommer en främling med nya idéer om närradions välsignelse och nyfiket sinne. Han intresserar sig för historien om den gömda skönheten, men han är inte den ende...

Bolivia producerar i bästa fall en handfull filmer om året. Det kan vara bra att hålla i minnet när klippen inte klaffar perfekt och tempot sackar. Mitt i storyn sitter berättaren själv med sin skrivmaskin. Ibland drabbas han av skrivkramp, vilket ofta sammanfaller med att filmen trampar vatten. Svagheterna till trots, en exotisk "Änglagård" med flera underhållande scener.

Under 2000 års festival hann jag med två colombianska filmer, varav ingen kan kallas banbrytande. Men den kantstötta och synbart lågbudgeterade "Terminal" hade klara ambitioner. Ung arg man lämnas av flickvännen och går in i det totala mörkret, låser in sig i lägenheten och vänder världen ryggen för ett allvarligt försök till självupplösning. Det kunde ha varit outhärdligt om inte den svarta humorn fungerat som säkerhetsventil och slutet ingöt faktiskt viss hoppfullhet. Regissören Jorge Echeverri var själv närvarande vid den internationella premiären för filmen (som knappt visats i hemlandet) och förklarade en smula av den självbiografiska bakgrunden.

"Breath of life" (Soplo de vida, 1999) var ett ytterst haltande försök till film noir med alla attribut inklämda. Kedjerökande dyster deckare med trenchcoat och hatt söker sanningen om en mystisk mörk skönhet som dött på ett billigt hotell. Bogart från Bogotá bifogar givetvis en bister berättarröst och så vidare... Tillbakablickar tillhör också genren, men här är i alla fall tre filmer inklämda i en och det betyder inte bättre valuta för pengarna. Luis Ospinas debutfilm börjar skrattretande, tar sig en aning men förblir snårig och svårbegriplig. Sydamerikansk film är mer spännande i sitt eget element och temperament, än som ansträngt Hollywood-plagiat.

Bättre lyckades peruanska dramadokumentären "Courage" (Coraje, 1998). Maria Elena Moyana startade ett kooperativ i en hemby och blev firad folkhjältinna. Men genom att ta avstånd från gerillarörelsen Sendero Luminoso skrev hon under sin egen dödsdom. Gerillan tillhör trots namnet ("Lysande stigen") den mest ljusskygga extremvänstern och är något av Sydamerikas egna röda khmerer. Jag var i grannlandet Ecuador hösten 1992 när Perus regering lyckades fånga in gerillans grundare och stolt visade upp sin fångst som ett djur i bur - bokstavligt - i TV. Alberto Durants film är en rak och robust återgivning av Marias sista tre månader och visar något av verkligheten för alla de människor som kommer i kläm mellan starkare krafter som inte vill dem väl. "Lives in the balance" som Jackson Browne uttryckte det på sin mest politiska platta 1986. Courage har faktiskt visats i Sveriges Television under den fantasieggande titeln "Kurage", men torde även den vara svår att hitta ens i välsorterade videobutiker.

I år såg jag bara en film från latinkontinenten, men vilken film! Jag hade väntat mig en charmoffensiv, men inte så härligt helgjuten. "Without a trace" (Que no quede huella, 2000) är en mexikansk roadmovie. "Thelma & Louise" på spanska om man så vill, söder om den mexikanska gränsen som Susan Sarandon och Geena Davis aldrig nådde fram till i Ridley Scotts film. "Without a trace" är regisserad av María Novaro, som enligt filmfestivalens programkatalog är landets mest framstående filmmakare. Ingen större merit, suckar den cyniske svenske cineasten slött. Men hade jag själv skrivit en regelrätt recension direkt efter visningen på Draken är det möjligt att jag klämt till med högsta betyg direkt från hjärtat. Jag vet inte vad som är filmens största tillgång - bara miljöerna, ljuset och de återkommande åkningarna över landskapet lyfter en komedi som tar risken att bjuda in blodspillan utan att exploatera den. Det handlar i korthet om två kvinnor, Ana och Aurelia, ur olika samhällsskikt som finner varandra på flykt undan sitt förflutna och motvilligt slår följe i den enas halvrisiga bil. Jo, det finns en liten spädis med i bagaget också. Givetvis blir de förföljda, men vem av dem är mest illa ute? Om du har något som liknar ”känsla för feeling” är det här en varm och eh... vägvinnande komedi som krossar allt motstånd. Huvudrollerna spelas av den internationellt okända Tiaré Scanda och den mer meriterade Aitana Sanchez-Gijón från samproducenten Spanien. Jag borde inte sjunka så lågt i min argumentation, men... de är snyggare än Susan och Geena. Dessutom.

- Nästa gång jag skaffar stadigt sällskap vill jag ha någon mognare, även om han skulle vara 50. Trots allt finns ju Viagra, konstaterar Aurelia i en scen på ett tonlöst och totalt oinställsamt sätt som fångar filmen i ett nötskal.

Det är inte vad du berättar - utan hur du gör det.


© Johan Lindahl
2001-04-03


Alejandro González Iñárritus "Älskade hundar" är en av Mexikos största filmframgångar.






     

Dela |