russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Maureen O'Hara

Vacker, rödhårig pojkflicka blev skön och tuff kvinna

VI MINNS HENNE NOG främst som "Hans vilda fru". Och "han" var som ni säkert också minns John Wayne i rollen som boxare av irländskt ursprung, som återvänder till Den gröna ön. Där träffar han en vacker kvinna, som sannerligen har det äkta irländska temperamentet – Maureen O’Hara.

Denna vackra, rödhåriga och inte minst temperamentsfulla irländska pojkflicka som gillade hårdföra lekar och blev framstående i olika idrottsgrenar. Som förstås redan som 14-åring också blev djupt intresserad av klassisk teater och operasång. Och som senare skulle hamna i tuffa Hollywoodfilmer, där hon mer än gärna utförde sina egna stunts.

Hon föddes i Dublin, Irland 1920 som Maureen FitzSimons som nummer två i raden av sex syskon och vann redan som tonåring den ena dramatävlingen efter den andra, framträdde ofta i radio och engagerades av prestigefyllda Abbey Theater.



1938 HAMNADE MAUREEN inte oväntat i den engelska filmbranschen, där självaste Charles Laughton fastnade för henne efter en provfilmning för hans eget och kompanjonen Eric Pommers lilla filmbolag Mayflower Pictures. Till skillnad från så många andra unga skådespelare, antagligen de flesta av dem, slapp Maureen Ohara arbeta sig upp i rollistorna. Hon fick huvudrollerna från start. Laughton skrev personligt kontrakt med henne och fick utan svårighet mästerregissören Alfred Hitchcock att ge henne en mindre roll i vrakplundrardramat "Värdshuset Jamaica" (Jamaica Inn, 1939), där Laughton själv hade huvudrollen. Och det var för övrigt han som nu gav henne artistnamnet Maureen O’Hara.

Men det var redan med nästa filmroll Maureen blev ordentligt uppmärksammad som den undersköna zigenarflickan Esmeralda mot Charles Laughtons fantastiska Quasimodo, den puckelryggige "Ringaren i Notre Dame" (The Hunchback of Notre Dame, 1939) efter Victor Hugos klassiska roman och i regi av William Dieterle. På 1600-talet anklagas Esmeralda (felaktigt) för mord på en officer och ska avrättas, när hon räddas av den puckelryggige ringaren i Paris-katedralen Notre Dame. Filmen blev en klassiker och innebar inte bara Maureens debut i amerikansk film utan också hennes definitiva genombrott, blott 19 år gammal. Den bästa filmversionen hittills, dessutom. Lon Chaney Sr , "Mannen med 1000 ansikten", gjorde 1923 den klassiska stumfilmsversionen av "Ringaren" och Anthony Quinn gjorde en inte alls oäven Quasimodo mot Gina Lolobrigidas Esmeralda 1956.

Nästa film blev John Farrows "Farliga skuggor" (A Bill of Divorcement, 1940) mot Adolphe Menjou och Herbert Marshall och samma år toppade hon rollistan i Dorothy Arzners drama "Det går som en dans" (Dance, Girl, Dance, 1940) efter en novell av Vicki Baum mot Louis Hayward på andra plats i rollistan och Lucille Ball på tredje plats.

MAUREENS MÅNGSIDIGHET blev hennes styrka. Hon visade sig passa för i stort sett vilken större roll som helst, men också i mindre filmer. 1941 slog hon igenom ordentligt mot skådespelarveteranen Walter Pidgeon och 13-årige Roddy MacDowall i John Fords Oscarsbelönade (bästa film, bästa regi) gruvarbetardrama "Jag minns min gröna dal " (How green was my valley) efter Richard Llewellyns klassiska roman "The Coalminer´s Daughter". Hon hade huvudrollen i militärkomedierna "Stridskamrater" (To The Shores of Tripoli, 1942) mot John Payne och mot George Montgomery i Henry Hathaways "The Gentlemen from West Point", också 1942.

Samma år gjorde hon (antagligen) sin första egna stunts i Henry Kings härliga piratäventyr "Den svarta svanen" (The Black Swan) efter Rafael Sabatinis roman och mot Tyrone Power , Anthony Quinn och George Sanders. Året därpå spelade hon återigen mot Charles Laughton och George Sanders i Jean Renoirs krigsdrama "De stulo mitt land" (This Land is Mine, 1943) om det naziockuperade Frankrike. I en mindre roll som tysk soldat kunde vi förresten här se svensken Sven Hugo Borg (1896-1981) från Vinslöv i Skåne.

1943 spelade Maureen O´Hara mot Henry Fonda i krigsdramat "Den odödlige sergeanten" (Immortal Sergeant) och samma år mot John Garfield i dramat "The Fallen Sparrow" med bakgrund från spanska inbördeskriget, för att därefter byta genre och bli mrs Louisa Frederici Cody i William A Wellmans spännande västernäventyr "Buffalo Bill" (1944) mot Joel McCrea som Bill och Anthony Quinn som indianhövdingen Gula Handen.

1947 HADE MAUREEN (som blivit amerikansk medborgare året innan och den första som samtidigt fick behålla sitt egentliga, irländska, medborgarskap) den kvinnliga huvudrollen mot Douglas Fairbanks Jr i Richard Wallaces härliga tusen-och-en-natt-äventyr "Sinbad" och här mötte hon Anthony Quinn igen. Samma år spelade hon mot John Payne, Edmund Gwenn och då blott nioåriga Nathalie Wood i George Seatons Oscars-belönade originalversion av "Miraklet på 34:e gatan" (Miracle on 34th Street) – en förtjusande julaftonsfilm för hela familjen som ställer frågan huruvida jultomten finns på riktigt eller inte.

Tre år senare möttes så äntligen Maureen O´Hara och superhjälten John Wayne. Det slog gnistor så smått om dem redan i "Rio Grande" (1950), den sista filmen i John Fords berömda västerntrilogi efter "Fort Apache" och "Larm över prärien" (She Wore a Yellow Ribbon). Det blev en lyckad kombination, skulle det visa sig. Maureen var en både vacker och tuff kvinna helt i Waynes smak och de skulle möta varandra i flera av Fords filmer. Redan två år senare i den namnkunnigaste av dem alla, Oscars-belönade (Ford som regissör och Victor McLaglen som manlig birollsinnehavare) komedin "Hans vilda fru" (The Quiet Man). 1957 samarbetade Maureen återigen med Ford och Wayne i "The Wings of Eagles. Waynes rollkaraktär i den filmen var för övrigt verklighetens pilot Charles Blair, till sist brigadgeneral – som Maureen gifte sig med 1968. Tragiskt nog avled han redan efter tio år i en flygolycka.

Och för att gå historien aningen i förväg: 1963 spelade Maureen O’Hara och John Wayne mot varandra igen i Andrew McLaglens komedi "McLintock!" - möjligen kan man se den som en västernparafras på "Hans vilda fru". Sammanlagt möttes de i hela fem filmer och 1971 skulle hon en sista gång spela mot Wayne i George Shermans västerndrama "Big Jake". De båda var mycket goda vänner fram till hans död. Om John Wayne har hon bland annat sagt: "Som skådespelare önskar jag att alla skådespelare kunde vara mera som John Wayne, och som privatperson anser jag det vore trevligt om folk i gemen kunde vara lika uppriktiga och rejäla som han." Hon var också en av dem som framträdde inför USA:s kongress för att rekommendera att John Wayne skulle tillägnas amerikanska kongressens medalj med inskriptionen: John Wayne – amerikan.

1952 FICK MAUREEN O’HARA spela mot en annan stor filmhjälte, Errol Flynn. I George Shermans "Örnen från Madagaskar" (Against All Flags) var hon piratdrottning mot Flynns brittiske sjöofficer och dennes rival, spelad av Anthony Quinn. (Här hittar vi också Maureens bror Charles B FitzSimons i en mindre roll). 1955 spelade hon mot Anthony Quinn i Bud Boettichers "Mannen som utmanade döden" (The Magnificent Matador) och samma år var hon Lady Godiva i den historiska myten om den saxiska ladyn som red naken genom byn på 1000-talet. 1956 var hon på tal att få rollen som guvernanten i "Anna och Kungen av Siam" (The King and I), men kompositören Richard Rodgers vägrade att se en "piratdrottning" som Anna!

1959 spelade hon mot engelsmannen Alec Guinness och vissångaren Burl Ives i Carol Reeds drama-komedi "Vår man i Havanna" (Our Man in Havanna) efter Graham Greenes förträffliga spionroman. Och 1960 hade hon titelrollen i teve-versionen av "Mrs Miniver" – och hyllades av kritikerna, av vilka flera menade på att hon var bättre i den rollen än Greer Garson var i originalversionen. Maureen var också med i andra teve-produktioner. Bland annat gestaltade hon Lady Marguerite Blakeney i teveserien "Röda Nejlikan" (The Scarlet Pimpernel), mot Michael Rennie som Nejlikan, William Shatner och sin egen bror, James O’Hara i en mindre roll. 1961 gestaltade hon Maggie McKendrick i David Swifts trevliga familjekomedi "Föräldrafällan" (The Parent Trap, 1961) mot Brian Keith och 15-åriga engelskan Hayley Mills i en dubbelroll som tvillingarna som försöker ställa allt till rätta mellan sin separerade föräldrar. Och 1962 spelade hon mot James Stewart i Henry Kosters komedi Mr "Mr Hobbs tar semester" (Mr Hobbs Takes a Vacation) och eftersom hon mer än gärna spelade mot Stewart, möttes de fyra år senare igen i Andrew McLaglens komedi "Rancho River" (The Rare Breed, 1965), där han hjälper henne och hennes dotter att sälja en prisbelönt tjur.

Det blev nu allt längre uppehåll mellan hennes framträdanden. 1971 återförenades hon som sagt med John Wayne i westerndramat "Big Jake" och två år senare spelade hon mot Henry Fonda i tevedramat "Den röda ponyn" (The Red Pony) efter John Steinbecks berömda roman. Därefter lämnade Maureen O’Hara Hollywood för att återkomma först 1991 som Rose Muldoon, John Candys hårt kontrollerande mor, i "Only the Lonely", en parafras på Delbert Manns Oscarsbelönade "Marty" från 1955 kan man gott påstå. År 2000 spelade hon en åldrande lärarinna som lever upp igen tillsammans med en ung, manlig elev (spelad av Eric Stoltz) i teve-dramat "The Last Dance". Detta blev hennes sista film. Så sent som 2004 besökte hon Maceys varuhus på 34e Gatan i New York för att signera sin bok "Tis Herself". Det var på Maceys de spelade in huvudscenerna till "Miracle on 34th Street" hela 57 år tidigare…

© hazzan lindström


2008-12-03

   
Källa: Atlantic Film
Källa: Atlantic Film
Maureen O'Hara i "Ringaren i Notre Dame" (1939)

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Ringaren i Notre Dame (1939)
Vår man i Havanna (1959)