100 dagar ur verkligheten
Nick Hughes har gjort en film för att folkmordet i Rwanda inte ska glömmas bort
Det finns fall när verkligheten bakom en film känns mer angelägen än att "bedöma" filmen, och då ligger en artikel närmare till hands än recension och poängsättning. Så är fallet, inte oväntat, med "100 Days".
Brittiske fotografen och journalisten Nick Hughes var på plats i Kongressen för att presentera och diskutera sin film vid visningen 30 januari. Filmen behandlar ett ämne som först i efterhand fått den uppmärksamhet som krävdes långt tidigare, folkmordet som hutuer begick mot tutsier i Rwanda för cirka tio år sedan. Han var på plats då det hände och såg sveket från snart sagt alla som kunde ha förhindrat det hela eller åtminstone begränsat tragedin; FN, Frankrike, katolska kyrkan och inte minst media. Han kände själv att han förrått dem han filmat och kände ett ansvar som vittne, utifall att världen skulle vilja glömma det hela.
Till sin film har han använt rwandiska skådespelare, ofta amatörskådespelare, som alla personligen kunde relatera till händelserna och hade sin historier att berätta, och inspelningsplatserna är tagna ur verkligheten. Bildmässigt är "100 Days" mycket välgjord och det finns en nästan outhärdlig nerv i de mest våldsamma scenerna, samtidigt som verkligheten i det hela gör att det nästan är omöjligt att betrakta, och framförallt recensera, den som ett vanligt filmverk. Det är snarare Hughes sätt att rapportera om händelserna, i efterhand, i en filmisk mer än dokumentär stil.
Hur kan något sådant hända, är den kanske viktigaste frågan. Hughes menar att det inte i första hand var en etnisk konflikt som blommade upp ur folks spontana hat, utan något som den hutuiska regeringen skapat genom årtionden av propaganda mot tutsierna - en kampanj som osökt för tankarna till nazisternas propaganda mot judarna, där alla landets problem skylldes på en "fiende" som kunde bekämpas med våld, och helst borde utrotas helt.
Vissa scener, tagna direkt ur verkligheten, ekar tydligt de händelser från andra världskriget som man sa "aldrig fick hända igen". Men det har hänt igen, flera gånger, utan att världen lyft ett finger, enligt Hughes helt enkelt för att det inte finns några politiska poäng att plocka på att blanda sig i.
Ingen är oskyldig i "100 Days", där FN-styrkorna lämnar platsen trots vetskap om vad som kommer hända, där fransmännen faktiskt stödjer det blodiga företaget och där katolska präster antingen ser mellan fingrarna eller utnyttjar situationen för de lägsta av syften. Diskussionen om medias roll och ansvar är också viktig. Journalister i krig ser man ofta på film, och ett återkommande tema verkar vara att man inte bör eller får ingripa, utan bara registrera och dokumentera. Men när inte ens det sker, eftersom det utspelar sig i en del av världen som inte intresserar folk och den politiska opinionen, kan vad som helst ske, i skydd av mörkret så att säga.
Hughes menar att det faktiskt inte skulle ha krävts så mycket för att saker skulle ha tagit en annorlunda vändning. Men inte ens en fördömelse kom från något av de håll som de inblandade lyssnade på, vilket i praktiken blev ett tyst godkännande.
Filmer kan underhålla, och jag är den förste att försvara deras rätt att göra bara det. Men filmer kan också användas på ett helt annat vis. Visserligen är det ett tveeggat svärd - "fel" sida har ju genom historien haft en tendens att utnyttja mediet för att svartmåla fienden - men det kan som här bli ett verktyg för att komma närmare och förstå en händelse som i sin ohygglighet kan kännas nästan abstrakt när man bara läser om den i tidningen eller ser några fragmentariska bilder på nyheterna. Betyget blir alltså inte i form av poäng, eftersom det här inte är en recension, utan i det enkla konstaterandet "sevärd och viktig".
Fotnot:
Filmen ska om någon månad visas i Rwanda.
© Anders Lindahl
2002-01-21
