Hazzans Hollywood: Tyrone Power

Inte bara korsade klingor

---

Slår man upp det engelska ordet "swashbuckler" får man kort och gott veta att det betyder "skrävlare, skrodör". Men för oss filmentusiaster som växte upp under Hollywoods guldår står det främst för mustiga och frejdiga äventyr med korsade klingor.

Dessa så kallade swashbucklers, fäktfilmer på svenska, var en hel och älskad genre, som framför allt gav oss storstjärnor som Valentino, Douglas Fairbanks Sr, Erroll Flynn, Tyrone Power och Stewart Granger.


TYRONE POWER, FÖDD SOM Tyrone Edmund Power Jr i Cincinnati, Ohio 5 maj 1914, som blev en av Hollywoods största stjärnor, var faktiskt tredje generationen med det namnet. Redan hans farfar, Tyrone Power I, debuterade på scenen i Dublin 1827 och blev en firad komediaktör på Irland, medan pappa, Tyrone Power II, i sin tur blev uppskattad Shakespearetolkare på de amerikanska tiljorna. Inte att undra på att unge Tyrone Power III sakta men säkert slussades in i branschen av fadern.

De hann faktiskt till och med filma tillsammans i Hollywood. Pappa Tyrone hade en större roll i filmen "The Miracle Man" och lyckades dessutom ordna en statistroll åt sonen. Tragiskt nog skulle det bli både första och sista gången de filmade tillsammans. Fadern fick en hjärtattack, och segnade död ner i sonens armar. Sista filmen som fadern gjorde blev därför "Mot lyckans land" (The Big Trail, 1930) mot John Wayne, som där hade sin första riktiga huvudroll.

I mitten av trettiotalet började man på allvar tala om den unge Tyrone Power i teaterkretsarna. Den 22-årige unge mannen hade uppmärksammats av primadonnan Katherine Cornell, som sett till att han fått allt större uppgifter. Och när han tolkade en större roll i Bernhard Shaws pjäs om Jungfrun från Orleans, fick så talangscouter från demonproducenten Darryl Zanuck i Hollywood ögonen på honom.

TYRONE POWER BLEV STJÄRNA över en natt i en film om den stormrika försäkringsfamiljen Lloyd: "Lloyd's of London" (1936) i regi av Henry King och mot bl a Madeleine Carroll och George Sanders. Han lanserades först som ung elegant i mondäna miljöer med sköna motspelerskor som just Madeleine Carroll, Loretta Young och Sonja Henie. 1938 gjorde han stor succé som swingkapellmästare i Irving Berlins (story) och Henry Kings "Alexanders Ragtime Band" och samma år spelade han greve Axel von Fersen mot Norma Shearer och John Barrymore i "Marie Antoinette" samt mot Henry Fonda och Randolph Scott i westernklassikern "Utanför lagen" (Jesse James).

Men det var just som "swashbuckler" som Tyrone Power skulle bli ett världsnamn. Kanske att han var flink med värjan redan som von Fersen och att det var den konsten som gav honom titelrollen i nyinspelningen av Douglas Fairbanks-succén "Zorros märke" (Mark of Zorro, 1940) mot Linda Darnell som den sköna Lolita och en annan mästerfäktare, Basil Rathbone, som kapten Pasquale. Han fick till och med fäkta sig igenom det äventyret med samma värja som stumfilmsstjärnan hade använt i sin film.

Nu följde direkt denna typ av filmer slag i slag. 1941 avverkade Tyrone Power nyinspelningen av tjurfäktardramat och Valentino-succén "Blod och sand" (Blood and Sand), den här gången mot bl a Linda Darnell, Rita Hayworth och Anthony Quinn. Och året därpå blev han pirat i Rafael Sabatini-äventyret "Den svarta svanen" (The Black Swan) mot Maureen O'Hara och Anthony Quinn

EFTER ATT HA STUCKIT EMELLAN med ett par lättare krigsdramer för stridsmoralen i Europa och Stilla Havs-området och Somerset Maughams nyckelhålsdrama "Den vassa eggen" (The Razor's Edge, 1946) mot Gene Tierney, Clifton Webb och Anne Baxter, blev det så dags för sjörövardramat "Erövraren från Kastilien" (Captain from Castile, 1947) och Borgia-dramat "Skälmarnas furste" (Prince of Foxes, 1949) efter Sam Shellabargers roman och mot bl a Orson Welles och Wanda Hendrix. Power och Welles skulle för övrigt mötas igen redan året efter i Henry Hathaways historiedrama "Den svarta rosen" (The Black Rose).

Alla dessa swashbuckler-roller ställde stora fysiska krav, även på Tyrone Power som var en utmärkt fäktare.

Nu följde ett antal år med Tyrone Power främst i B-filmer. Men flera riktigt bra B-filmer. Till exempel Henry Hathaways westerndrama "Våld" - alt. "Tre farliga män" (Rawhide, 1951) mot Susan Hayward och Jack Elam, John Fords verklighetsdrama "Den långa paraden" (The Long Gray Line, 1954) om en irländsk immigrants 50 år långa karriär vid den amerikanska krigsskolan West Point, mot bl a Maureen O'Hara och Ward Bond samt mot bl a Susan Hayward och Rita Moreno i Henry Kings "Otämjd" (Untamed, 1955) om boer-trekkernas många skärmytslingar mot zuluerna i Sydafrika på 1800-talet.

DET VAR FÖRST PÅ ÄLDRE DAR som Tyrone Power blev accepterad som den karaktärsskådespelare han alltid helst velat bli ansedd som. Och som sådan minns vi honom kanske främst från Hemingways tjufäktardrama "Och solen har sin gång" (The Sun Also Rises, 1957) mot sköna Ava Gardner. Men här möttes också två "gamla swashbucklers": Erroll Flynn, märkt av sprit, och Tyrone Power, märkt av sjukdom. Båda var filmens stora behållning. Båda hade bara kort tid kvar att leva.

Billy Wilders "Åklagarens vittne" (Witness for the Prosecution, också 1957) efter Agatha Christies finurliga deckare, skulle bli Tyrone Powers sista färdigställda film. Den handlar om det som titeln redan avslöjar och det är Power som är åklagarens vittne. Filmen är ett härligt utdraget rättegångsdrama med åklagare Charles Laughton i toppform och med Marlene Dietrich som mystisk tyska. Egentligen tackade Tyrone Power nej till att spela vittnet Leonard Vole, menade deprimerad på att han var besviken över sin karriär och inte tänkte filma mer. Men när han efter ett tag lockades med ett större gage (300 000 dollar) och dessutom procent på intäkterna, accepterade han.

Året därpå började Power spela Salomo mot Gina Lollobrigidas drottning i King Vidors storslagna "Kung Salomo och drottningen av Saba" (Solomon and Sheba, 1959), men plötsligt blev han sjuk under inspelningen i Madrid och avled snabbt av en hjärtattack, blott 44 år gammal. Han ersattes som Salomo av Yul Brynner, men lär fortfarande vara med på avstånd i vissa översiktsscener, men inte i rollistan…

TYRONE POWER, FÖDD SOM Tyrone Edmund Power Jr i Cincinnati, Ohio, USA och död den 15 november 1958 i Madrid, Spanien, blev en av de särklass populäraste Hollywoodstjärnorna, i synnerhet bland kvinnorna. Vackrare hjälte hade aldrig funnits, menade de hänförda. Många karlar tyckte däremot att han var alltför tvålfager, för att inte säga feminin. Tjugo år efter hans död kom också bekräftande avslöjanden. Trots att han hade tre äktenskap med sköna kvinnor, bl a skådespelerskan Linda Christian, som han hade två barn med, och den franska aktrisen Annabelle, hade Tyrone Power haft flera svåra depressioner under sin karriär.

Kärnfrågorna för honom var huruvida han verkligen var en bra skådespelare – men också om det var män eller kvinnor han älskade.

Men det finns fortfarande en Tyrone Power Jr, nämligen hans son med tredje hustrun Debbie Mindardos Power, alltså fjärde generationen Tyrone Power. Även om denne inte nått samma höjder i popularitet som fadern, har han i alla fall medverkat i drygt dussintaletfilmer. Bl a var han med i "Cocoon"-filmerna på åttiotalet. Idag är han i fyrtioårsåldern.

© hazzan lindström


2007-04-10

Sök