Blogg / Nyhetsarkiv

Netflix lustmördar ännu ett år…

2021-12-29, Johan Lindahl

Så, varför inte en favorit i repris? Eller åtminstone en värdig uppföljare till svanesången som släpptes på Netflix för ett år sedan? Ett litet projekt som då kanske direkt provocerades fram av pandemin - men kunde fylla på med ett antal andra eländiga händelser att förlusta sig över. Har 2021 varit bättre? Hmmm… Kanske inte. Det finns i alla fall något att jobba med när skådespelare som Hugh Grant, Lucy Liu, Tracey Ullman och William Jackson Harper (obeslutsamme filosofen Chidi från ”The Good Place”, ni vet) porträtterar fiktiva tänkare och tyckare som kommenterar förloppet med fokus på det minst upplyftande och sådant som genererat konflikter och vånda världen över: fortsättningen på pandemin, upploppen vid amerikanska kongressen i början av året, miljardärer som reser ut i rymden, talibanernas övertagande i Afghanistan, stora skogsbränder och antiklimaktiska klimatkonferenser, vaccinmotståndets mest konspiratoriska sidor, kontroverserna kring Facebook och överhuvudtaget sociala mediers inverkan på den delikata samhällsväven.

Stoff saknas inte. "Death to 2021” domineras av samma sarkasmer och spetsiga sammanfattningar av skandaler och sammanbrytande samhällsstrukturer som sist. Kanske inte lika uppskattat av alla, men för mig är den här timmen ett roande retrospektiv över ett oroande år, precis som fjolårets omväxlande fasaväckande och finurliga odyssé. Ska det bli en tradition det här eller?

Mer om "Death to 2021” från IMDb

Relaterad film: Death to 2020

Störtdykningar i strömningsfloden: ”She Demons” (1958)

2021-11-06, Johan Lindahl

- Vi är berömda! Vi är berömda döda människor!

Han har i alla fall lyckats få kommunikationsradion att fungera åt ena hållet, att få in viss information från yttervärlden. Tyvärr verkar det inte fungera lika bra att kommunicera utåt. Och med expeditionen strandsatt på en synbart öde ö ute i havet, så kunde hjälp någonstans ifrån vara önskvärd. Deras storstilade äventyr har landat dem i trubbel. Inte nog med att de är där de är; stridsplan håller spaningssessioner i närheten och enligt annan information de kan ta in är det fullt möjligt att ön kommer att bombas som del av ett flygvapentest. Allting är strålande. Och den enda kvinnan i gänget har inte tillräckligt många skor med sig. Ändå är det hennes far som betalat för alltihop.

Den lilla olycksaliga gruppen tycks ändå ta situationen i stort påfallande behärskat. Ja, det här är 1950-talskitsch. Skräck? Försök till sådan. Exotiska miljöer i svartvitt, på gott och ont. Terrorfaktorn balanseras omgående med någon form av humor (av högst varierande kvalitet). Budgeten är kanske jämförbar med något av Roger Corman. Och ja, det rör sig om ännu ett exempel på sådant som man kan råka ramla över i röran hos Amazon Prime Video och mer sällan någon annanstans i strömningsutbudet.

Klart ganska snart är att de inte är ensamma på ön. Och att de övriga invånarna därstädes inte nödvändigtvis välkomnar främlingar. Någonstans inne i djungelvegetationen upptäcker sällskapet en grupp unga kvinnor dansande kring en eld, ackompanjerade av suggestiva rytmer från pukslagare. Dessutom ett gäng råbarkade karlar utstyrda i nazistuniformer. Det kommer mera! Sadistiska sällskapslekar. Etiskt ytterst tvivelaktiga experiment inne i ett laboratorium. Vem kunde ana?

Mitt i misären spirar en romans mellan de två tidigare inte så väl koordinerade ledarna för expeditionen. Det vill säga den oförvägne kaptenen och rikemanskvinnan, båda lika oklanderligt klädda och välfriserade oavsett omständigheterna. Jovisst, här väntar konfrontation med klassiskt sinnesrubbad vetenskapsman. Eller i vilket fall en krigsförbrytare från Tredje Riket, efterlyst men undangömd på denna avlägsna ö där han hänger sig åt att fortsätta sina övningar från tiden i führerns tjänst där han en gång var med om att försöka framställa perfekta människor. Härskarrasen, om ni minns. Man kan uppfatta en smula (vad vi i dag plägar kalla) James Bond-vibbar, med skurken som förklarar sina ondskefulla planer med ett lättsamt grin för besökarna, som ändå snart skall tas av daga, eller åtminstone inte lämna ön levande.

Det mesta är lite lagom dumt, men ”She Demons” erbjuder ändå visst underhållningsvärde i sin genre. Om det nu borde kallas schlock som en del av den lägre budgeterade bråten från de här årtiondena ibland rubriceras. Skådespelaren som gör överste naziforskare på ön visar kanske mer entusiasm och sofistikation i sin rollgestaltning än resten. Eller sade jag sofistikation? Gott humör och och passande spefullt smilande hör i alla fall till. Och han gör det bra under omständigheterna, vilket man möjligen kan säga om den blonda kvinnliga huvudrollshavaren också. Konceptet med öar fulla av överraskningar har sin ovederläggliga tjusning och här finns även några hyfsade vulkaniska effekter som bonus. Du kan kalla helheten kalkonartad, men det har sitt kuriosavärde.

Mer basfakta om ”She Demons” från IMDb

Relaterat tema: Tema: Livet i djungeln

Fler infernaliska intriger i andra omgången ”Secret City”

2021-08-08, Johan Lindahl

Hon är tillbaka! Undersökande reportern Harriet Dunkley som reder ut korruption och jagade suspekta politiker i en rejäl härva för några år sedan i miniserien ”Secret City”. Nu har en ny omgång funnits ute ett tag på Netflix. Med fler intriger på australisk mark, företrädesvis placerade i hufvudstaden Canberra. Här smäller det bokstavligen redan efter ungefär två minuter, samtidigt som hufvudpersonen Harriet är på väg att släppas ut i friheten igen. Jo, hon fick betala ett pris för sina undersökningar i den första miniserien och har på sina håll, till exempel i statsapparaten, stämplats som en förrädare. Vad ska hon göra nu? Och hur hänger de nya trådarna som kastas ut ihop, om de gör det? Saker går snett i Afghanistan. Exploderande hus i australisk villaförort skylls på gasläckor. En irakisk väninna till Harriet vill ha svar på något som hände hennes familj för flera år sedan. Ett mord skakar hela maktapparaten. Militärmakten verkar ha en del besvärande hemligheter.

Harriet får ett nytt jobb men det är oklart om hon utgör en tillgång eller en belastning för sin nya arbetsgivare. Konstanta konfrontationer i korridorerna där politiker och representanter för säkerhetsapparat och andra viktiga myndigheter rör sig. Personer från olika sammanhang misstänks vara terrorister eller på annat sätt en fara för samhället och staten. Här händer det grejer. Och även Australien förfogar över viss övervakningsteknik att använda mot andras medborgare och sina egna. Vem kunde ana?

Det tar inte lång tid att koppla greppet igen. Fler konspirationer, givetvis, vad de nu exakt består i den här gången. Den ständiga frågan om vem man kan lita på och hur väl man känner sina vänner - i den mån man har några kvar. Och vilka i politiken som går vems ärenden. Inga nya beståndsdelar, men serien har något. Inte minst har den Anna Torv som ni kan ha sett i exempelvis ”Mindhunter” och ”Fringe”.

Den ibland spända samarbetssituationen mellan USA och Australien som bland handlar annat om satellitövervakning är en viktig ingrediens, liksom överhuvudtaget det militärindustriella komplexet och dess inflytande. Politiker som kanske faktiskt menar väl men inte räcker till. Andra som kan komma ganska långt med verkliga ambitioner att förändra, samtidigt som de dras med sina egna brister. Och andra som rakt av är korrumperade. Vi har sett det förr och det var i princip byggstenarna i första omgången av ”Secret City” också. Men som sagt, den har något visst.

Inte minst för att den andas något liknande systemkritik. Det handlar inte om enkelt ont mot gott. Vissa politiker försöker till och med göra det rätta men hämmas av allt de måste ta hänsyn till i sin position. Så även tjänstemän inom staten och mediala aktörer. Ingen är helt ren och ingen - med några undantag - är helt igenom smutsig. Världen är ur led men det går att krama en hel del dramatisk nerv ur det förhållandet.

Fler hemligstämplade seriefakta från IMDb

Störtdykningar i strömningsfloden: ”Människojakt på Djävulsön” (1979)

2021-07-22, Johan Lindahl

Till att börja med; vilken titel är mest praktisk att hänvisa till? Originalbeteckningen enligt italienarna ska vara ”L’isola degli uomini pesce” och fritänkande svenska översättningen ”Människojakt på djävulsön” är i sammanhanget lagom fantasieggande. Engelska titeln ”Screamers” som används på Amazon Prime Video visar sig i alla fall adekvat under de första tio minuterna när ett litet sällskap med tre män och en kvinna angör en strand i mörkret med en liten båt för att undersöka något, möjligen en skattgömma. Men de är naturligtvis inte ensamma där. Fasansfulla figurer med slemmiga tentakler, möjligen människor men i så fall muterade till monstruösa varelser, vill inte bli störda. Och visar det med all önskvärd eller oönskad tydlighet.

Ett helt annat båtsällskap fyllt av män i matchande uniformer och kanske tvivelaktig bakgrund, stöter också på patrull och går i kvav. Dock inte helt utan överlevare. Diverse strapatser senare: Ön är inte helt obebodd om vi med ’bebodd’ menar att det redan finns människor där. Vilka är de och vad gör de till vardags? Synbarligen en storgodsägare i centrum, med Bond-bruden Barbara ”Älskade spion” Bach som sällskap. Samt ett hushåll av tjänstefolk, eventuellt slavar. Svårt att säga exakt var gränsen går.

Så. Vilda djur och andra mystiska varelser. Vulkanisk aktivitet och voodoo. Vad finns att inte gilla, med den här ön och - om man är på rätt humör - med filmen? ”Screamers” följer mönstret från diverse annan mindre prestigefylld och pretentiös äventyrsfilm ofta producerad av just italienare. Produktionsvärdena är trots allt inte de absolut sämsta och skådespelarna har i vissa fall vad som krävs, även om de inte alltid har fått så mycket vettigt att säga. På vilket språk säger de det, för övrigt? Tja, i den version jag har sett (alltså via Prime Video) är det engelska som gäller. Men italienska kan nog vara fallet i någon också, inklusive dubbningar åt ena eller andra hållet. Korta efterforskningar verkar tyda på att det existerar ett par alternativa versioner av filmen som helhet.

Jo. Ska jag nämna något om evigt återkommande teman som mystiska experiment och vetenskap på randen till det oetiska, liksom girighet och excentricitet på eller över gränsen till ren galenskap? Fantastisk filmkonst är det sannolikt inte enligt någon måttstock, men efter omständigheterna ganska fantasifull och för stunden roande eskapism.

Mer skrämmande filmfakta från IMDb

Rose Byrne rycker upp sig i ”Physical”

2021-07-11, Johan Lindahl

Ni kanske kommer ihåg - eller har inte möjligheten att göra det. 1980-talets hälsovåg med träningstrikåer i grälla färger och ’gympingpass’, i Sverige starkast representerat av en kvinna vid namn Susanne på Sveriges Television (kanalen kommer jag inte ihåg, men det fanns bara två alternativ). Och mycket annat i samma nejd. Här är det amerikanskt 1980-tal, ett gift par i södra Kalifornien med barn och bakgrund i det vilda, glada och lätt upproriska 1960-talet… Men nu har gnistan slocknat på flera områden. Sheila (Rose Byrne) hetsäter emellanåt, även om det inte sätter några direkt synliga spår. Maken Danny (Rory Scovel) är lärare men tjänsten verkar hänga löst. Genom en i första avsnittet löpande inre monolog förmedlas ocensurerade insikter i hur Sheila egentligen tänker. Och det är inte så vackert. Hon är inte nöjd och glad. Finns det någon väg ut ur ekorrhjulet? ”Physical” (producerad för Apple TV+) bjuder möjligen eller troligen på en inbyggd blinkning åt en under det berörda decenniet flitigt pluggad dansgolvsdänga med Olivia Newton-John. Första avsnittet är lite lagom cyniskt, sarkastiskt småroligt och emellanåt dystert. Men det ska väl leda fram till någonting uppiggande, eller? Hur mycket satir över en epok ska det föreställa och hur mycket inspirations-TV om att rycka upp sig ur skoskaften? Potentialen finns att det kan fortsätta vara intressant i alla fall.

Mer från IMDb om ”Physical"

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+

”The Good Fight” river av en revy av 2020 i senaste säsongstarten

2021-07-11, Johan Lindahl

De har hela tiden varit pigga på att kommentera samhällsutvecklingen i USA. Samtidigt som den turbulenta tillvaron på en mestadels afroamerikansk advokatbyrå i Chicago är navet i handlingen. Men hur ska de tackla det som hänt senaste året, hoppa över det helt och låtsas att pandemin inte existerade? Nej, undvika ämnet är inte strategin. Seriemakarna slår till snabbt med att en av byråns medarbetare drabbas av viruset och hamnar på sjukhus redan inom de första tio minuterna i säsongspiloten ”Previously On…” som släpptes nyligen på HBO Nordic.

Distansarbete! Ladda ner appar för videokonferenser! Inslag av polisvåld som direkt hämtade från verklighetens rubriker, parallellt med utflykter ut i det surrealistiska eller lätt hallucinatoriska. Experimenterandet fortsätter - och det känns tryggt.

Inre konflikter på byrån som vanligt. Nya omsättningar i personalstyrkan. Den ständigt närvarande politiska dimensionen. Munskydd i det offentliga livet, inklusive rättssalen. En presidentvalskampanj också, om ni minns den. Man skulle kunna rubricera första avsnittet i den här femte säsongen som ett knappt 50 minuter långt montage; en odyssé genom ett år som vi väl sent ska glömma. Ja, absolut med starka amerikanska förtecken men det ingår i paketet.

Sade jag något om personalomsättning? Jo, det ser ut att bli en del tunga avsked från byrån igen. Exakt om det betyder fullständigt avsked från serien också, vet man aldrig säkert med ”The Good Fight”. Men de har en förmåga att skaka om pusselbitarna regelbundet och även den här säsongen tycks innebära radikala rockader. Hittills har de överlevt alla sådana med bibehållet engagemangsvärde. Hur blir det nu?

”The Good Fight” enligt IMDb

Relaterad film: Good Fight - säsong 3

Anne möter Anne i startskottet för ”Solos”

2021-07-03, Johan Lindahl

Ung kvinnlig forskare, eller student på väg att bli forskare, med stora ambitioner står fixerad vid sina skärmar i ett avancerat experiment i sin mammas källare. Samtidigt som mamman själv är svårt sjuk. Vad är experimentet? Varför så viktigt? Det rullas upp under en halvtimme i första avsnittet av ”Solos” där Anne Hathaway spelar, ja, mot sig själv. Så mycket kan avslöjas. Inspelningsmetodiken ser ut att ha varit idealisk under senaste årets delvis restriktiva pandemirelaterade produktionsförhållanden. Implicit refereras också till att 2020 kanske inte var mänsklighetens bästa år någonsin. Och temat för avsnittet är mycket riktigt sambandet mellan det förflutna, nuet och framtiden. Tidsresor. Jo, det ingår på ett sätt i konceptet. Vad de innebär och konsekvenserna av dem. Men det är mycket som ska redas ut på just en halvtimme i i starten på en serie som han ser ut att ha olika inriktningar och huvudpersoner i varje enskild episod. Morgan Freeman, Uzo Aduba och Helen Mirren är några av namnen i rollistan i efterföljande episoder. Hittills har jag bara sett Hathaway-piloten, men den väckte i alla fall någon sorts intresse hos mig. Resten? Återstår att se…

Mer Solos-fakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon

Störtdykningar i strömningsfloden: Bloody Pit of Horror (1965)

2021-05-31, Johan Lindahl

Italiensk B-thriller med dålig dubbning till engelska? Check. En inte helt felfri överföring från originalformat till digitalt? Check. En obekväm men styckevis omedvetet avväpnande blandning av skräck och komedi. Kort sagt en del av det där oväntade under ytan-utbudet som plötsligt uppenbarar sig i streamingbiblioteket hos Amazon Prime Video. Där går att hitta både det ena och det andra. Till exempel det här. Regisserat av en signore Massimo Pupillo under pseudonymen Max Hunter med den italienska originaltiteln ”Il boia scarlatto” anno 1965.

Kultvärde i högre eller lägre grad kanske kan tillskrivas en del av de här budgetbegränsade och begåvningsberövade produktionerna från mitten av 1900-talet. En del är oväntat sebara fortfarande, medan andra framförallt har kuriosavärde. Som när en grupp omslagsmakare till billiga kioskdeckare locationscoutar för att hitta ett lämpligt slott att ställa upp sina tjusiga modeller och skapa storverk. Tyvärr borde de hållit sig borta från just det här slottet där först ingen verkar vara hemma, innan den tillbakadragne ägaren motvilligt låter gänget stanna över natten och snabbt klara av sitt jobb. Om de ändå inte hade väckt upp en tidigare dömd och avrättad seriemördare från valven nere i källaren, det vill säga de delar av fästningen som de uttryckligen beordrats att hålla sig borta ifrån. Vad kan gå fel? En hel del. Även om den första olyckshändelsen under fotosessionen inte direkt hanteras på ett omdömesgillt sätt. Jobbet måste göras, oavsett oplanerat svinn i personalstyrkan.

Dialogerna är antingen dödfödda eller dråpliga mot sin vilja. Specialeffekterna är i regel svindlande primitiva men det finns något rakryggat rättrådigt i hur åtminstone några av de infångande gästerna agerar. De gör sitt bästa under omständigheterna, även om de borde ha varit smartare på ett tidigare stadium. Här finns också en del hyfsat uppfinningsrika fällor. Samt en antagonist med övermänniskoideal av en bekant sort. Spikmattor och olika varianter av järnjungfrun, infernaliska spindelnät, isvatten och sträckbänkar. Bland annat. En ond ande tycks ha farit in i bodybuildern Mickey Hargitay (1926-2006), kanske mest känd för sitt äktenskap med Jayne Mansfield som bland annat resulterade i dottern Mariska Hargitay, i sin tur främst förknippad med långköraren ”Law & Order: Special Victims Unit”.

Det här är kitsch. Lättklädda kvinnor i fara. Monumentalt överspel på flera fronter och slående underspel på andra. Främsta säljargument: ”Bloody Pit of Horror” är konsekvent kitschig på ett sätt som trots allt blir en smula underhållande, åtminstone i slutskedet. Men - bara för att understryka det eventuellt uppenbara - är det konstnärlig verkshöjd och visuell finess du söker för stunden, prioritera något annat.

Mer kött på de blodiga benen från IMDb

The Walking Dead - S10 - De där extraavsnitten

2021-05-11, Anders Lindahl

Som en kompensation för att vi fick vänta så länge på finalavsnittet i säsong 10 av ”The Walking Dead” (pga covid, ni vet) har det under våren 2021 släppts några extraavsnitt. De är inte att betrakta som en ny, kort säsong, snarare en bonus, och är till stor del en serie ganska lugna betraktelser över livet efter att världen förändrades. Men de har också en hel del av vikt att bjuda på. Och nu har jag sent om sider sett allihop.

Det är en sextett relativt minimalistiska avsnitt med ganska stort fokus på Daryl och Carol, och gärna det. De bistra tu har numera en gnisslig relation som blir fokus för två avsnitt. Men stämningen dem emellan är solskensglad jämfört med den mellan den återkomna Maggie och en viss Negan.

Det avslutas med ett högklassigt avsnitt om den sistnämnde som faktiskt lyckas skapa en backstory där hans synnerligen motstridiga drag ryms och förklaras.

Men för varje säsong blir det ju också uppenbart att nya spelare måste introduceras. Det kan kännas lite som en loop ibland. Som en kontrast till den senaste nemesisen, viskarna, verkar de senaste vara allt annat än skitiga ludditer i äckliga masker. Det finns rentav två varianter (varför nöja sig, liksom!), varav den ena kanske inte nödvändigtvis måste vara en fiende. Den andra varianten lämnar inte plats för mycket till tvivel ...

Jag ser fram emot att titta vidare när säsong 11 väl kommer, för att nämna det viktigaste. Inte bara för att TWD är en av serierna jag valt att vara lojal mot, utan också av nyfikenhet över vad den underbart dåliga stämningen i sista avsnittet ska utmynna i.

Relaterad film: Walking Dead: Säsong 10

Några fåfänga försök till förutsägelser om Oscar-galan. Igen.

2021-04-25, Johan Lindahl

Fåfängt, som alltid. Att ens försöka. Men det är dags igen. Och dags att spekulera. Det är inte alltid en orkar närvara eller ens har chansen att via någon åtkomlig kanal följa procedurerna kring vilka som belönas för sina filmbedrifter föregående år av Hollywood-akademin. Academy Awards är ju egentligen en mer formell benämning på det som i dagligt tal oftast kallas Oscar-galan. Som i år lär se annorlunda ut än vanligt av kända skäl, men exakt hur återstår att se. I natt ska det i alla fall vara möjligt att se showen via TV4:s försorg. Förhoppningsvis lyckas jag i mina intentioner att vaka och bevaka vad som händer, när det händer.

Så till tipsen, för det var huvudsyftet med här övermodiga inlägget. Har jag sett absolut allt som nominerats? Knappast. Så jag får luta mig mot en hybrid av egna instinkter, experters förutsägelser och allmänt skvaller. Att pandemin i praktiken stängt igen dörren för många riktiga biopremiärer under senaste året är både en för- och nackdel. Just nu finns om inte annat flera av Oscar-kandidaterna tillgängliga på olika strömningsplattformar, som i flera fall sponsrat filmernas tillkomst.

Var börja? OK, bästa manliga huvudrollsinnehavare. Eftersom vi äntligen kom till skott hemma och såg ”Ma Rainey’s Black Bottom” (via Netflix) häromkvällen, så lutar jag åt olyckligt tidigt bortgångne Chadwick Boseman som postum pristagare för rollen som trumpetare med torterat sinne och svårstyrt temperament. Händelsevis såg vi även ”Sound of Metal” (Amazon Prime Video) i helgen och där imponerar Riz Ahmed som trumslagare med akuta hörselproblem. Och visst är både Anthony Hopkins och Gary Oldman med i leken, men… Boseman får det bli.

Kvinnlig huvudroll: Även här skulle ”Ma Rainey…” kunna få ståta med en statyett genom Viola Davis som bluesdrottning, men med allt buzz som varit kring (den av mig fortsatt osedda) ”Nomadland” så tippar jag i alla fall Frances McDormand. För övrigt har jag bara sett en av filmerna i kategorin och borde verkligen ta tag i ”Pieces of a Woman” (Netflix) till att börja med.

Kvinnlig biroll: Alltså, Maria Bakalova är ju en briljant ny bekantskap (det vill säga ny för de flesta av oss utanför Bulgarien) i ”Borat Subsequent Moviefilm” (Amazon). Sacha Baron Cohen har nog gjort världen en tjänst genom att lyfta fram henne i världens blickfång. Men troligare är kanske att Glenn Close vinner, trots att ingen verkar älska ”Hillbilly Elegy” som helhet och jag själv inte ens orkat ta mig an den överhuvudtaget. Borde jag? Tipset bygger snarare på andras profetior än egen vishet, men…

Manlig biroll: Det dåliga samvetet slår till igen. ”One Night in Miami” (Amazon) verkar faktiskt vara en stark och omhuldad film, som jag hittills bara sett knappt en halvtimme av. Där är Leslie Odom Jr nominerad, samtidigt som en annan kritikerfavorit har två nominerade på egen hand; ”Judas and the Black Messiah”. En av dem är Daniel ”Get Out” Kaluuya som har haft Oscar-vibbar omkring sig ett par år nu för lite av varje. Jag satsar på Kaluuya och hoppas återkomma till ”Judas” inom kort.

Animerad film: Här har jag bara sett ”Wolfwalkers” (Apple TV+) som är charmig nog, men antagligen brädas av ”Soul” (eller ”Själen” som den väl kallas på svensk mark). Dessutom inser jag att ”Shaun the Sheep” är på tapeten igen och jag troligen har missat något viktigt hittills.

Filmfoto: Här borde väl ändå ”Mank” (Netflix) håva in något av de tekniska priser jag ser framför mig att David Finchers svartvita snygghetsorgie ändå får med sig hem, sannolikt i brist på andra mer uppmärksammade priser. Jo, min misstanke är att den uppfattas som för elegant kylslagen och perfektionistisk för att vinna exempelvis för Bästa Film. Återkommer till det. Sedan är givetvis ”News of the World” (Netflix) en värdig konkurrent, men lär förmodligen hamna i utkanten av den mest inbjudande stugvärmen i natt.

Kostymer & sådant ekiperingsrelaterat: ”Mank” igen, kanske? Eller hur tjusigt utstyrda är ensemblen i ”Emma” - någon som vet?

Regi: Är det inte Choé Zhao för ”Nomadland” som har vinden i ryggen här? Eller hur het är Emerald Fennell för den omdiskuterade ”Promising Young Woman” som jag verkligen beklagar att jag inte kommit åt att se ännu? Chansen är i alla fall uppenbar att det blir en kvinnlig vinnare här, vilket inte tillhör vanligheterna.

Dokumentär: Nej, jag har inte sett någon av de fem nominerade men åtminstone lokaliserat två av dem; rumänska ”Collective” finns på HBO och ”Time” på Amazon. ”Time” verkar omtyckt, trots den ganska intetsägande titeln på en historia som tydligen kretsar kring en familj splittrad av en fängelsedömd fader och hur de tar sig igenom livet under ett par decennier. Så jag kör på den.

Hur många kategorier är värda att vädra illa underbyggda förutsägelser om? Klippning, till exempel. Jag har sett två av filmerna men chansar vilt på ”Promising Young Woman” - som alltså inte är en av dessa. Internationell film; här är danskarna representerade med fyllefilmen ”En runda till” som jag inte vågar ha en bestämd åsikt om, men även här en chansning. Alltså i dansk favör.

Smink & sådant: ”Mank”. Jag sade ju att placerar i princip alla produktionstekniska profetior här i brist på bättre förslag.

Musik: Här har firma Trent Reznor & Atticus Ross den stora ynnesten att tävla mot sig själva eftersom de komponerat till både ”Mank” och ”Soul”. Jag säger väl att de får pris för den senare. Då.

Originalsång: Den såvitt jag vet enda svenska segerchansen genom ”Husavik”, framförd av Molly Sandén i aningen underskattade Eurovision Song Contest-komedin ”Fire Saga”. Men, jag tror med knapp marginal på ”Hear My Voice” med Celeste från publikfriande rättegångsdramat ”Trial of the Chicago 7”, som jag händelsevis också såg klart i helgen efter att ha betat av den i portioner. ”Fight for You” från ”Judas and the Black Messiah” levererar ett juste groove men ingen riktig hook och ”Speak Now” från ”One Night in Miami” saknar också DET DÄR. Generellt har det alltid förvånat mig hur få riktigt minnesvärda originalsånger som nominerats i det här sammanhanget under de senaste decennierna i alla fall.

Ljudläggning: Allvarligt talat, alla som sett ”Sound of Metal” vet hur mycket ljudet betyder för den relativt lågbudgeterade lilla uppkomlingen. Jag säger, ge dem priset! Även om andra storslagnare stänkare som ”Greyhound” eller ”Mank” kanske faller juryn mer i smaken.

Visuella effekter: Christopher Nolans ”Tenet” har inte precis överösts med kärlek från juryn, men något borde den väl ändå belönas för. Eller?

Manus byggt på förlaga: Vore det inte kul om ”Den vita tigern” (Netflix) uppmärksammades här? Jo. Dock, jag misstänker att det blir ”The Father”, som hittills inte haft Sverigepremiär och jag hittills varit väldigt snål mot, men borde tippa i någon kategori. Typ.

Originalmanus: Ska det bli Aaron Sorkin som prisas för ”The Trial of the Chicago 7”, som han även regisserat? Skrivandet är ju hans specialitet. Och han vet hur man väcker reaktioner, även när han skruvar till verkligheten en smula efter sina egna visioner om hur den borde vara. Vilket jag bara förutsätter att han gjort den här gången också. Runner-up: ”Promising Young Woman”, om inte annat för vilka reaktioner handlingen tycks ha väckt hos snart sagt alla betraktare.

BÄSTA FILM: Jo, till sist. Åtta kandidater. Två har jag sett. Ingen av dem lär vinna. ”Trial of…” har jag redan nämnt ett par gånger och är väldigt Sorkin-sk, med allt vad det innebär. ”Sound of Metal” är kanske trots allt för mycket katt bland hermelinerna, men kan överraska. Men den där ”Nomadland”, är den fortfarande förstahandsfavoriten, trots vissa invändningar från mer informerade tyckare? Jag går den fega vägen och säger alltså: ”Nomadland”. Någon gång ska det väl bli av att jag faktiskt ser den också.

…and that’s a wrap. For now.

Årets nominerade med mera från Oscars.org

Relaterat tema: Tema: Oscar för bästa film

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>

Dela |