Game of Thrones: böckerna vs serien

En ovetenskaplig jämförelse mellan filmatisering och förlaga

---

Du är besviken. På att det är slut. På att det blev stressat och ibland ologiskt mot slutet, kanske rentav kasst. På hur din favorit lämnade spelet. Du är inte nöjd i alla fall. Ingen verkar vara det.

Nu kanske du undrar om det hade varit bättre att följa George R. R. Martins epos A Song of Ice and Fire till punkt och pricka? Borde de rentav tålmodigt ha väntat in de sista böckerna innan serien avslutades?

Eller, nu när det är som det är, borde du åtminstone läsa dem? I alla fall de som hittills kommit ut. För böckerna är perfekta, eller...? Vi pratar om tusentals sidor eller runt två hundra timmar ljudbok så det är ett ganska stort projekt att ta reda på det. Lyckligtvis har jag gjort hemläxan åt er och här kommer facit. Ett ambivalent facit ...

Spoiler alert, och inte:

Det här är en artikel som utgår från att du sett tv-serien. Däremot är målet att inte spoila böckerna totalt.

---

Först och främst: serien följer böckerna hyfsat troget i början och tar gradvis alllt fler egna vägar. Martin själv var involverad i manusarbetet ganska länge och har rentav skrivit några avsnitt. Efter säsong fem (som ungefärligen baseras på bok fyra och fem) fanns det dock inga böcker för manusförfattarna att luta sig mot. Däremot anförtrodde Martin dem ett utkast av hur han tänkte sig åtminstone delar av fortsättningen innan han lade sitt eget fokus på att skriva klart sjätte boken. Det sistnämnda har gått sådär. Utgivningen av Winds of Winter har fördröjts otaliga gånger (det pratas nu om juli 2020, men osvuret är väl bäst), och efter den är det tänkt att en sjunde ska ges ut.

Vissa säger att Martin har gått vilse i sin värld och inte vet hur han ska komma ut. Jag tror att han helt enkelt fortfarande har så mycket att berätta att karaktärerna inte kan få ledigt än. Han använder ju deras irrande resor för att beskriva varje litet hörn av världen, med alla dess adelsmän och bönder, grymma legosoldater och hedersamma laglösa, värdshusägare och glädjeflickor. Och dess mat! Martin nöjer sig inte med att berätta att de äter, utan specificerar gärna exakt vad. Jag tvivlar på om dramaturgin är det viktigaste för Martin och hans mest lojala fans. Det här är eskapism där detaljerna snarare än dramat håller kvar intresset. En bildningsresa som inte kan avslutas innan varje stad och större by i Westeros har presenterats, tillsammans med alla de fria städerna och slavägarstäderna i Essos. Lägg till det att Westeros antika och mer närliggande historia också ska berättas, gärna i form av detaljerade informationssjok inbakade i dialog.

Böckerna var kort och gott inte i närheten av att bli klara när serien skulle avslutas, så de fick lösa den biten romanförlaga förutan. Den som tror att det ändå finns en tydlig riktning att följa i det publicerade – ledtrådar om vart karaktärernas kulbanor rimligen borde ha fört dem – lär också bli besviken. Där serien höll ihop det och alltmer fokuserade på ett begränsat antal huvudpersoner spretar böckerna ut i en allt vidare plym av möjligheter. Istället för glasklara ledtrådar om ”hen ska det vara!” presenteras allt fler nya tronpretendenter, potentiella potentater som tv-serien ignorerade helt. Det blir inte tydligare av att bok fyra och fem i princip handlar om samma tidsperiod men med fokus på olika personer. Somliga karaktärer lämnas i ungefär samma situation i slutet av bok fem som i säsong fem, även om vägen dit kan ha varit väldigt annorlunda, för andra är skillnaden markant.

Och det tar sin lilla tid. Om du tycker att Daenerys turer på andra sidan havet gick en krokig väg skulle du följa dem i bokform, för att inte tala om Tyrions. I denna del av världen händer det för övrigt en hel del, med krig mellan slavägarstäderna, presentationer av olika kreativt namngivna förband med legosoldater och inte mindre än två unga män som av äldre män styrs mot att försöka äkta drakmodern. I Dorne återfinns ungefär samma personligheter som i tv-serien men i långa handlingstrådar som länge känns ganska irrelevanta för de större skeendena och få karaktärer att bry sig om. Om du vill veta väldigt, väldigt mycket om Järnöarna och folket därifrån och vad alla skeppen heter så är böckerna ett självklart val men det hade nog varit svårt att äska tv-budget till att berätta om alla bröderna Greyjoy och deras turer, inklusive Ashas tronpretentioner.

Det blir för mycket, om du frågar mig. Serien besparar oss lika mycket som den berövar oss. En gyllene medelväg hade kanske varit trevlig, ett avslut på serien med lite mer utsvävningar och djupdykningar i oväntade vatten men ändå en beslutsam riktning mot målet. Men det hade krävt minst ett par säsonger till. Orken fanns väl inte.

En del skillnader som inte nödvändigtvis sparar tid är ändå klara förbättringar. Efter sista säsongen var det många som ondgjorde sig över herrarna Benioff och Weiss, men det är ingen slump att de fick förtroendet att skriva det i mål. Deras förarbete imponerar, minst sagt, och de har sett många möjligheter som mästaren själv missat. Seriens infernaliskt raffinerade version av Theons öde och Ramseys lister och karriär utklassar böckernas. Så även det röda bröllopet, som inte alls har samma slagkraft i bokform (där Robb faktiskt inte ens har sina egna kapitel utan bara ses utifrån, oftast av mamma Catelyn). Genom att bygga upp en engagerande kärlekshistoria mellan Robb och hans Talisa adderar serieförfattarna extra tragik och gör händelsen mycket mer ikonisk och engagerande. Stannis synnerligen svårsmälta offer inför ett avgörande slag är ett rent tv-tillägg som man nästan kan föreställa sig att Martin önskar att han själv kommit på. Daenerys och hennes drakars tillvaro i Mereen är ytterligare exempel på när irrande och nästan obeslutsamt berättande ersätts av snyggt ihopknytande där karaktärerna får komma till sin rätt. Det finns fler exempel, såsom Brons upphöjelse från funktion till person i serien. Den betydligt mer sympatiske Jorah, som också tar över ett viktigt dilemma från den överlastade Tyrion, ser jag också som ett klart plus. Till och med den kanske allra mest ikoniska händelsen i Jons historia hanteras skickligare i tv-form. Det genomgående temat är dramaturgi. Med risk för att svära i kyrkan: Martin har en del att lära.

Att återkomma från de döda är ett ännu populärare trick i böckerna än i serien. En viss sådan återkomst i böckerna är närmast en total härdsmälta som det nog var ett lätt beslut att skippa. En avliden person återvänder som groteskt vrak vars viktigaste funktion blir att ställa till det för en som lidit mer än nog.

Apropå lidande, Martin gör oftast livet ännu värre i böckerna för karaktärer som man tycker har det tufft nog i serien. Tyrions skador vid slaget om Blackwater Bay är på nivån ”halva näsan borta” snarare än ”ett häftigt ärr” vilket bara är en av bokens ytterligare prövningar för allas favoritdvärg. Brienne har på liknande sätt en betydligt marigare resa, med vanställan på ungefär samma nivå. Till och med Theon har det bättre i serien. Vi pratar om person efter person vars plågor pågår in absurdum och beskrivs med omsorgsfull detaljrikedom. Vanligt folks umbäranden under samvetslösa riddares framfart är också ett återkommande tema, som förstås speglar den verkliga medeltiden. Onda karaktärer slipper åtminstone inte alltid undan. Som Vargo Hoat, mannen som i boken låter kapa Jaimes hand. Du vill inte veta vad som händer sedan ...

Rent allmänt lägger han det mesta av krutet på att beskriva elände. Långa flyktskildringar, farliga resor till havs, svält och sjukdom i härjade läger, fruktansvärda fängelsehålor med ännu värre väktare, omöjliga val och plågor som staplas på varandra. Dessa levandegörs med stor omsorg, medan de glädjeämnen som livet i den här världen också kan erbjuda inte alls får samma utrymme.

Serien besparar oss också tusentals hamnskiftarscener och liknande band mellan människa och best. Det är långt ifrån bara Bran som kan uppleva världen genom djurens ögon i böckerna, han är inte ens ensam om det i familjen Stark. Det är ett intressant ämne men kanske inte fullt så oändligt fascinerande som Martin verkar tro. Ej heller ägnas lika mycket tv-tid åt Martins uppenbara avsky för trubadurer. Har man det yrket i Westeros är det lika bra att kasta in handduken direkt, eftersom ”Gud” inte gillar dig.

Vissa upprepningar blir förstås oundvikliga, men om jag hade en tia för varje gång någon säger:

- Dark wings, dark words ...

Apropå brevkorpar med dåliga nyheter.

Eller:

- He broke his fast ...

Alltså käkade frukost.

Med allt det sagt briljerar Martin verkligen i världsbyggande och fakta från den verkliga medeltiden. Vapenbruk och vapensköldar, mänskliga villkor och val, kläder och kryddor, hästtyper och hundraser, resor till lands och havs - det känns levande och oerhört påläst. Han är också fantastisk på att låna idéer från olika historiska eror utan att förfalla till allegori (den gren som Tolkien föraktade så djupt). Hadrianska muren och den kinesiska diton slås ihop till en helt egen mur. Tron på De Sju blir inte bara tunt förklädd medeltidskatolicism: det blir något unikt - som kontrasteras på ett intressant sätt mot de andra till synes mer effektiva religioner som florerar i världen.

Ambitionen är enorm. En kringvandrande präst med mycket att säga medan han tillsammans med Brienne färdas mellan livfullt beskrivna småbyar exemplifierar den sortens ’oviktiga’ inslag som inte ryms i serien men verkligen ger någonting. Och visst kan han skriva filmiskt när han vill, Martin. Slaget om Blackwater Bay är ett mästerverk i bataljskildring. Och kanske kunde beskrivningen att det ”bara maler på i långa sträckor” lika gärna ses som ett plus: det blir en enorm värld att tålmodigt utforska.

Och visst presenterar böckerna några roliga karaktärer som vi missar i serien. Som den dystert komiske Dolorous Edd vid muren i norr, eller kolossen Strong Belwas som sällar sig till Daenerys sällskap i Essos. Den åldrade kungsvakten Barristan Selmy blir en betydligt viktigare person i böckerna.

- Vad ska man tro om allt det här, undrar du kanske? Ska jag läsa dem eller inte??

Jo, men visst. Om du hinner och tycker att ovanstående jämförelse på något sätt ändå väcker intresse så är det bara att sätta igång! Men säg inte att jag inte varnade dig.

Eller lyssna på dem. Ljudböckerna finns både att streama och köpa lite varstans, i alla fall på engelska. Om du står ut med att inläsande Roy Dotrice tenderar att överdriva röstskådespeleret och jobbar lite för hårt med olika dialekter och talmässiga egenheter för att särskilja karaktärerna. Att få Varys att låta alldeles oerhört dekadent kanske är lämpligt, men han verkar också ha utgått från att både Tyrion och Ser Davos är ynkliga, föraktliga typer, att döma av de eländiga röster de fått, vilket skapar en viss kognitiv dissonans när man ser deras goda sidor. Hans Daenerys-röst ska vi bara inte tala om ... Med det sagt är det förstås en fantastisk möjlighet att kunna detaljstudera Martins värld genom hörlurarna medan man diskar eller sorterar strumpor.

Hur du än ger dig i kast med eposet kan det vara en bra idé att ha en karta och uppslagsverk till hands när du går vilse bland namn och orter. På A wiki of Ice and Fire finns exempelvis tonvis med info. Det finns också ambitiösa digitala böcker (åtminstone på Apple-sidan) inklusive kartor med karaktärernas olika resvägar pedagogiskt markerade, och annan lättillgänglig information om minsta bifigur, deras hus och hemorter.

Lycka till!

---

Angående tv-seriens slut då. Det hade ju kunnat lösas på ett helt annat sätt. Genom att avsluta femte säsongen med en textskylt som sa ”Hur ska det gå? Ja, be Martin skynda på!”

Men då hade vi ju gått miste om både "Battle of the Bastards" och "The Bells". Och jag älskade "The Bells".

© Anders Lindahl
2020-03-31

Sök