russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Hitta Hitchcock

Regissören som älskade att leka kurragömma med sin publik

Har ni sett någon Hitchcock-film på sistone? Kanske ni rent av satt där och letade efter Häxmästaren själv, som man gjorde på den tiden då Alfred Hitchcock var ett stort namn på biograferna världen runt. För "Hitch" hade som kanske bekant alltid för vana att dyka upp i sin egna filmer i en s k cameo-roll, där han bara glimtade till. Många biobesökare tvingades faktiskt se om hans filmer om de inte "hittade" honom vid första besöket.


Alfred Hitchcock rönte stor uppmärksamhet hos Londonpressen redan med sin första långfilm, "Lustgården" (Pleasure Garden,1925). "En obetydlig förövning", skriver man numera om filmen i vissa filmlexikon, medan samtida, tongivande kritiker i det närmaste geniförklarade den unge regissören. Redan tre veckor senare hade hans tredje film, "The Lodger", premiär och nu fick – för första gången i brittisk filmhistoria – regissören själv större uppmärksamhet i spalterna än sina skådespelare.

Det var i just "The Lodger" (som väl hade fått heta "Inackorderingen", om den över huvud taget hade visats offentligt i Sverige) som Hitchcock själv framträdde i en statistroll. Ja, man kom många år efteråt fram till att Hitch med största säkerhet till och med visade sig två gånger i den filmen. Dels vid ett skrivbord på en tidningsredaktion och dels bland åskådare som bevittnar gripandet av den misstänkte inackorderingen.

I sin intressanta intervjubok "Hitchcock om Hitchcock" frågar den franske filmregissören Francois Truffaut honom rakt på sak om hans cameo-framträdanden var uteslutande en gimmick eller rätt och slätt nödvändiga av brist på statister.

Hitchcock svarar: "Det var strängt nödvändigt, man måste fylla bilden med folk. Senare blev det ett slags vidskepelse och till sist en gimmick." Men han erkände också att det med tiden blivit ett rätt besvärande påhitt – för publiken. Och att han i sina senare filmer försökte dyka upp så tidigt som möjligt så att publiken därefter kunde ägna sig åt själva filmen i lugn och ro.


NEJ! DET DÄR MED att själv medverka i sina filmer var något som Alfred Hitchcock definitivt inte gjorde vare sig därför att han ville spara in en statistlön, eller ens för sitt eget höga nöjes skull. Han var långt smartare än så. Han räknade helt kallt med att kunna få extra publicity den vägen, att skriverierna om hans cameos och hans kurragömmalek med publiken skulle göra honom själv känd snabbare – något som i sin tur borde leda till att hans namn i sig blev en attraktion och att han därmed skulle få allt friare händer med utformningen av sina filmer.

Nu blev det som det blev med den saken. Så värst mycket friare händer fick Hitchcock inte, åtminstone inte under sina första USA-år och inte ordentligt förrän han hade blivit sin egen fristående producent 1947. Däremot hamnade hans eget namn oftast överst på filmaffischerna och med de största bokstäverna eller åtminstone lika stora som hans stjärnor.

Och Alfred Hitchcock blev en av de få filmregissörer, ofta den ende, som folk ur den samtida biopubliken kunde namnge på rak arm.

Det var i för övrigt i "Blackmail" (1929) som Hitchcock hade sin första ordentliga cameo-roll. I en scen som osökt för tankarna till både W C Fields och Chaplin fightas medpassagerare Hitchcock i tunnelbanevagnen med ett busfrö till pojke, som ideligen försöker dra ner hatten över huvudet på honom där han sitter och försöker läsa sin bok i lugn och ro..

Framgångarna med "Blackmail", och då inte minst hans eget framträdande, gjorde att Hitchcock startade sitt eget publicitybolag, vilket ständigt skulle servera pressen nyheter, aldrig så triviala, kring Hitch själv och hans filmer. Han körde ner åtskilliga slantar i sitt publicity-företag, givetvis inte minst av skattetekniska skäl.


EGENTLIGEN VAR HITCHCOCKS små framträdanden smått fantasilösa. Han kunde ju faktiskt gälla för vilken statist som helst, som i princip bara skymtade förbi. Men så upplevdes hans cameos aldrig av samtiden. Såväl kritiker som publik var alltid spända på hur regissören skulle lösa problemet i sin nästa film. Särskilt stor var nog spänningen inför "Livbåt" (Lifeboat, 1944), som handlar om hur en handfull människor driver omkring i en livbåt mitt ute i Atlanten efter att ha blivit torpederade av tyskarna. Hur i hela fridens namn skulle Hitchcock lösa det problemet?

Naturligtvis gjorde han det, tillika elegant. Lösningen blev en tidning, en helt vanlig, brittisk dagstidning, som flöt fram på vattenytan för att fiskas upp av en av dem i livbåten. Personen ifråga läser nyheterna, medan biopubliken får nöja sig med baksidan av tidningen – där man ser en annons för ett avmagringspreparat med bilder av en karl i helfigur "före" respektive "efter" behandlingen.

Helfiguren i annonsen är naturligtvis Hitchcock själv, och press och publik kippade efter andan av beundran. Men verkligheten bakom idén var patetisk så det förslog…

USA VAR BERÖMT för sina enorma biffar och sin glass och Alfred Hitchcock blev snabbt berömd over there för sin kopiösa aptit. Han intog gärna konjaksdränkt vaniljglass till frukost, åt ett par, tre biffar till lunch, lät ett par glassbakelser glida ner till kaffet och avslutade måltiden med thé och en kupa konjak. Till supé intog demonregissören ungefär samma meny – han åt för det mesta ute på restaurang.

Självfallet kom dessa hans kulinariska utsvävningar i tryck i skvallerpressen, in i allra minsta lilla detalj, vilket förde med sig att Hitch så småningom lärde sig att äta med måtta, i varje fall offentligt. Och naturligtvis blev omvärlden med tiden förbluffad över att han trots sin måttlighet bara ökade i vikt, tills han vägde närmare 150 kilo.

I början av 1943 började Hitch själv inse att det hade gått för långt och bestämde sig för att gå ner ordentligt i vikt. Svart kaffe och inte mycket mera till frukost och lunch samt bara en liten biff till middag. Innan året var slut hade han nått sitt mål: 100 kilo.

Och han var inte sen att utnyttja detta för sitt cameo-framträdande i "Livbåt".


LÅT OSS NU testa er – hur många av Hitchcocks (AH) cameo-roller minns ni utöver dem som redan nämnts ovan?

"Easy Virtue" (1927) – AH korsar en tennisplan.

"Murder" (1930) – AH passerar kameran ivrigt samtalande med en dam, medan Herbert Marshall ses lämna sitt hus.

"Rich and Strange" (1932) – AH träffar filmens huvudpersoner, som berättar om sin äventyrsfyllda jordenrunt-resa. Här har AH sin enda "cameo-replik". Han kommenterar deras berättelse med orden: "Den berättelsen skulle knappast duga till en film!"

"De trettionio stegen" (The 39 steps, 1935) – AH kliver (bara sju minuter in i filmen) av en buss och slänger ifrån sig ett ihopknycklat tuggummipaket, samtidigt som Robert Donat och Lucie Mannheim kliver på den.

"Ung och oskyldig" (Young and Innocent, 1938) – AH står utanför rättssalen och fumlar med sin lådkamera för att få en bild av den anklagade.

"En dam försvinner" (The Lady Vanishes, 1938) – AH går, rökande en cigarr, över perrongen när tåget mot slutet (!) av filmen anländer till Victoria Station i London. Här undrar man verkligen om biobesökarna fick någon som helst behållning av filmen i sin iver att först och främst "hitta" Hitch.

"Rebecca" (1940) – AH står utanför en telefonkiosk och väntar på att George Sanders ska avsluta sitt samtal med Judith Anderson. Även här uppträder AH mot slutet av filmen.

"Utrikeskorrespondenten" (Foreign Correspondent, 1940) – AH passerar tidigt i filmen Joel McCrea utanför dennes hotell i Amsterdam.

"Lika barn leka bäst" (Mr and Mrs Smith, 1941) – AH passerar Robert Montgomery som står utanför sitt hus. Detta är en ovanlig Hitchcock-film, en kärleksfars helt enkelt.

"Illdåd planeras" (Suspicion, 1941) – Joan Fontaine på promenad i byn, AH lägger ett brev på postlådan.

"Sabotör" (Saboteur, 1942) – AH är brevbärare i New York.

"I skuggan av ett tvivel" (Shadow of a Doubt, 1943) – AH sitter och spelar bridge på tåget med hela 13 spader på hand!

"Trollbunden" (Spellbound, 1945) – AH kliver ur en hiss framför Ingrid Bergman och Gregory Peck.

"Notorious" (1946) – AH sveper ett glas champagne under Ingrid Bergmans mottagning.

"En kvinnas hemlighet" (The Paradine Case, 1947) – AH stiger av tåget efter Gregory Peck, kånkande på en cello.

"Repet" (Rope, 1948) – här förekommer AH inte i bild, utan en kvinna berättar utförligt om en en film hon har sett: Hitchcocks "Notorious".

"Under Capricorn" (1949) – AH syns två gånger: i en folksamling på ett torg samt tillsammans med två andra män på trappan till stadens rådhus.

"Rampfeber" (Stage Fright, 1950) – AH vänder sig om och kastar en närgången blick på Jane Wyman.

"Främlingar på tåg" (Strangers on a Train, 1951) – AH stiger på ett tåg bärande en kontrabas, när Farley Granger kliver av detsamma i sin hemstad.

"Jag bekänner" (I Confess, 1953) – AH passerar ett trappkrön, närmast som silhuettfigur, i början av filmen.

"Slå nollan till polisen" (Dial M for Murder, 1954) – AH är avbildad på ett gruppfoto från mördarens collegetid.

"Fönstret åt gården" (Rear Window, 1954) – AH vevar upp klockverket till en pendyl.

"Ta fast tjuven" (To Catch a Thief, 1955) – AH sitter snett bakom Cary Grant I en buss.

"Ugglor i mossen" (The Trouble with Harry, 1955) – AH passerar en parkerad limousine.

“Mannen som visste för mycket" (The Man Who Knew too Much, 1956) – AH sällar sig till en grupp turister på marknaden i Marrakesh och tittar på ett akrobatuppvisning.

"Fel man" (The Wrong Man, 1956) - förutom att AH personligen introducerar filmen, ses han också lämna en taxi i en gatuscen.

"En studie i brott" (Vertigo, 1958) – AH som flanör, klädd i grå kostym. Passerar en port.

"I sista minuten" (North by Northwest, 1959) – AH missar en buss redan i absoluta början av filmen.

"Psycho" (1960) – AH kan observeras ute på gatan genom fönstret till Janet Leighs kontor.

"Fåglarna" (The Birds, 1963) – AH kommer ut ur djuraffären med sina två vita terrierhundar.

"Marnie" (1964) – AH vankar fram och tillbaka i en hotellkorridor, när Tippi Hedren just har passerat.

"En läcka i ridån" (Torn Curtain, 1966) – AH sitter i lobbyn i Hotel D´Angleterre i Köpenhamn, där han håller en främmande baby som kissar ner honom.


ALFRED HITCHCOCK HADE en stark dragning åt det makabra och ju äldre han blev ju tydligare kom detta fram i just hans idéer om nästa cameo-roll. I "Topaz" (1969) har han placerat sig i en rullstol på flygplatsen. Och i "Frenzy" (1972) hör statisten Hitchcock själv till hyenorna på kajen vid Themsen, när polisen fiskar upp ett naket (sånär som på slipsen hon har virad runt halsen) kvinnolik ur floden. Egentligen hade Hitch tänkt sig ett makabrare framträdande för egen del den gången.

Han hade till och med låtit tillverka ett vaxhuvud, en fullständig avbildning av sitt eget huvud, som sedan sattes på en stor docka, vilken i sin tur skulle fiskas upp ur floden strax innan man får tag i kvinnoliket. Av någon anledning slopades det inslaget – men redan i "Arvet" (Family Plot, 1976) var Hitchcock beredd att driva sin makabra humor till sin spets, om han då bara hade vetat om sin egen nära förestående död. En scen i filmen utspelas på en kyrkogård och Hitchcock lär ha funderat skarpt på att skymta förbi med sitt namn på en gravsten. Presskonferensen i samband med premiären på "Arvet" (Alfred Hitchcocks 54:e och sista film) ägde nämligen rum på en ateljébyggd kyrkogård med gravstenarna som "placeringskort".

Egentligen var alla dessa "gästframträden" rena plågan för Hitchcock, vilket han också till sist erkände offentligt inför det slutgiltiga valet av sin cameo-roll i "Arvet". Han visste nu att han var dödsmärkt, men ville inte att publiken skulle minnas honom sådan. Han löste till sist problemet genom att låta oss se enbart hans silhuett genom en dörr med råglas in till den amerikanska motsvarigheten till våra expeditioner för folkbokföring.

Även om Alfred Hitchcock inte gjorde sina första spån i Hollywood utan i sitt hemland, England, finns det flera anledningar att återkomma till honom på det här temat.

Den dagen den sorgen, kära läsare.

© hazzan lindström


2005-08-01

   
Carlton International Media Ltd.
Carlton International Media Ltd.
Damen kanske försvann men Hitchcock kunde man hitta i nästan varenda film om man letade ordentligt.


Joan Chandler och James Stewart blev förvånade när de hittade Hitchcock i soffan.

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Frenzy (1972)
Fåglarna (1963)
Hemlig agent (1936)
Notorious (1946)
Repet (1948)
Sabotör (1942)
Utrikeskorrespondenten (1940)

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation