Hazzans Hollywood: Jane Russell

Långt mycket mer än bara en välbystad skönhet


MAN SKA HA TUR här i livet om man vill bli något. För det mesta handlar det om att vara rätt person på rätt plats som träffar rätt person i rätt ögonblick. Det kan förstås också handla om ett förlupet fotografi. Så gick det till exempel för en 19-årig skönhet i Burbank, USA, år 1940.

Hon arbetade för tillfället som receptionist på en läkarmottagning. En dag störtade miljardären, aviatorn och filmproducenten Howard Hughes in på mottagningen - och det var bara Ernestine Jane Geraldine Russell han var intresserad av.



I ETT SLAG SKULLE flickan bli känd över hela landet. Jane Russell hade både spelat piano, studerat på teaterskola och till och med haft några roller i mindre teatersällskap under tonåren men hade egentligen planer på att bli designer, när fadern plötsligt dog. Jane tvingades nu i stället ut i arbetslivet för att hjälpa modern att försörja övriga familjen som sekreterare och receptionist.

Men hon hade också gjort några modellfotograferingar och det var ett av dessa fotografier som på något vis hade hittat vägen till Howard Hughes filmstudio och gjort miljardären intresserad. Han behövde nämligen en okänd och framför allt välbystad stjärna till sin nya film - den första efter sina aviatoräventyr. Det var en western som skulle få namnet "The Outlaw" (Den laglöse) och Jane fick provfilma för rollen som sheriff Pat Garretts ytterst förföriska flickvän, Rio McDonald.

"THE OUTLAW" BLEV färdig 1940, men det skulle dröja innan den visades på allvar i hela USA. Redan från början fick Hughes problem med censuren: scenen med Jane Russell i en kortärmad blus med så djupt dekolletage att klyftan mellan hennes yppiga bröst och lite till syntes ordentligt hade också trycks upp på en affisch, som snabbt distribuerats ut innan filmen ens var färdigklippt. Det var då framför allt den romersk-katolska kyrkan som hade protesterat livligt mot den "obskyra" affischen och den stränga filmcensuren gick helt på deras linje.

Hughes släppte ändå "Den laglöse" 1943 mitt under pågående diskussioner med censuren (i filmen "Aviator" med Leonardo DiCaprio som Hughes förekommer dessa) främst för att han skulle kunna marknadsföra filmen. Och det gjorde han också med besked. Samma år visades "Den laglöse" för utsålda hus i San Francisco i nio veckor. Men det skulle dröja ända till 1947 innan någon biografkedja i New York vågade ta upp filmen på sin repertoar och ända till 1950 innan i stort sett hela USA hade fått chansen att se den.

På IMDb läser jag dessutom att när "The Outlaw" visades i repris på en bio i San Francisco 1946 anhölls biografägaren för att ha "kränkt anständigheten". Hur det sedan gick med den stackaren förtäljer dock icke historien. I princip friades filmen inte av censuren förrän 1950. Och därmed hade Hughes visat att man mycket väl kunde släppa en film för visning för allmänheten även om censuren hade totalförbjudit den. Något bl a bolaget bakom Otto Premingers "Mannen med den gyllene armen" (med Frank Sinatra) därför också gjorde 1956. Censuren avskaffades först 1960.

Howard Hughes själv stod som regissör men hade hjälp av en okrediterad Howard Hawks, åtminstone den första tiden. De kom nämligen så dåligt överens att Hawks slutade efter bara två veckor (för att i stället ägna sig åt Warners "Sergeant York" med Gary Cooper). Thomas Mitchell (som inte var någon Adonis precis, inte ens i yngre år, varför man har svårt att "para ihop" den sköna Jane med honom) spelade rollen som Pat Garrett medan en ung, snygg och okänd Jack Buetel var Billy the Kid. Inte konstigt alls att hon blev mer intresserad av honom! Även Doc Holiday var med på ett hörn, spelad av pålitlige Walter Huston. Fast en egentligen helt omöjlig intrig historiskt sett. Okrediterad i en liten roll ser vi förresten även Ben Johnson i en av sina allra första filmroller.

OM KRITIKERNA BLEV minst sagt måttligt imponerade av filmen så var biopubliken var betydligt mer intresserad. Och Howard Hughes själv skämdes inte att basunera ut att "Det finns två goda skäl till varför karlar vill gå och se henne". Filmen gjorde i vilket fall Jane Russell till en stjärna - om än inte över en natt. Främst då naturligtvis tack vare den fantastiska marknadsföringen av filmen landet runt med hennes dekolletage i närbild.

Hennes redan yppiga byst sades för övrigt vara framhävd av en behå specialdesignad av Hughes själv - medan Jane Russell själv alltid hävdade att hon inte alls behövde den eller ens burit den i filmen. "Han uppfann en behå åt mig, en sömlös, liknande den som finns nu", påpekade hon i sina memoarer 1985. "Han var på ett vis före sin tid även här, Howard." Hur som helst blev Jane jämte Betty Grable en av de amerikanska soldaterna allra populäraste pin up-girls under WW2, både hemmavid och over there. Och under Koreakriget uppkallade man två erövrade kullar efter just Jane Russell.

Sämre gick det för Jack Buetel. Liksom Jane Russell blev han i och med "The Outlaw" kontraktsbunden av Hughes i flera år, under vilka han inte fick fler roller. När han väl blev fri gick han över till televisionen och var med i serien "Judge Roy Bean" men därefter inte mycket mera.

DET TOG OCKSÅ flera år innan Jane Russell fick en ny filmroll, kontraktsbunden som hon var likt Buetel. Först 1946 blev hon fri och fick genast en roll som krigsänka mot Louis Hayward i Warners WW2-melodram "The Young Widow" - lanserad som "The World's Most Fascinating Brunette". Men från 1948 lossnade det ordentligt för henne, då hon spelade westernhjältinnan Calamity Jane mot omåttligt populäre komikern Bob Hope i såväl "Blekansiktet" (The Paleface) som efterföljaren "Blekansiktets son" (Son of Paleface, 1952). Komedier i westernmiljö.

"Blekansiktet" var faktiskt en rätt rolig historia med Hope som tandläkaren och krukan Painless Potter och Russell som en både vacker och tuff hemlig agent med uppdrag att avslöja en liga som säljer skjutvapen till indianerna. Som täckmantel gifter hon sig med Potter och de följer med ett vagntåg medan misstänksamma smugglare lurar i buskarna. "Blekansiktets son" var dock som de flesta uppföljare inte lika bra, däremot mera glättig med musik och sång. Här spelar Hope alltså Potters son som letar efter pappans gömda guld, medan Jane Russell är ledare för ett rånargäng.

1953 SPELADE JANE RUSSELL framgångsrikt mot Marilyn Monroe i musikkomedin "Gentlemän föredrar blondiner" (Gentlemen Prefer Blondes), den av alla hennes filmer som framför allt är gångbar än i dag i teve och på DVD. Filmen bygger på en Broadway-musical som i sin tur bygger på en roman (av Anita Loos) och innehåller alltså en rad sång- och dansnummer av bl a Jule Styne, Leo Robin och Hoagy Carmichael. Vem minns inte deras gemensamma paradnummer "Two Little Girls from Little Rock", som får inleda filmen, eller "Diamonds Are a Girl's Best Friend"?

"Herrar föredrar blondiner" handlar om två vackra kvinnor, Lorelei (Monroe) och Dorothy (Russell) som tröttnat på New York och kryssar till Frankrike och Paris. Lorelei jagar rika män och diamanter medan Dorothy är mera jordbunden. En rolig och mycket underhållande film.

Två år senare spelade Jane mot Jeanne Crain och Rudy Vallee i "...men dom gifter sig med brunetter" (Gentlemen Marry Brunettes, 1955) - om två röjarbrudar i Paris även den - dock ett mindre lyckat försök att hänga på Monroe/Russell-succén.

Jane Russell kunde också vara tuff som t ex i John Farrows thriller "Dödligt lik" (His Kind of Woman, 1951) mot Robert Mitchum och Raymond Burr och i Josef von Sternbergs äventyrsfilm "Den laglösa ön" (Macao, 1952) mot Robert Mitchum och Gloria Grahame. Hon spelade likaså mot Frank Sinatra och Groucho Marx i komedin "Miljonär för en dag" (Double Dynamite, 1951). Och blev även populär i B-westerns som "Montana-ligan" (Montana Belle, 1952) där hon spelade Belle Starr mot Scott Bradys Bob Dalton (båda kända profiler i Wild Wests historia) samt mot Robert Ryan och Clark Gable i Raoul Walshs "Man mot man" (The Tall Men, 1955).

MED TIDEN BLEV Jane Russells framträdanden på den vita duken mera cameo-betonade. Vilket till stor del hängde ihop med att hennes intresse för film och stjärnstatus minskat. Sista filmen hon medverkade i var actiondramat "Vittnet är kallt" (Darker than Amber, 1970) mot bl a Rod Taylor. I stället gick hon över till teaterscenen, både på Broadway och lokala teatrar. Hon hade faktiskt uppträtt på en mindre Broadway-scen redan 1957, men hennes noterade debut på Broadway kom först 1971, då hon fick ersätta Elaine Stritch i S Sondheims musikal "Company". Hon sjöng vidare in ett par skivor, bl a albumet "Let's Put Out the Lights" och en singel tillsammans med Frank Sinatra, och hon formade en gospelkör vars singel nådde upp till plats 27 på självaste Billboard-listan. Och hon var naturligtvis med i ett par teveserier - bl a mot Cybill Shepherd och Edward Albert i "The Yellow Rose" (typ Dallas) och mot Fred Dryer och Stephanie Kramer i polisserien "Hunter".

Och från och till uppträdde hon på mindre nattklubbar - detta trots att hon blivit rejält religiös. Hon trodde bestämt på en högre makt men tvekade så småningom om kristendomen var det enda rätta, något hon bl a förklarade i sina memoarer 1985.

Redan 1943 hade Jane gift sig med sin ungdomskärlek Bob Waterfield, som var ett välkänt namn inom amerikansk fotboll. De kunde inte få egna barn eftersom Jane hade gått igenom en abort innan äktenskapet och adopterade i stället tre barn, en flicka och två pojkar. Hon blev också senare en stark förspråkare för just adoptioner och startade The World Adoption International Fund i mitten på femtiotalet. Hon blev tidigt även talesman för en behå som enligt henne "var den enda som passar kvinnor med en rejält utvecklad byst".

Äktenskapet med Waterfield höll fram till 1967, alltså i hela 24 år. Sedan de skilt sig, gifte Jane sig året därpå med skådespelaren Roger Barrett, som dock avled i en hjärtattack bara tre månader efter bröllopet. 1974 gifte hon sig för tredje gången, nu med fastighetsmäklaren J C Peoples. De var gifta fram till hans död 1999.

Jane Russell föddes den 21 juni 1921 och avled 89 år gammal den 28 februari i år (2011). Hon efterlämnar tre barn, åtta barnbarn och tio barnbarnsbarn.

© hazzan lindström


2011-03-12


Jane Russell i Gentlemen Prefer Blondes


Jane Russell i Yank Magazine, 1945


Marilyn Monroe och Jane Russell sätter sina handavstryck utanför Chinese Theater i Los Angeles, 1953.


Mera Jane och Marilyn (Gentlemen Prefer Blondes).

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
The Aviator (2004)







     

Dela |