Hazzans Hollywood: Mario Lanza

Den bäste sedan Caruso


OPERAVÄRLDENS TRE manliga storheter hemma hos mig är – i tur och ordning – tenorerna Caruso, Lanza och Pavarotti. Samtliga i det lyrisk-dramatiska facket. I synnerhet handlar det naturligtvis då om italienska operor.

Enrico Caruso var den förste, och störste. Född 1873 i Neapel. Mario Lanza såg dagens ljus 1921 (vissa källor uppger felaktigt 1922) som Alfred Arnold Cocozza i Philadelphia, USA, född av italienska föräldrar.



HÄR KOMMER DET naturligtvis att främst handla om Mario Lanza. Man kan gott säga att han och Caruso avlöste varandra. Caruso dog 1921 i USA, då alltså Lanza föddes. Båda dog unga. Caruso blev 48 år medan Lanza dog blott 38 år gammal.

Andra likheter: båda föddes i arbetarfamiljer, båda började sjunga i kyrkokören som små, uppmuntrade av endera föräldern. Båda blev grovarbetande innan de så småningom kunde syssla med det som de verkligen ville göra och hade unik talang för: båda hade magnifika sångröster och fick till sist chansen i små kringresande teatersällskap.

Och Mario Lanza kunde sina Caruso-inspelningar. Hans far var en stor Caruso-beundrare och köpte alla inspelningar med sin favorittenor han kunde komma över. Men farfadern stoppade tillfälligt Marios dröm om en sångarkarriär.

LANZA BLEV LASTBILSCHAUFFÖR och en dag när han körde en flygel till stadens musikkonservatorium höll den berömde rysk-amerikanske dirigenten Sergej Kussevitskij på att repetera där. Lanza var djärv nog att kliva in på scenen och sjunga med. Och Kussevitskij blev överförtjust. ”Vilken röst! Vilket material! Det bästa sedan Caruso!” lär dirigenten ha jublat.

1947 stod Mario Lanza efter ett par års turnerande i både USA och Kanada äntligen på anrika friluftsscenen Hollywood Bowl. Efter väl genomfört program kunde han avnjuta en inte mindre än hela sexton minuter lång stående applåd från den entusiastiska publiken. Bland vilken också befann sig MGM-mogulen Louis B Mayer. Redan nästa dag hade Lanza skrivit under ett långtidskontrakt.

Hans första filmer blev ”Midnattskyssen” (That Midnight Kiss,1949) mot Kathryn Grayson, José Iturbi och Ethel Barrymore samt ”Flödande toner” (The Toast of New Orleans, 1950) mot Grayson igen och båda filmerna i regi av Norman Taurog.

MEN DET VAR MED sin tredje film ”Caruso – storsångaren” (The Great Caruso, 1951) mot Ann Blyth och operasångerskan Dorothy Kirsten i regi av Richard Thorpe, som Mario Lanza skulle nå sin största framgång. I och med den filmen stod han på toppen av sin karriär. Tackochlov kan vi njuta av den filmen med för all del ojämna mellanrum på filmkanalen TCM.

Härefter följde filmer som ”Jag sjunger för dig” (Because You´re Mine, 1952, nominerad till Oscar för bästa originalsång) mot Doretta Morrow, ”Studentprinsen” (The Student Prince, 1954) med Ann Blyth och Edmund Purdom, där Lanza i och för sig enbart lånade den senare sin röst i sångpartierna och "Serenad” (Serenade, 1956) mot Joan Fontaine och Sara Monteil.

Mario Lanzas karriär blev både dramatisk, omskriven – och kort. Han blev snabbt känd som rena divan i branschen. Illa var också att Lanza, som hade varit en storätare alltsedan tonåren, nu blev sjukligt fet, vilket påverkade både hälsa och humör i högsta grad. Han formligen vräkte i sig mat och dryck mellan filmerna, bara för att sedan kasta sig in i halsbrytande, fysiska aktiviteter och livsfarliga bantningskurer. Redan när filmen ”Jag sjunger för dig” kom stod det fullt klart för alla som verkligen begrep sig på sång att det var något galet med Lanzas allmäntillstånd och framför allt då med hans röst.

LANZA GICK DÄRFÖR extra hårt in för påföljande film ”Studenttiggaren”, som sinkades av många uppslitande tvister, mellan vilka Lanza tjurade och tröståt, bara för att så idiotbanta igen. Och han var mycket sjuk. Han blev rent av odräglig för sin omgivning – vilket man på sin tid sannerligen inte kunde säga om hans store idol, Caruso, som tvärtom hyllades som både godhjärtad och hjälpsam och alltid intresserad av och vänlig mot sina medmänniskor.

Lanza hann med ytterligare två filmer innan han dog. Dels spelade han i ”Roms sju kullar” (originaltitel: Arrivederci Roma, 1958, men också känd som Seven Hills of Rome) som följdriktigt spelades in i Italien och ”För första gången” (For the First Time) som spelades in i Tyskland 1959.

För Lanza blev det dock sista gången. Innan den senare filmen fick sin premiär lades han fullständigt utmattad in på sjukhus i Rom, där han avled den 7 oktober 1959 i sviterna av en hjärtattack. Han blev som sagt blott 38 år gammal.

FOTNOT 1: Filmen om Caruso fotograferades av berömde ryskfödde Joseph Ruttenberg. Som bl a gav Mario Lanza eftermälet: ”That idiot Lanza! He had the greatest opportunities in the world, but he just couldn't handle success.” Hur rätt hade han inte…?

© hazzan lindström


2007-05-17



Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation






     

Dela |