Hazzans Hollywood: Ernst Lubitsch

Den kvicka, frivola komedins regimästare


Såg om den helt förtjusande komedin "Den lilla butiken" (The Shop Around the Corner, 1940) med James Stewart, Margaret Sullavan och Frank Morgan – tänk att fortfarande kunna njuta av "The Lubitsch Touch" I varje fall på TCM då och då. Passa på och njut ni också, kära läsare, som har tillgång till den filmkanalen!

Regissören Ernst Lubitsch såg dagens ljus i Berlin och upptäckte bl a den sköna Pola Negri. Men det var först sedan han kommit till Hollywood (ditplockad av ingen mindre än Mary Pickford) som han blev känd och berömd för just "The Lubitsch Touch". Alltså för sitt alldeles speciella handlag och för sitt sinne för de mänskliga svagheterna, för sin galghumor, sin sentimentalitet och sina snabba associationer. Han blev rätt snart känd som den kvicka, frivola komedins regimästare.



ERNST LUBITSCH FÖDDES den 28 januari 1902 i Berlin och arbetade till att börja med som biträde i faderns lilla klädesbutik, men omplacerades snabbt att sköta bokföringen. Inget av dessa var något drömjobb för unge Ernst, som ville bli skådespelare. Han lyckades så småningom också ta sig upp på den berömde teatermannen Max Reinhardts tiljor i småroller och 1913 började han medverka i en- och tvåaktare på film. Nästa steg blev att skriva manus och därifrån var klivet till regissörsstolen inte särskilt långt. Han debuterade som regissör 1914 med filmen "Fräulein Seifenschaum", som han också hade skrivit manus till och som han dessutom medverkade i.

Under de närmaste sex-sju åren hann Lubitsch att förutom upptäcka även regissera stumfilmstjärnan Pola Negri mot Emil Jannings i bl a "Mumien Mas ögon" (Die Augen der Mumie Ma, 1918) och i "Madame Du Barry" (1920) samt i "Carmen" (1918), där hon spelade mot Harry Liedtkes Don José. Lubitschs tyska filmer röner allt större ryktbarhet i USA och självaste Mary Pickford, imponerad inte minst av hans upptäckt av Pola Negri, inviterar honom till Hollywood. Resultatet blir filmen "Rosita" (1923).

1928 HAR LUBITSCH stor framgång i USA med "Tiggarstudenten" (The Student Prince in Old Heidelberg) med Norma Shearer och Ramon Novarro. 1929 regisserar han John Barrymore och Camilla Horn i "Edelweiss" (Eternal Love) och samma år musikkomedin "Prinsgemålen" (The Love Parade), där han parat ihop inga mindre än franske revycharmören Maurice Chevalier och filmdebuterande konsertsångerskan Jeanette MacDonald, som han själv upptäckt i New York. De två skulle återigen göra succé tillsammans 1932 i "En timme med dig" (One Hour With You ) samt i Rouben Mamoulians "Din för i kväll" (Love Me Tonight). Och 1934 kommer så parets verkligt stora succé "Glada änkan" (The Merry Widow) – i regi av Ernst Lubitsch och väl värd att ses än idag för sin enorma charm.

Redan här märker man en detalj så typisk för "The Lubitsch touch": Kungen lämnar drottningens sängkammare och Danilo passar på att smita in till henne. Men plötsligt upptäcker kungen att han glömt sitt sabelkoppel, återvänder till sovrummet och kommer sedan ut med ett koppel – som han inte kan knäppa om sig eftersom det är för kort…

1937 gör Lubitsch en medioker dramakomedi, "Angel" med tyskan Marlene Dietrich i titelrollen och året därpå får han ingen mindre än cowboyhjälten Gary Cooper att glänsa mot härliga Claudette Colbert och oförliknelige komediaktören Edward Everett Horton i den romantiska komedin "Blåskäggs åttonde hustru" (Bluebird’s Eighth Wife).

LUBITSCHS KOMEDIER försiggår normalt i de finare kretsarna bland playboys och rikemansfolk. "Den lilla butiken" (1940) är egentligen hans enda film som har en varmare, mera mänsklig ton än de flesta andra av hans filmer. Den skildrar faktiskt vardagen och kampen för tillvaron. Han räknade faktiskt också själv denna finstämda lilla komedi som den kanske viktigaste av alla sina filmer.

Det är berättelsen om två vardagsmänniskor i en liten väsk- och presentbutik i Budapest, som båda står ensamma i världen. Han är försteman och hennes chef och de har egentligen inte särskilt höga tankar om varandra. Deras enda ljusglimtar i tillvaron är breven de får från sina respektive anonyma brevvänner. Och historien slutar så rart med att hon en vacker dag upptäcker att det faktiskt är han som är hennes underbare brevvän, eller var det nu tvärtom…?
I de båda hudrollerna ser vi James Stewart och Margaret Sullavan och om Lubitschs hantering av just Stewart förklarade en kritiker att han (Lubitsch alltså) här till och med fick honom att agera något annat än – James Stewart.

I Hollywood hade man nu allt tydligare börjat tala om "That Lubitsch Touch". Än en gång hade den knubbige lille tysken visat vilken bred begåvning han var. Att han sannerligen behärskade filmkonstens alla uttrycksmedel och verkligen kunde skifta vid behag. Av någon anledning blev förstås inspelningen av "Den lilla butiken", i grunden en ungersk komedi som Lubitsch tidigt själv hade köpt rätten till, fördröjd. Lubitsch tvingades sticka emellan med en annan film.

DET BLEV DEN ELEGANTA kommunistsatiren "Ninotchka" (1939) med Greta Garbo i huvudrollen som hängiven men ändå rätt sympatisk rysk kommissarie med uppdrag att i Paris hämta hem tre förmodade avfällingar, underbart framställda av Bela Lugosi, Sig Rumann och Felix Bressart. Men Ninotchka blir förälskad i en parisisk gentleman (Melwyn Douglas), vilket komplicerar det hela. Filmen är av många ansedd som Lubitschs allra roligaste. Här får vi inte glömma bort att ingen mindre än Billy Wilder var en av de tre manusförfattarna. Man använde för övrigt reklamslogan "Garbo skrattar!" i reklamen – fast det kom fram senare att i filmen var det faktiskt en anonym talang som skrattade åt henne.

Alla tre manusförfattarna belönades med var sin Oscar, medan själva filmen respektive Garbo nominerades men kämpade förgäves mot "Borta med vinden" och Vivien Leigh. "Ninotchka" håller alldeles utmärkt än idag, den visas också då och då i teve, bl a på nämnda TCM.

Lustigt i sammanhanget är att Greta Garbo blev förtjust i Lubitsch redan 1929, efter att han sett hans första ljudfilm "Prinsgemålen". Så förtjust till och med att hon direkt efter biobesöket inhandlade ett fång röda rosor, som hon åkte direkt hem till Lubitsch med - kastar sig om halsen på honom när han öppnar och förklarar att hon mer än någonting på jorden skulle vilja göra en film med honom. Det tog förstås sina tio år, innan den lille berlinaren skapade sin kanske mest belevade film och svenskan sin sista helt perfekta rolltolkning.

Ändå kan man läsa i John Bainbridges bok "Greta Garbo" (1955) att Ernst Lubitsch sagt om henne: "Garbo var sannolikt den mest hämmade människa jag någonsin arbetat med". Själv ansåg hon Lubitsch vara en av de få regissörer som kunnat skänka henne något utöver hennes egna instinktiva tolkningar. Lubitsch var för henne "mästaren bland mästarna".

Och Melwyn Douglas menade på att han aldrig spelat mot en kvinna med en sådan förmåga att "väcka erotiska impulser". Garbo och Douglas skulle förövrigt spela mot varandra igen i George Cukors "Tvillingarna" (Two-Faced Woman, 1941). I USA stämplades den filmen som oanständig, i Australien förbjöds den som syndig. Det blev Garbos sista film, men det är en annan historia.

DET TORDE HÄR STÅ helt klart att denne skrivare är mycket förtjust i många av Ernst Lubitschs filmer. Inte minst då nazistsatiren "Att vara eller inte vara" (To Be or Not to Be) från 1942, som ger en oslagbar upplevelse än i dag och i mitt tycke är långt elegantare än Mel Brooks version som kom drygt 40 år senare (1983). Originalet blev en av andra världskrigets främsta motståndsfilmer men är framför allt en klyftig och kvick romantisk komedi och ett spännande drama, som till sist övergår i ren fars.

En grupp polska skådespelare i ännu fria Warszawa 1939 tar på sig uppgiften att, själva förklädda till naziofficerare, avslöja en polsk förrädare. Och juden Lubitsch försatte sannerligen inte chansen att förlöjliga komiska och typiska drag hos Herrefolket. Sig Rumans tolkning t ex av den egentligen brutale och pompöse Gestapo-officeren "Koncentrationsläger-Erhardt" är ett av filmhistoriens oförglömliga komiska porträtt. Många fann det förstås både smaklöst och hjärtlöst att göra en fars mot bakgrunden av den polska tragedin. Men då den gjordes hade ju Lubitsch, precis som Chaplin med "Diktatorn", ännu ingen aning om koncentrationslägrens verkliga grymheter.

Huvudrollerna i denna dräpande satir spelades av den svalt vackra komediennen Carole Lombard (som den firade polska teaterskådespelerskan Maria Tura), teve-komikern Jack Benny (som hennes man, den inte lika firade aktören Joseph Tura), Felix Bressart (som i en situation förvandlar Shylocks berömda monolog till en gripande anklagelse mot nazismen) och Lionel Atwill.

Om "Att vara eller inte vara" kan för övrigt nämnas att det blev Carole Lombards sista film och den släpptes dessutom först efter hennes tragiska bortgång. Hon omkom i en flygkrasch efter att bara tre år tidigare ha gift sig med Clark Gable. Vidare kan vi i rollistan notera att en tysk soldat spelas av en Sven-Hugo Borg, bördig från Vinslöv i Skåne, samt att en av farmarna som får se fallskärmshoppande Jack Benny dimpa ner i en skotsk höstack, fortfarande klädd och sminkad som Hitler, spelas av ingen mindre än Helan & Halvan-antagonisten James Finlayson, vilken med högaffeln i högsta hugg utbrister:

"Först Hess… och nu h a n!"

LUBITSCHS NÄSTA FILM blev komediklassikern "Himlen kan vänta" (Heaven Can Wait, 1943) som inte ska förväxlas med Warren Beattys film med samma titel från 1978, men visst är de snarlika. Fast här handlar det om hur en gammal syndare (Don Ameche) har svårt att bestämma sig för om han ska till himlen eller till helvetet. Den kvinnliga huvudrollen innehas av en ung och mycket vacker Gene Tierney, på uppgång i Hollywood. Året därpå ska hon slå igenom riktigt på allvar mot Clifton Webb och Dana Andrews i den mästerliga kriminalfilmen "Laura".

Svenska Signe Hasso har också en roll i den här filmen, som blev Lubitschs första färgfilm. Han utnyttjade också typiskt nog färgen i ironiskt syfte. Filmen är i första hand en drift med allt för skrikiga och hårdhudade sidor i amerikanskt sinne. Den bygger på "Birthdays", en pjäs av ungraren Laszlo Bus-Fekete (Leslie Bush-Fekete) och filmmanuset skrevs av amerikanen Samson Raphaelson, som även skrev manus till "Den lilla butiken" efter ungraren Miklós Lászlós pjäs.

"CLUNY BROWN" – eller "Husan som inte visste sin plats" (1946) blev klar alldeles strax före Lubitschs död. De råder delade meningar om den här komedins kvaliteter. Kanske då allra främst på grund av titelrollsinnehavaren Jennifer Jones, som absolut inte var någon stor skådespelerska utan främst frammatchad av sin älskare och sedermera make, demonproducenten David O. Selznick. (Läs gärna min artikel om Jennifer Jones och Robert Walker.)

Desto bättre var hennes motspelare, den charmerande fransmannen Charles Boyer (läs gärna min artikel om honom också: "Mannen med sammetsblicken"), som efter denna roll som flykting och butler i förkrigs-London skulle spela mot vår egen Ingrid Bergman i storfilmer som "Gasljus" och "Triumfbågen". Jennifer Jones, som här spelar husa under butlern, skulle göra ett mindre lyckat framträdande också i sin nästa film, "Duell i solen", mot Gregory Peck.

"Cluny Brown" blev Lubitschs sista helt egna film. Han påbörjade andra, vilka togs över av Otto Preminger. En sjuk Ernst Lubitsch hedrades med en heders-Oscar i mars 1947 och han avled efter en andra, massiv hjärtattack 30 november samma år under inspelningen av "That Lady in Ermine".

Efter begravningen ska Billy Wilder ha utbrustit "Ingen mer Lubitsch". Och William Wyler svarade: "Värre än så – inga fler Lubitsch-filmer".

© hazzan lindström


2007-04-16

(c) Warner Bros.
Margaret Sullavan och James Stewart "The Shop Around the Corner"

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation






     

Dela |