Ringaren i Notre Dame (1939)
Förskönad men ändå fantastisk version
”Creep Quasimodo / Yeah, I am a likely target / sure I'll play the part / born with the face of an old De Soto / If misery loves...more / then why am I crying alone? / I'd make a better bore / if there were someone to practice it on.”
(”I need somebody” - Chagall Guevara, 1991)
- Min herre borde bada oftare.
- Hur ofta då?
- Två gånger om året, minst.
Sent franskt 1400-tal. Medeltiden, den så legendariskt mörka, sägs vara ”slut” och upplysningen är på väg in. Boktryckarkonsten är på gång och det råder delade meningar om det är bra eller inte. Columbus har väckt frågan ifall jorden verkligen är platt eller möjligen av en sfärisk sort. Hot eller löfte? Inför alla stora förändringar föds både fruktan och hopp. Till Paris kommer också en större skara zigenare och det är inte alla som välkomnar dem. De anses av många vara ett besvärligt släkte.
Staden är redan skiktad mellan adel, präster, borgare och pöbel, ungefär som vi lärde oss på skolans historielektioner att samhället såg ut en gång i tiden. Här trängs riddare med narrsällskap, mörka gränder där tiggare stryker omkring och ännu mörkare där tjuvarnas marknad styr och ett alternativt regelsystem gäller (”I'm above that sort of thing. I cut throats, not purses" som en individ förklarar med viss stolthet och en formulering som inte riktigt funkar i översättning). Redan från början etableras ett myller av människor och karaktärer. Esmeralda är zigenerskan som trånar efter soldaten Phoebus, men själv åtrås av den vältalige poeten Gringoire. Quasimodo är puckelryggen som ringer i katedralklockorna högt ovanför allt, men chockar massan när de får se honom på nära håll. Och den sluge Frollo är mannen som både blivit Quasimodos fadersgestalt och samtidigt ser till att skapa stora problem för både skyddslingen och zigenerskan, till vilken han fattat förbjudna lustar...
Filmen framkallar ett slags fåraktigt fascinerat leende vid återseendet. Jag såg den första gången på TV för över 20 år sedan och inte igen förrän nu. Romanen av Victor Hugo har jag, skam och vanära till sägandes, bara skummat i. Någon gång har jag dock läst storyn som serietidning! Den versionen hade behållit mer av Hugos tragiska originalvision. På film brukar framförallt slutet stuvas om ganska påtagligt och så även här. Hollywoodiserad tappning - ja, men en storslagen, atmosfärisk och tät sådan, med ett formspråk som är imponerande även idag, nästan 70 år senare. Romantik, idealism och klasskamp kämpar om utrymmet i något som borde vara 1930-talets form av rockopera.
- Folkopinionen är farlig, förklarar den inte alltför framstegsvänlige Frollo för kungen.
- För vem? undrar statsöverhuvudet, som gillar åtminstone en del nymodigheter, men flyter lite ovanpå verkligheten och har en del för oss besynnerliga idéer om juridik och rättssäkerhet (se en nyckelscen i en rättegång).
Dramat kring den sköna zigenerskan sätter igång konvulsioner i hela Paris. Många intressen står mot varann och det var väl det framförallt det som Victor Hugo ville berätta från början. Det här är polerad socialrealism och historia i fickformat, men elegant, snyggt och precis lagom sentimentalt i sitt fack. Masscener med skrattande, lättledda horder kan tänkas anspela på vad som pågick i Tyskland när filmen spelades in. Andra världskriget var på väg att bryta ut och det finns ett mörker i den här filmens design som är rent expressionistiskt, en stil som också föddes i... Tyskland. De höga byggnadernas vinklar och skuggorna som skapas av dem utnyttjas med stil.
Charles Laughton är svåröverträffad i sin makeup och sin genuint rörande tolkning av Quasimodo. Om David Lynch skulle hävda att han inte hade Laughton i bakhuvudet när han gjorde ”Elefantmannen” så borde han kopplas till en lögndetektor. Quasimodo har många anledniningar att vara sorgsen. Ful som stryk, döv av klockorna - och fruktansvärt ensam. ”Ringaren” anno 1939 känns verkligen som en riktig klassiker i nivå med ”Casablanca", med knappt en bortslösad ruta.
© Johan Lindahl
2008-01-07
DVD / Blu-ray
Atlantics svenska utgåva ger två versioner att välja mellan: dels det svartvita originalet, men även en färglagd variant som jag ännu inte kollat. Men det får väl bli av någon dag, det med.
Originaltitel: The Hunchback of Notre Dame
USA, 1939
Regi: William Dieterle
Med: Charles Laughton, Cedric Hardwicke, Maureen O'Hara, Thomas Mitchell, Edmond O'Brien
Genre: Drama
Teman: Medeltiden
Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Maureen O'Hara
Ingår i följande teman
