Vilse i grönsaksröran...
Andreas försöker förstå sig på filmen Chop Suey.
På en festival ser man ofta filmer man inte vet så mycket om, på gott och ont. Andreas Hallgren försöker förstå fotografen Bruce Webers nya dokumentär Chop Suey men inser snart sina begränsningar.
Anteckningsblocket ligger i knäet och pennan är redo att skriva stödord jag inte kan se i biografmörkret. Ljuset är släckt och filmen börjar. Jag ska se dokumentären Chop Suey av fotografen Bruce Weber.
Den unge brottaren Peter Johnson från Wisconsin i alla möjliga och omöjliga poser och kostymeringar. Ett gammalt klipp från tv. Sångerskan Frances Faye sjunger på Ed Sullivan Show. Nya intervjuer i svartvitt om henne. Och om annat. Fotografier och fler fotografier på kända personer. Jiu-jitsumästaren Dickie Gracie brottas på skoj med sina barn. Richard Nixons grannar åker skateboard. Robert Mitchum sjunger också. The Chop Suey Club. Elefanten Tai. Och pudlar.
Jag lägger ifrån mig mitt block och min penna. Hur jag än försöker får jag inget grepp om filmen. Vad vill den? Vad säger den? Hur ska jag se på detta verk? Jag ger upp…
Istället låter jag färgerna från de vackra filmbilderna, ljus och skugga från stillbilderna, de disparata diskussionerna, personerna och sångerna flyta samman och bara falla in i mig. Bruce Weber får leda mig på en fotografisk resa från fyrtiotalet, framåt och ibland tillbaka igen, och jag följer med utan att fråga efter vart vi är på väg eller varför. Jag skulle nog ändå inte begripa svaret. Och resan fortsätter… och fortsätter till synes utan slut. Webers malande röst ger mig personliga betraktelser, försvinner ut på sidospår, återvänder till redan omtalade ämnen.
Kanske hjälper det att citera Karin Boye: "Nog finns det mål och mening på vår färd / Men det är resan som är mödan värd". Jag vet inte färdens mål och mening och jag är inte helt säkert på att Bruce Weber vet det heller. Men är det mödan värt? Ja, åtminstone ett tag. Det går att njuta av detta kollage av röster och bilder ganska länge. Men i nittioåtta minuter? Nej, jag tröttnar på att höra om personer som inte betyder någonting för mig och som oftast inte har så mycket att säga. Jag ger upp. Jag sitter kvar i biograffåtöljen men väntar på det dröjande slutet. Det kommer…
Detta skulle ha blivit en recension, men vad ska jag göra...?
© Andreas Hallgren
2002-01-27
