Fönstret åt gården (1954)

Jag vet vad du gjorde igår kväll...

5 russin

Blast from the past:
- Det är en Hitchcock på TV ikväll! ”Fönstret åt gården”.
- Vad? Hockey Färjestad-Djurgården?
Autentisk återgivning av replikskifte mellan två av mina VTP-kolleger i Jönköping någon gång vintern 1989-90. Tänkbar följdfråga: VTP? Vapenfri tjänstepliktig, dummer!

Jag tror mig ha sett Hitchcocks kanske, kanske allra mest omhuldade (och bästa) film tre eller fyra gånger, utspritt på flera år. Frågan är om det är tillräckligt? Den borde möjligen ses om, säg, var femte år för att påminnas om och upptäcka fler av alla nyanser, även om spänningsmomentet av naturliga skäl är starkast första gången. Filmen säger mycket om ensamhet och distansen mellan människor. Grannar pratar inte eller umgås med varann - men spana i smyg på andras förehavanden går an.

Fotografen L.B. ”Jeff” Jefferies (James Stewart) har justerats i tjänsten och sitter nu i av omständigheterna påkallad husarrest (så upplever han det i alla fall) med sitt gips i lägenheten. En tidig kameraåkning introducerar oss för de grannar han roar sig med att studera med sin kikare. Han klarar sig dock inte helt ostraffat, emedan näsvisa sjuksystern Stella (Thelma Ritter) med jämna mellanrum kommer förbi och kommenterar fritidsnöjet.
- Är någon av era bikinibombnedslag värd ett glödande järn? Vi har blivit ett folkslag av Peeping Toms!
Själv är hon möjligtvis skyldig till att ha förutsett börskraschen 1929 genom att vara dadda åt en GM-direktör, åtminstone enligt egen utsago.
- När GM måste gå på toaletten tio gånger om dagen, då är hela landet på fallrepet.
Tiderna förändras...kanske inte så mycket, trots allt. Eller också rör de sig i cykler, som det hävdas i många kulturer.

Jeff är på väg att gifta sig med den sköna Lisa Fremont (Grace Kelly) som dock är ”för perfekt” och orsakar en skönjbar pre-commitment-ångest. Societetsbruden och den vanligtvis oborstade fotografen på fältet - kan de fungera ihop? De försöker i alla fall.
- Hur långt måste en flicka gå för att du ska upptäcka henne?
- Om hon är tillräckligt söt behöver hon inte gå någonstans. Hon behöver bara vara.
Fröken Fremont är förmodligen alldeles nog söt, men alltså kanske FÖR fullkomlig för att Jeff ska känna sig trygg och inte på väg att mista en del av sin högt värderade frihet.

I det tegelkomplex där han håller hus finns flera olika typer representerade. Ur galleriet; den ensamma damen som går under smeknamnet ”Miss Lonelyhearts”, den mer populära balettdansösen ”Miss Torso”, paret som ofta drar ner rullgardinen - och Hitchcock själv skymtar väl förbi som butler? Och så har vi den mystiske vithårige mannen med den sängliggande frun som försvinner. Men när Jeff ska övertyga sina närmaste (fästmön och sjuksyrran) och dessutom en bekant som arbetar för ordningsmakten, så är de först skeptiska.
- Människor gör mycket privat som de inte skulle kunna förklara offentligt, konstaterar den luttrade detektiven Doyle (Wendell Corey).

Voyeurism och etik är visserligen frågor som Jeff reflekterar över, men har man ingen TV så... Efterhand blir konsekvenserna av nyfikenheten mer allvarliga. Handlingen utvecklar sig till en grannsaga med groteskerier som grillkrydda. Själva mordgåtan är egentligen rätt banal i sammanhanget. Filmen gör inte mycket för att komplicera eller psykologisera motiven just där. Relationen mellan Jeff och Lisa, där kommer analysen fram desto mer, särskilt på temat 'män möter kvinnor' och garanterade komplikationer uppstår. Synpunkterna som väcks är väl inget som skulle imponera på feminister idag, men det här är trots allt en 50 år gammal film och Hitchcock grubblade troligen utifrån sitt viktorianskt engelska perspektiv, samtidigt som han ständigt utforskade gränser och tabun.

Jeff har svårt att se sig själv i ett 'Svensson-liv'. Och vad skulle det innebära för hans del? Klart är att han vill ut på fler äventyr i världen och att han tvivlar på att mondäna Lisa klarar av att dela den aspekten i hans liv. Men de har kemi - åldersskillnaden till trots. Luften är laddad med fler typer av spänning än eventuell mordlystnad på andra sidan gården.

Många av de andra personerna ses bara på distans, medan deras röster förstärks och går igenom bruset. Vi får glimtar av deras liv, men kommer dem aldrig riktigt nära. Avståndet behålls, så länge inte Jeff tar fram kikaren. Visst är det en otroligt självmedveten film, men inte alls avståndstagande eller snobbig på ett sätt som föraktar publiken. Den är inte inriktad på allvar hela vägen, men i grunden tar den människor på allvar och utmanar föreställningar på ett sätt som fortfarande känns fascinerande, trots eller tack vare den tid som förflytt sedan dess och alla attitydförändringar som åtminstone sägs ha tagit plats i samhället.

James Stewart (1908-1997) var folkhjälten som efter andra världskrigets militärtjänst i flygvapnet gjorde en nystart och tog mer komplexa roller än tidigare. Det brukar åtminstone expertisen hävda. Och ofta tog han de här tvetydiga rollfigurerna i Hitchcocks regi, som i ”Repet”, ”Vertigo” och här. En del filmer fångar mer än andra en tidsanda. Jag tror att ”Fönstret åt gården” gick på tvärs mot 1950-talets amerikanska framåtanda efter ett vunnet krig, med en industri på högvarv och en allmän jakt på just perfektion (och ja, jag vet att jag har en tendens att racka ner på detta motsägelsefulla decennium jag själv inte varit med om). Och om det då var extra viktigt att ge ett gott intryck utåt, så bör filmen samtidigt ha varit extremt rätt ute i sitt envisa intrång bakom maskerna. Klart är att det här är ett av de tillfällen då ”klassiker” inte är ett adjektiv jag tvekar om att använda. Så många andra har redan sagt det, så jag kan också nöja mig med att instämma i anföranden från ett antal föregående talare. Och strunta i att skriva en hel recension. Men nu är det försent.

© Johan Lindahl
2009-10-03

DVD / Blu-ray

På Universals så kallade samlarutgåva finns en making-of som bland annat behandlar nyrestaureringen av filmen för några år sedan. Det läggs en del energi på att återge prövningarna i att få ordning på gamla negativ i dåligt skick. Och ska man göra det (restaurera) så ska man göra det ordentligt, hamras in. Regissörer som Curtis Hanson och Peter Bogdanovich berättar om sin vurm för Hitchcock, som i sin tur själv uttalar sig i upphittade gamla intervjuband. Dessutom är hans dotter Pat Hitchcock med och ger perspektiv.
- Den coola blondinen med elden under ytan, ska Alfred ha sagt om Grace Kelly, enligt dottern.
- Hitchcocks syn på romantisk kärlek är minst sagt skeptisk, tycker någon annan av tyckarna som tror sig veta.
Novellen ”It had to be murder” skrevs 1942 av Cornell Woolrich (pseudonym) men filmversionen, alltså ”Fönstret åt gården”, lade till en del element, inte minst just det romantiska inslaget.
Georgine Darcy som spelade ”Miss Torso” berättar om improviserade rörelsescheman. Och i en trailer-samling hör vi James Stewart som narrator inför nypremiärer av fem Hitchcock-filmer när det begav sig, som en ytterligare bonus.
Originaltitel: Rear Window
USA, 1954
Regi: Alfred Hitchcock
Med: James Stewart, Grace Kelly, Wendell Corey, Thelma Ritter, Raymond Burr, Judith Evelyn, Georgine Darcy m fl

Genre: Drama, Kriminalfilm, Mystery, Thriller

Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Hitta Hitchcock